När Jennie kom upp till Lily och James, satt James och läste tidningen och Lily satt och läste en bok om hur man gör goda maträtter på nolltid. Jennie gick in utan att knacka och både James och Lily tittade förvånat upp när de hörde dörren öppnas, men när de såg att det var Jennie fortsatte de läsa.
Jennie slängde sig i soffan bredvid James och läste över axeln på honom. Huvudrubriken på sidan var "Chudley Channons går om liga ledande Tornados."
– Det är så typiskt killar, sa hon och såg på James. Han tog ögonen från tidningen och såg på Jennie.
– Vad menar du?
– Jo, det pågår ett krig därute och du läser om Quiditch i tidningen, sa Jennie och tittade förebrående på honom.
– Okej Jennie, så här är det, jag råkar gilla Quiditch och dessutom får jag reda på tillräckligt mycket om kriget på jobbet, så om du ursäktar ska jag fortsätta läsa om de olika matcherna i Quiditch. James tog upp tidningen igen och började läsa. Jennie la sig ner på rygg och tittade upp i taket. Ingen hade hört att Sirius hade kommit in i rummet, men Jennie märkte när han satte sig på hennes ben.
– Okej Tramptass gå av mina ben annars kommer de att gå av, sa Jennie. Sirius flyttade sig till fåtöljen och Jennie satte sig upp. Sirius satt och såg väldigt belåten ut.
– Något straff ska du väl ha för att du bara drog utan att säga något. Han tog fram sin trollstav och kallade på ett äpple som flög till honom, han tog det och började äta. Jennie räckte ut tungan åt honom och la sig ner igen.
– Så, sa Lily. Vad gjorde ni då? Hon hade lagt ifrån sig boken på bordet som stod bredvid hennes fåtölj.
– Vi åkte hem till Sirius föräldrars hus, sa Jennie. James slog ihop tidningen och tittade på Sirius.
– Var det du som föreslog det? frågade han Sirius, när han nickade fortsatte James; men hur gick det då? Vad sa dina föräldrar? Vad gjorde de?
– Okej, Tagghorn lugna ner dig lite grann va? Mina föräldrar var inte hemma som jag visste att de inte skulle vara, den enda jag träffade var den lilla husalfen vid namn Krake. Han log lite men sen slog han sig för pannan. Skit också, jag glömde att säga åt honom att han inte fick säga till någon att jag hade varit där. Sirius sjönk ner i sitsen.
– Jag förstår inte, sa Lily. Vad gör det om dina föräldrar får reda på att du har varit där?
– Jag förbjöds att komma dit igen, som min mor så vänligt sa: "Ge dig av och visa dig inte här igen så länge jag lever, för då kommer jag personligen se till att du får lida." Han suckade och gick ut i köket. Jennie satte sig upp.
– Men de goda nyheterna är att min pappa lever, hon log. Men jag vet inte hur jag ska kunna hitta honom. Eller det kanske jag gör, sa hon och ställde sig upp. Jag ska bara gå till Flourish och Blotts men jag är snart tillbaka. Hon gick ut genom ytterdörren och stängde den efter sig.
James la ifrån sig tidningen och gick ut till Sirius i köket. Sirius satt vid bordet med ansiktet i händerna, James satte sig mitt emot honom. Sirius tog huvudet ur händerna och tittade på James.
– Tramptass, världen kommer inte att gå under bara för att dina föräldrar kan få reda på att du var hemma hos dom.
– Hur vet du det? De kanske samarbetar med Voldemort, jag menar de har ju alltid stått på hans sida. Sirius ställde sig upp och gick fram till fönstret.
– Tramptass, det är ju inte som om Voldemort kommer att komma efter dig bara för att du har varit hemma hos dina föräldrar.
– Jag vet inte det jag, jag har en hemsk känsla i magen. Den har varit där ända sedan jag kom på att jag glömde att säga åt Krake att inte säga något till mina föräldrar.
– Men Krake kanske inte säger något till dina föräldrar, det vet du ju faktiskt inte, sa James.
– Jo det gör jag, han skulle göra vad som helst för att göra mitt liv hemskt. Han har aldrig gillat mig, inte för att jag har gillat honom heller, han skrattade till. Jag har faktiskt hatat honom hela mitt liv. Sirius gick och satte sig igen.
