Några månader senare när Jennie kom hem från jobbet stod James utanför hennes dörr. Jennie stannade till av låtsad förvåning. Hon visste ju mycket väl varför han var här.
– James, vad gör du här? sa Jennie. Inte för att jag inte är glad att se dig, men jag är lite förvånad. James log, men det såg tvingat ut.
– Jag måste prata med dig, kan jag få komma in?
– Ja visst, sa Jennie och låste upp dörren. James gick in efter henne och hängde av sig sina ytterkläder. De gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan.
– Jennie vet du vart Lily är? frågade James. Jennie såg frågande på honom.
– Vad menar du? Är hon inte hemma?
– Nej, sa James. Efter att alla hade gått hem efter hennes födelsedagsfest i lördags skulle jag ge henne min andra present. Hon blev jätteglad och öppnade presenten med förväntan, men sen helt plötsligt blev hon jätteledsen och började gråta. Jag frågade vad det var, men hon vägrade svara och gick in i gästsovrummet och låste dörren. Hon kom inte ut på hela kvällen och inte nästa dag heller, men jag var tvungen att gå till fenixorderns högkvarter, så jag lämnade henne där, men när jag kom hem var hon inte där, och hon har inte varit hemma sedan dess.
Jennie satt tyst och låtsades att hon tänkte efter.
– Och varken Remus eller Sirius vet vart hon är? James skakade på huvudet.
– Ingen i fenixordern vet vart hon är, ingen har sett henne sedan i lördags. James drog händerna genom håret. Jag vet inte vad jag ska göra.
– Får jag fråga vad du gav henne? frågade Jennie försiktigt även fast hon redan visste svaret.
– Jag gav henne ett halsband, svarade James. Men vad spelar det för roll? Jennie log lite sorgset mot James.
– James jag tror att Lily väntade sig ett annat slags smycke, sa Jennie. James tittade frågande på henne.
– Vad menar du? Jennie suckade lite och log.
– James, ibland undrar jag hur du kunde få så höga betyg i alla ämnen när du inte ens fattar att Lily förväntade sig en ring din knäppskalle.
– Men det är ju inget vi har pratat om, att förlova oss menar jag, sa James.
– Nej, men det är en sån där sak tjejer antar att killar ska ta i egna händer, sa Jennie. Ni har ju varit ihop i över ett år och ni bor ihop och dessutom har du varit kär i henne i typ åtta år, så jag tror att Lily antog att du ville ta nästa steg i förhållandet. James tittade misstänksamt på Jennie.
– Låt mig gissa, ni har pratat om det här?
– Jag erkänner, sa Jennie. Det är faktiskt sånt här tjejer pratar om. Och dessutom såg hon och jag dig i guldsmedsaffären så hon antog vissa saker.
– Det här är varför killar tycker att tjejer är så jobbiga, de säger aldrig saker rätt ut! Väldigt frustrerande. Men du har ingen aning om vart hon kan vara? Hade ni ingen mer vän på Hogwarts som hon kan vara hos?
– Jag tror inte det, inte vad jag vet, men jag kanske vet vart hon är. Jennie log när hon såg hur James lyste upp. Men jag måste nog hitta henne där annars kan du nog bli ganska arg.
– Du gör mig orolig Jennie, men jag gör väl som du säger, jag åker hem och jag förväntar mig att du kommer hem till oss med Lily.
Jennie log och tänkte efter lite, hon visste mycket väl vart Lily var, men hon hade lovat att inte berätta för James och ett löfte är ett löfte. Hon gick och tog på sig sin jacka och transfererade sig sedan till utkanten av London.
Hon gick med snabba steg gatan fram och svängde in på en mindre och smalare gata. Den här delen av London fick henne alltid att känna sig illa till mods, det kändes alltid som om någon betraktade henne.
Hon kom fram till ett höghus och gick in. Hon småsprang uppför trapporna och stannade framför dörren högst upp, hon knackade försiktigt på och väntade på att någon skulle öppna.
Tillslut öppnades dörren och Jennie gick in. Remus stängde snabbt dörren efter henne och vände sig mot henne.
– Har du pratat med James nu? frågade han.
– Ja, han stod utanför mitt hus när jag kom hem, precis som Lily trodde att han skulle göra. Är hon inne i köket eller? Remus nickade och följde med Jennie in i köket. Där satt Lily vid det lilla köksbordet med en tekopp mellan händerna och såg olycklig ut.
