Veckor passerade och Jennie träffade ingen av de andra förutom på orders mötena, och då undvek hon de andra genom att sätta sig så långt ifrån dem som möjligt och att gå så fort mötena var slut.

Det enda hon gjorde under de här dagarna var: äta och grubbla. Jobba och grubbla. Och sova såklart, men även i sömnen grubblade hon. Men hon hade inte fått något besök av Cammie och för en gångs skull önskade hon att hennes mamma skulle besöka henne i drömmen. Hon behövde någon att prata med, nej hon behövde sin mamma att prata med. En känsla som hon aldrig hade känt förut.

När Jennie låg och degade på soffan en dag efter jobbet knackade någon argt på dörren.

– Jennie öppna dörren, jag vet att du är där inne, hördes Sirius röst genom dörren. Och om du inte öppnar kan jag få upp dörren på andra sätt. Jennie reste sig upp och gick fram till dörren. Hon tänkte öppna men bestämde sig för att sätta i dörrkedjan först. Hon tog ett djupt andetag och öppnade dörren så långt det gick med kedjan i.

– Vad fan är det med dig nu för tiden? frågade Sirius genom springan.

– Vad menar du? frågade Jennie dumt.

– Vad jag menar är att du har undvikit alla jättelänge. Jag vet att du och Lily är osams, men det behöver du väl inte undvika mig och Måntand för, eller?

– Vänta lite, sa Jennie. Sen stängde hon dörren, tog ett djupt andetag och tog bort kedjan. När hon öppnade dörren igen såg Sirius lättad ut.

– Jag trodde att du skulle låta bli att öppna igen. Jennie försökte le, men det gick inte. Hon klev åt sidan och släppte in Sirius. Hur skulle hon förklara sitt beteende, vad skulle hon säga? Hon hade ingen aning, men det fick väl gå som det ville.

De satte sig i soffan och Jennie satte sig så långt bort från Sirius som möjligt. Han tittade undrande och sårat på henne men sa inget.

– Så vad är problemet mellan dig och Lily egentligen? frågade han istället.

– Vad är inte problemet mellan mig och Lily borde frågan vara, fnös Jennie. Men jag antar att det började för att jag var så förbannad på henne för att hon var en sån idiot mot James, han förtjänade det inte. Och vi sa en massa hemska saker till varandra, Jennie tittade bort och strök sig under ögonen.

– Som vadå? frågade Sirius försiktigt.

– Allt möjligt, sa Jennie och kände att hennes tårar snart skulle rinna över. Men jag kommer knappt ihåg någonting av det vi sa, jag kommer bara ihåg att hon var så arg på mig för att hon tycker att allt alltid fixar sig för mig. Tårarna började rinna på Jennie men hon märkte det inte ens. Men hon vet inte ens hälften, sa Jennie ut i luften. Det är som om hon inte känner mig längre. Jennie släppte ut tårarna och kände sig för ett ögonblick lättad över att Sirius tog henne i sin famn, men det gick snabbt över.

Hon sköt honom ifrån sig och försökte torka sina tårar. Men de följdes snabbt av flera så hon gav upp och lät dem falla fritt.

– Men det var inte det enda hon sa. Hon sa också att du och Remus är kära i mig, är det sant? Sirius drog händerna genom håret och suckade. Kan du svara? skrek Jennie. Sirius suckade men förblev tyst. Jag måste få veta, viskade hon och lutade huvudet mot benen.

– Jag kan bara svara för hur jag känner, sa Sirius och Jennie hörde även tårar i hans röst. Och jag vet ärligt talat inte. Jag önskar att jag kunde ge dig ett ärligt nej, men det går inte, för då skulle jag ljuga. Men jag kan inte heller ge dig ett ärligt ja, för då skulle jag också ljuga.

– Det här är inte sant, viskade Jennie och lutade sig tillbaka i soffan och tittade upp i taket.

– Men Jennie, sa Sirius. Vad känner du då?

– Jag vet inte, sa Jennie och la händerna för ansiktet. Vad tror du att jag har gjort hela tiden när jag har varit hemma? Jag har ju tänkt över det här, men jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte. Hon suckade och strök bort de sista tårarna.

Ingen av dem sa något på en lång stund, Jennie visste inte vad hon skulle ge Sirius för svar, Sirius visste inte hur han skulle fortsätta samtalet härifrån.

– Jag har en sak till dig föresten, sa Sirius och tog fram ett kuvert ur fickan. Jennie satte sig upp ordentligt och tog emot kuvertet.

– Vem är det ifrån? frågade Jennie och började öppna kuvertet.

– James, sa Sirius. Jennie slutade att öppna kuvertet.

– Det är väl inget brev som ber mig om att bli sams med Lily? frågade Jennie misstänksamt.

– Nej det är det inte, sa Sirius och reste på sig. Det är väl bäst att jag går så att du får läsa ifred. Jennie reste sig upp och la brevet på soffbordet. Sen gav honom en kram, han kramade tveksamt tillbaka.

– Jag lovar att jag hör av mig så fort jag vet svaret, sa hon och släppte honom.

– Jag räknar med det, svarade han och log snett. Hon log lite tillbaka. Han kramade henne snabbt och gick ut i hallen.

När dörren hade smällt igen efter honom kastade sig Jennie på soffan och la en kudde över ansiktet. Det här hade blivit en lång dag.