– Men Tramptass det är ju inte så stor chans att något skulle hända dig eller någon av oss andra.
– Är det inte? Sirius tittade James stint i ögonen. Du och Lily blev nästan dödade av Voldemort James, och Lily är mugglar född även om hon är en häxa nu. Dessutom är vi medlemmar av Fenixordern. På det kunde inte James svara.
Ytterdörren öppnades igen och Jennie kom in i köket. med ett leende på läpparna, men när hon såg deras dystra miner slocknade leendet.
– Har ni sålt smöret och tappat pengarna? När men allvarligt vad är det? Sirius öppnade munnen men James han före.
– Du vet killsaker. Jennie nickade förstående och gick ut till Lily i vardagsrummet. Lily satt fortfarande och läste i boken, men när Jennie kom in i rummet la hon den ifrån sig.
– Så vad gjorde du?
– Kollade i gamla Daily Prophet, och jag hittade det jag letade efter. Nämligen en bröllops notis om att min pappa och hans fru hade gift sig och sedan flyttat ihop i ett litet hus i utkanten av London, så jag hoppas att han bor kvar där. Jennie satte sig ner i soffan och lade upp fötterna på soffbordet.
– Först och främst, ner med fötterna, sa Lily. Men hur ska du veta var i Londons utkant han bor?
– Det är ju bara att kolla i telefonkatalogen, sa Jennie och tog ner fötterna. Hoppas att han har telefon för jag har ingen lust att bara dyka upp så att han svimmar eller något.
– Där har du en poäng, sa Lily. Vad gör pojkarna ute i köket?
– De snackar pojksnack, men jag tror att jag ska gå ut och ringa, har du några mugglar mynt? Lily nickade och gick ut till sin jacka i hallen och plockade fram sin plånbok. Hon räckte Jennie några mynt och knuffade ut henne genom dörren, Jennie slängde en slängkyss åt Lily innan Lily slängde igen dörren i hennes ansikte.
Jennie sprang ut på gatan i Diagongränden och gick vidare in på Den Läckande Kitteln. Hon hälsade på bartendern Tom och gick sedan ut på mugglar gatan. Hon fick genast syn på en telefonkiosk och sprang fram till den. Hon gick in i den lilla hytten och började bläddra i telefonkatalogen. När hon kom fram till J saktade hon ner. Hon sökte med fingret längs med raderna.
Hennes pappa borde stå högt upp bland alla Jamieson eftersom han hette Aaron. När hon tillslut kom fram till Jamieson var hon inte längre så säker på att hon ville träffa sin pappa. Men hon ville veta vad som hade hänt mellan honom och Cammie, för på alla bilder hon hade av dem tillsammans såg de ut att vara så kära.
Hon stoppade beslutsamt ner lite mynt och slog numret. Hennes hjärta klappade hårt när hon hörde signalerna gå fram. Signal efter signal ljöd och Jennie skulle precis lägga på när hon hörde en röst:
– Jamieson. Jennie blev så rädd att hon nästan tappade luren men hon lyckades hålla kvar den.
– Är du Aaron Jamieson? frågade hon.
– Ja det är jag, men vem är du?
– Jag är din dotter Jennie, Cammie är, jag menar var min mamma. Det blev tyst i andra änden av luren. Hallå? Aaron är du där? Hon hörde att han tappade luren, Jennie suckade och skulle precis lägga på luren när hon hörde Aarons röst igen.
– Jennie! Lägg inte på, jag blev bara så chockad. Du förstår jag har inte sett dig eller Cammie på över tretton år. Han suckade och Jennie kunde inte låta att fråga:
– Varför då? Det var ju bara åtta år sedan Cammie dog, jag trodde att ni hade varit ihop ända tills det.
– Men det var vi inte, Jennie jag kan inte förklara det här. Det är för svårt, jag måste lägga på.
– Men vänta...! ropade Jennie, men hon ropade in i den tysta luren. Han hade lagt på. Jennie suckade och slängde på luren. Hon öppnade dörren till telefonkiosken och gick ut på gatan.
Tunga regndroppar föll ner från himlen, det var typiskt för en sån här dag. Jennie småsprang över gatan till Den Läckande Kitteln.