– Lily jag har bara en sak att säga till dig, sa Jennie och satte sig mittemot henne. Eller nej två föresten. Ett: skyll dig själv, två: gå hem istället för att sitta här och vältra dig i självömkan. Lily tittade upp på Jennie med tårfyllda ögon.
– Jag kan inte, var allt hon fick fram innan hon lade ner huvudet på bordet och släppte fram tårarna. Jennie vände sig mot Remus och han log.
– Jag fattar när jag inte är önskad, jag går och köper mjölk eller nåt, sa han och försvann ut i hallen. Jennie vände sig mot Lily igen men sa inget förrän hon hörde ytterdörren slå igen.
– Ibland undrar jag vad det är för fel på dig, sa Jennie tillslut. Du har en kille som avgudar dig och älskar dig mer än livet, och du blir förbannad på att han inte fattar att du vill gifta dig utan att du har sagt något. Du är faktiskt ganska korkad ganska ofta, avslutade Jennie med.
Lily tittade upp på Jennie och förutom tårar i hennes ögon fanns också ilska.
– Ska du säga att jag är korkad Jennie Green? Du har två killar som är kära i dig, men du är för självupptagen för att märka det. Jennie blev stum av förvåning, men fick tillslut fram med en viskning:
– Vad menar du med att två killar är kära i mig utan att jag märker det.
– Öppna ögonen Jennie, sa Lily trött. Vilka två killkompisar har du som inte är upptagna? Jennie begravde ansiktet i händerna.
– Åhnej, suckade Jennie. Det kan inte vara sant. Snälla säg att det inte är sant, sa Jennie och tittade upp på Lily.
– Jo Jennie det är helt sant. Och om du tänker efter vet du det också.
– Jag tänker inte tänka efter för det är dig vi pratar om nu, sa Jennie och tittade upp på Lily igen. James är en jättebra kille och du sårar honom något enormt nu bara för att du inte fick en förlovningsring i födelsedags present, du är självisk Lily Evans, James älskar dig och du älskar James, jag fattar inte vad problemet är. Varför sa du inte bara till honom att du ville förlova dig? Lily ställde sig upp och vände ryggen åt Jennie.
– Jag vet inte, okej? Hon vände sig mot Jennie igen och slog ut med händerna. Jag vet inte varför jag inte sa det, och jag vet inte varför jag aldrig kan erkänna att jag har fel okej? Jag önskar att jag bara kunde gå hem till James och be om förlåtelse och så skulle allt vara bra. Men så funkar det inte i den här världen Jennie. Även om det är så för dig är det inte så för oss andra.
Lily satte sig ner igen och blängde på Jennie.
– Vadå "även om det är så för mig"? När har det någonsin varit så för mig?
– Det är ju alltid så för dig, svarade Lily som om det var självklart. När du och jag var osams blev vi sams utan något problem, när du var osams med Sirius första gången blev ni sams utan något problem. Till och med när du och Sirius hade varit osams i flera månader blev ni sams igen utan att blinka, det som om du kommer undan med allt.
– Du vet ju inte ens varför vi var osams de där gångerna, och du och jag blev inte alls sams utan något problem, sa Jennie argt. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du är avundsjuk på mig.
– Och om jag är det då? Skulle det vara så konstigt? Nu var det Jennie som ställde sig upp.
– Vad har du att vara avundsjuk på? Att jag inte kan vara ute när det är det minsta kallt? Att jag bor själv? Att jag jobbar på Flourish och Blotts? Att alla tar avstånd från mig så fort de får veta allt om mig? Jennie skrek ut de sista orden. Nej Lily, du har inte ett jävla skit att vara avundsjuk på. Men du ömkar dig själv för mycket för att ens se det. Jag tycker synd om dig, det är det sista jag har att säga, sa Jennie och gick ut i hallen.
Hur hade det här kunnat hända? Hon skulle aldrig mer kunna prata med Lily, Remus eller Sirius mer, hon hade ingen längre. Hon slängde på sig jackan och skorna och gick ut i trapphuset och sprang ner för trapporna. Tårarna brände bakom ögonlocken, men hon tänkte inte låta dem falla. När hon kom ut på gatan gick hon nästan på Remus. Hon gick ur vägen för honom så att han kunde gå in.
Hon såg att han var på väg att säga något men hon avbröt honom.
– Snälla säg inget, jag orkar inte prata. En tår föll, men hon torkade bort den. Men vi ses på nästa orders möte, hon försökte le men det blev bara en grimas så hon transfererade sig bort därifrån innan han hann göra något.