När Jennie kom in i Lily och James lägenhet satt alla tre i köket. Jennie gick in dit och vred ur sitt hår och sina kläder på Sirius. Han ryckte till och hoppade av stolen.
– Vad gjorde du så där för? frågade han och vred ur sin tröja i diskhon. Jennie flinade och satte sig på hans plats.
– Jag ville ju ha din plats förstår du väl? Hon tog ett äpple ur skålen på bordet och började äta. Sirius satte sig på stolen bredvid henne istället. Lily och James tittade leende på dem.
– Vad är det? frågade Sirius och tittade misstänksamt på James.
– Tramptass gamle vän, låt mig säga så här: Ingen av er två har förändrats speciellt mycket sedan vi slutade skolan.
– Joho det har vi visst, protesterade Jennie. När vi inte är i varandras sällskap, tillade hon leende. Jennie duckade för Sirius hand som skulle smälla till henne vänskapligt på huvudet. Hon knuffade till honom och fortsatte äta sitt äpple.
Sirius log och drog Jennie intill sig och sa:
– Du vet att jag älskar dig va? Jennie kramade honom tillbaka och log.
– Ja det vet jag, sa hon och släppte honom. James la armen om Lily och tittade leende på Sirius och Jennie. Lily gav James en puss på kinden.
– Så vad fick du veta? frågade Lily, Jennie. Jennie tog en till tugga på äpplet och såg tankfullt på Lily som om hon funderade på vad hon skulle säga.
– Inte speciellt mycket egentligen, jag fick veta att min pappa lever, vilket jag antar är goda nyheter. Sen fick jag veta att han inte har träffat varken mig eller Cammie på över tretton år, Cammie är det förståeligt att han inte har träffat, eftersom hon dog för åtta år sen, men mig, jag menar han visste ju att jag fanns där ute.
Jennie tog en ny tugga och tittade ut i luften som hon så ofta gjorde när hon tänkte intensivt. De andra tittade på henne och log, men Jennie märkte det inte för hon var så inne i sina egna tankar. Hade Aaron valt att lämna henne och Cammie? Eller hade Cammie slängt ut honom? Hon verkade i varje fall väldigt arg på honom när hon "pratade" med henne senaste gången.
Jennie ställde sig upp och slängde äpplet i papperskorgen, sen gick hon ut i hallen och tog ner sin jacka från kroken. De andra skyndade ut i hallen.
– Vart är du på väg? frågade Sirius. Jennie satte på sig skorna och svarade sen:
– Jag måste hem.
– Bara så där? frågade Lily och såg besviken ut.
– Jag är rädd för det, jag måste kolla i Cammies gamla dagböcker igen, jag behöver svar. Hon kramade alla och gick ut i regnet igen.
Regnet hade tilltagit och stora droppar föll ner från himmelen på henne. Hon gick gatan fram, hon hade kunnat transferera sig, men hon tyckte om regnet, det stängde alla andra ljud ute, hon tyckte om att känna det som om hela världen hade blivit stum, eller att hon hade blivit döv. Det gjorde att hon inte kunde höra alla ljud som gjorde henne ledsen. Hon log och tittade upp i himmelen, regnet föll ner på hennes ansikte och det kändes som om alla bekymmer spolades bort för en stund.
När hon kom hem var hon genomsur, men hon tog bara fram sin trollstav och torkade snabbt sina kläder med en snabb sving med trollstaven. Hon satte på en kastrull med vatten och sedan klädde hon av sig ytterkläderna. Sen vände hon sig mot spisen och såg att ånga steg från kastrullen så hon gick fram och tog bort den från plattan. Hon tog fram en kopp och en tepåse. Hon la i tepåsen i vattnet och gick sedan och hämtade alla Cammies dagböcker.
Hon öppnade pärmen på en dagbok i taget och valde ut den som det stod 1964/1965 på, hon gick och hämtade tekoppen och satte sig i soffan med dagboken i knäet och tekoppen i handen. Hon bläddrade fram till sin födelsedag för fjorton år sedan och började läsa.
"11 september 1964
Idag är det Jennies födelsedag, hon märker att det är något speciellt och frågar hela tiden varför vi inte säger vad vi håller på med.
Igår blev hon så arg när hon inte fick komma in i köket, jag var där inne och bakade hennes tårta och den ville jag inte att hon skulle se en dag innan. Så hon satt utanför dörren hela dagen, Han lyfte bort henne hela tiden, men hon gick tillbaka och satte sig igen.
När jag äntligen var klar och hade gömt tårtan fick hon komma in och när hon såg att det inte var något speciellt blev hon mycket sur och vägrade äta när det var mat.
Men nog om Jennie. Han och jag funderar på att ge Jennie ett syskon, men jag vet inte om jag vill det. Det känns som om vi håller på att komma ifrån varandra. När han är hemma, vilket inte är speciellt ofta, har Han bara ögon för Jennie. Vi pratar knappt längre. Det känns som om jag inte vet vem Han är längre.
Jag känner mig som en väldigt dålig mamma, jag vet ingenting om min dotter, det är aldrig jag som tar hand om henne. Eftersom både Han och jag jobbar har vi alltid någon som passar henne. När hon gråter kan jag inte ens trösta henne. Förut var hon det enda som höll mig uppe, men nu när hon är äldre vet hon att jag inte är där så ofta och därför stänger hon mig ute.
Han är nästan aldrig hemma och på grund av det och att Jennie stänger mig ute känns det som om jag ska gå under. Som jag nämnde vill Han ha ett till barn, men jag vet nu helt säkert att jag inte vill, för även om vi får ett till barn kommer han ju inte vara hemma mer och det kommer ju att bli samma sak med nästa barn."
