När Sirius hade gått gick Jennie och hämtade lite vatten och ett äpple, sen slängde hon sig på soffan igen och sträckte sig efter brevet. Hon undrade vad det var för brev, vad James ville henne.

Hon öppnade det långsamt, det var två papper, hon började med det som var överst. Det var ett inbjudningskort, till James och Lilys bröllop, men det var inte Lily som bjöd in henne, utan James. Det hade hon ju kunnat räkna ut, men det betydde inte att det gjorde mindre ont.

Hon slängde kortet åt sidan och vek upp det andra pappret. Det var ett brev, från James.

"Jennie.

Jag vet att du och Lily är osams, men jag vet också att hon vill ha dig på vårt bröllop, även om hon inte vill erkänna det. Och även om hon inte vill det (vilket jag vet att hon vill!), vill jag det.

Jag önskar att jag visste vad problemet mellan er var, men det vet jag inte eftersom Lily inte säger något, men jag hoppas att det inte alltid kommer att vara så.

Jag hoppas att du kommer på bröllopet, och jag hoppas att du och Lily blir sams någon gång i framtiden.

Jag har så mycket att berätta för dig, men jag vill göra det öga mot öga, men vägrar göra det före bröllopet och inte heller efter det. Haha nu måste du komma för att få veta.

Hjärtliga hälsningar James

P.S. Jag hoppas att Sirius kan prata lite reson i dig annars vet jag inte vad som kan funka! D.S."

Jennie vek sakta ihop brevet och kände att hon log. Hon visste att det mycket väl kunde bli problem på bröllopet, dels för att hon och Lily var osams med också för att hon skulle träffa Remus och Sirius.

Bröllopet var inte förrän om ungefär en månad, den 23 april, men Jennie bestämde sig för att redan i helgen hitta en klänning att ha på sig till bra pris. Det stod inget på inbjudan vad man skulle ha på sig, men Jennie tänkte ha en traditionell klänning. Jennie var inte så särskilt rik så hon gick till en second hand butik i mugglar delen av London, om det var någon konstig detalj eller så på en annars fin klänning kunde hon ju fixa det med magi.

När hon klev in i butiken var den första tanken som slog henne "mysigt", det var en väldigt liten men annars mysig affär. Hon började se sig omkring när en röst hördes bakifrån:

– Kan jag hjälpa dig med något? Jennie vände sig snabbt om. Bakom henne stod en gammal kvinna och log.

– Nej tack, svarade Jennie. Det går bra ändå.

– Okej, sa kvinnan. Hojta om du vill något. Jennie nickade och fortsatte leta.

När hon hade letat i över en halvtimme tänkte hon ge upp, men bestämde sig för att leta i en rad med klänningar till. Halvvägs genom raden hade hon fortfarande inte hittat någon, men hon bestämde sig för att kolla på tre klänningar till och sedan gå. Den tredje klänningen var en klänning som passade hennes stil perfekt. Den var knälång, svart och med ett rött band i midjan. Jennie log och gick för att betala.

– Hur mycket kostar den? frågade hon gumman som nu stod bakom disken.

– Det blir £10 tack, svarade kvinnan med ett leende. Jennie betalade kvinnan och gick sedan därifrån. När Jennie kom hem stod Remus utanför dörren. Jennie stannade upp och gick sedan fram och kramade honom.

– Vad gör du här? frågade hon när hon hade släppt honom. Han log snett och kliade sig i nacken.

– Jag kom för att hälsa på dig, det känns som evigheter sen vi pratade senast.

– Jo det var nog evigheter sen också, mumlade Jennie. Hon gick förbi och låste upp dörren. Det känns som om vi har tusen saker att prata om, fortsatte hon när hon öppnade dörren. Remus följde efter in i lägenheten.

– Vad har du handlat? frågade han och nickade mot påsen.

– Jag var och köpte en klänning att ha på bröllopet, svarade Jennie.

– Så du har bestämt dig för att gå? Jennie log mot honom.

– Nej inte alls, jag ska ha på mig klänningen och sitta här hemma när bröllopet är, svarade Jennie ironiskt. Remus skrattade. De gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan.

– Så, sa Remus dröjande. Ska jag nu få veta anledningen till att du har undvikit alla? Sirius vägrade säga något av det ni hade pratat om. Jennie tackade Sirius i sitt stilla sinne för att han inte hade berättat för någon.

– Jag undvek alla för att jag behövde tid att tänka över vad jag skulle säga till alla, och tid att tänka över Lilys och mitt gräl.

– Kan du berätta något av det du behövde tänka över från grälet? Remus såg så snäll ut där han satt och väntade på hennes svar, men det syntes att han inte tänkte tvinga henne att berätta om hon inte ville det. Och med ens visste Jennie, hon visste vad hon ville.

– Kan vi gå ut och prata? Jag är jättehungrig och jag har ingen mat hemma.

– Visst, svarade Remus. De gick och satte på sig ytterkläderna igen och gick sedan ut i trapphuset. Jennie låste dörren och vände sig sedan mot Remus. Hon tvekade en sekund men gick sedan närmare och kysste honom. Det märktes att han inte var beredd men efter en stund slappnade han av.

– Det här var en del av det vi pratade om, sa Jennie när hon släppte honom. Han log mot henne och kysste henne igen.

– Så vart vill du äta? frågade han. Jennie ryckte på axlarna och började gå ner för trappan, Remus följde snart efter. De gick ut på gatan hand i hand. Det var nu i slutet av mars och kylan var inte helt borta från luften. Jennie knäppte jackan upp i halsen och la ena armen om Remus midja.

De gick gatan fram och bestämde sig för att gå in på första bästa matställe de hittade vilket visade sig vara en mugglar restaurang. Eftersom ingen av dem hade speciellt gott om pengar speciellt inte mugglarpengar bestämde de sig för att dela på en pastasallad.

Kvällen fortflöt och de pratade om allt och inget. Jennie log hela kvällen, hon hade aldrig sett Remus så avslappnad. Men sen kom hon på en sak.

– Vet du vad det är för saker James vill prata med mig om? Han vägrar berätta vad det är innan bröllopet. Remus flinade mot henne.

– Jo jag vet vad det är, men jag får inte berätta. Jennie la huvudet på sned och tittade bedjande på honom.

– Snälla berätta! Remus skakade på huvudet.

– Kan inte, en marodör bryter inte sitt löfte mot en annan marodör. Det skulle jag få betala dyrt för och jag kan lova dig att James och Sirius verkligen skulle låta mig betala för det. Jennie skrattade åt honom.

– Okej jag ska inte tvinga dig om det nu är så stort. Hon drack en klunk vatten och såg tankfullt på honom. Men Peter då? skulle inte han låta dig betala för det? Han är väl också en marodör?

– Jo, men inte lika mycket som James och Sirius. Han skulle nog inte ta det så allvarligt. Remus lutade sig tillbaka i sin stol och tittade på henne. Men ska du nu berätta för mig om det där grälet mellan dig och Lily?

Jennie tvekade men började sedan berätta om det och när hon var klar kände hon sig konstigt lättad, som om en sten hade lyfts från hennes hjärta. Det var konstigt hur mycket det kunde hjälpa att prata om sina problem.

När Jennie var klar hade det hunnit bli ganska sent så de bestämde sig för att betala och gå, Remus följde henne hem och de sa hejdå vid dörren. När Jennie kom innanför dörren var hennes ansikte ett enda stort leende.