"13 september 1964
Han har inte varit hemma sedan Jennies födelsedag, så Han vet inte att jag har slutat mitt jobb. Men jag kände att jag inte kunde fortsätta så här, om jag skulle ha fortsatt att arbeta skulle Jennie snart inte känna igen mig.
Men nu när jag är hemma kan jag lära känna min dotter igen, varje dag går vi på en promenad och jag känner att hon börjar lita på mig.
Han kom inte hem idag heller, men idag känner jag mig inte ensam för jag har Jennie igen, halvt i alla fall, men det duger åt mig. Vi satt och lekte hela kvällen ända tills Jennie gick och la sig, men när jag låg i Hans och min säng lite senare på kvällen kom ensamheten krypande igen och tog tag om mitt hjärta och klämde åt. Jag fick svårt att andas, så jag gick ut och satte mig i vardagsrummet, men det fanns ingen luft där så jag gick ut.
Jag gick till parken och vad jag fick se där har jag svårt att berätta om men jag ska försöka. Där såg jag Han och en annan kvinna sitta tillsammans på en bänk, först så pratade de bara, men sen kysste Han henne.
Jag kände att mitt hjärta krympte till en liten boll, jag vände mig om och gick snabbt hem igen. Jag gick runt i vardagsrummet och försökte lugna ner mig, men det gick inte. Tårarna rann och mina andetag kom i ryck. Jag satte mig ner i soffan och kramade om mig själv.
Sen hörde jag hur en dörr öppnades och små fotsteg komma mot mig. Det var Jennie som kom emot mig. Hon satte sig bredvid mig och rörde vid mitt ansikte.
– Mamma, varför är du ledsen? Jag lyfte på huvudet och såg på henne, min lilla dotter satt där bredvid mig och hennes små händer rörde vid mitt ansikte med försiktiga rörelser. Hon såg så oroligt på mig att det var hjärtskärande.
Jag tog in henne i min famn och kramade om henne och begravde mitt ansikte i hennes hår och sen kände jag hur hennes små händer smög sig runt min hals och kramade tillbaka. Vi satt där ett bra tag, ända tills ytterdörren öppnades och Han ropade:
– Hallå? Vart är de två bästa tjejerna i världen? Jennie släppte mig och sprang ut i hallen. Jag tog mig mödosamt upp och gick ut i hallen. Han böjde sig fram för att kyssa mig, men jag vände kinden till. Både Han och Jennie tittade konstigt på mig. Jag satte mig ner på huk och sa till Jennie:
– Jennie, gå och lägg dig, jag och pappa ska gå ut och prata, men oroa dig inte jag ska förklara för dig imorgon. Gå och lägg dig så är jag hemma snart igen.
Jennie sa inte emot mig, men jag såg att hon inte ville gå. Jag tittade på henne med en uppfodrande blick och leende mun, hon log tillbaka och gick in i sitt rum. Jag vände mig mot Honom.
– Cammie vad är det?
– Vi tar en promenad och pratar, sa jag och öppnade dörren så att han kunde gå ut. Han gick ut och jag följde efter. Han såg på mig men jag såg inte tillbaka.
– Jag frågar dig igen och nu vill jag ha ett ordentligt svar, sa Han. Jag gick en bit till och stannade vid ett träd och vände mig mot Honom.
– Du frågar mig vad det är? Om jag säger så här Aaron Jamieson, jag såg dig, jag såg dig i parken för en kvart sen. Förstår du då vad det är? Jag såg hur han bleknade och kände en konstigt tillfredsställande känsla i magen.
– Följde du efter mig? frågad Han och jag blev alldeles paff, hur kunde han vända på det här så att det var jag som blev skurken?
– Varför skulle jag följa efter dig? Jag litade på dig, men ikväll blev ensamheten för mycket så jag gick ut för att ta lite luft, och då såg jag dig i parken med henne. Hur kunde du Aaron? Du har en dotter för i helvete! Och du har mig, vad hade du tänkt göra? Lämna oss för henne?
Han stod där tyst med huvudet böjt. Jag såg på honom och väntade på ett svar, länge såg det ut som om jag skulle få vänta i onödan, men då tillslut lyfte han huvudet och tittade på mig.
– Hon och jag är förlovade Cammie, vi har varit trolovade hela våra liv och våra föräldrar planerade att vi skulle gifta oss, vi visste inte om det tills för alldeles nyligen, och eftersom mina föräldrar inte vet något om dig eller Jennie trodde de inte att det skulle vara något problem.
Jag kände hur tårarna steg i ögonen, jag tror att Han såg det för Han gick fram till mig och försökte lägga armarna om mig med jag knuffade bort honom.
– Det låter på dig som om du tycker att det är en dålig sak, men jag såg dig Aaron och du tyckte inte alls illa om henne, först trodde jag att ni bara var vänner för jag är ingen svartsjuk person, men sen kysste du henne. Era föräldrar tvingade er inte till det. Mina tårar började rinna och jag brydde mig inte om att torka bort dem. Han la armarna om mig och jag lät honom göra det. När jag slutade gråta sa jag med bestämd röst:
– Jag vill att du ska flytta Aaron, jag vill att du ska packa ihop dina saker ikväll och imorgon vill jag att du ska vara borta. Jag vill inte att du ska träffa mig eller Jennie mer, försvinn ut ur våra liv. Han tog långsamt bort sina armar och gick iväg."
Jennie lade sakta ihop boken och drack snabbt ur sitt kalla te. Hon sket i vad Aaron sa, hon var tvungen att träffa honom. Hon satte tekoppen i vasken och tittade på klockan, tyvärr hade den blivit väldigt mycket så besöket hos Aaron fick vänta tills dagen efter när hon var klar på jobbet.