A/N: Okej, så det här är det sista färdigskrivna kapitlet jag har, så jag har ingen aning om hur lång tid de nästa kommer att ta :S

När Jennie en vecka senare gick genom Diagongränden på väg hem från jobbet kände hon helt plötsligt en hand på sin axel. Hon drog fram sin trollstav och vände sig om beredd att angripa direkt. Men personen bakom henne var inte en angripare, det var James.

Hon sänkte trollstaven och log mot honom. Men sen nådde en tanke henne, det kunde vara en dödsätare utklädd till James, det hade hänt allt oftare enligt The Daily Prophet. Hon höjde sin trollstav igen.

– Berätta något om mig som bara mina vänner vet, sa Jennie. James tänkte efter och så kom en triumferande min upp i hans ansikte.

– Du har en obotlig sjukdom som gör att du inte kan vara ute när det är kallt. Jennie sänkte sin trollstav och kramade honom hårt och lättat. Han kramade tillbaka och sa: Brukar du vara så här spänd? Jennie släppte honom och skakade på huvudet.

– Nej, men med de senaste rapporterna från både Ordern och The Prophet blir man ju lite misstänksam.

– Jo visst, men jag är så glad att jag träffade dig, på så sätt behöver jag ju inte skicka ett brev. De började gå tillsammans och stannade inne på läckande kitteln. De satte sig ner och James beställde två honungsöl.

– Så herr Tagghorn, sa Jennie och drack en klunk honungsöl samtidigt som hon betraktade James. Vad är det du måste berätta för mig?

– Jo, så här är det, Lily och jag har fått ett tips om att Voldemort är efter oss så vi har bestämt oss för att gömma oss. Så det betyder att vi ska ha bröllopet i trädgården på vårt nya hus. Han tog fram en bit pergament och en gåspenna och skrev ner en adress. Han gav den till henne och hennes ögon blev stora när hon läste den.

– Godrics Hollw! Hur rik är du egentligen? James smålog lite men Jennie kunde se att han var mycket bekymrad. Men varför är Voldemort ute efter er? James öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt igen, men Jennie såg att han väldigt gärna ville säga det han hade tänkt säga.

– Det kan jag inte säga före bröllopet, men jag kan säga så här, du kommer få minst två överraskningar på bröllopet. Jennie såg misstänksam ut.

– Om det har något med en blåtira att göra tänker jag inte komma. James skrattade.

– Jag kan säga så här, Lily kommer inte att slå dig. Jennie smålog lite.

– Vem har sagt något om att det var Lily jag pratade om? Jag menade nog herr Tramptass, vilket påminner mig om att jag måste prata med honom, eller nej det är nog säkrare att skicka ett brev. James såg lite förvirrad ut men bestämde sig uppenbarligen för att inte fråga något.

– Jag måste gå nu, sa James efter att ha slängt en blick på sitt armbandsur. Han ställde sig upp och det gjorde Jennie också. Han kramade henne länge och hårt.

– Jag är inte den enda som kommer att få en överraskning, sa Jennie. Det kommer du, Lily och Sirius också att få. James släppte henne och såg misstänksamt på henne.

– Måntand då? frågade han. Kommer inte han att få en överraskning? Jennie skakade på huvudet och log finurligt.

– Nej han vet redan, mer säger jag inte. Hon gav honom en snabb kram och gick ut från värdshuset. Där ute blåste det kallt och Jennie såg sig om för att försäkra sig om att ingen var där, sedan transfererade hon sig till utanför sin lägenhet. Hon låste upp och gick in.

När hon hängde av sig jackan tänkte hon på vad hon skulle skriva i brevet till Sirius. Det skulle inte bli lätt eftersom hon visste att han skulle bli besviken, men hon hade gjort sitt val och det var bäst att Sirius fick veta innan bröllopet, annars skulle det kunna bli bråk. Fast, tänkte hon, det skulle det kunna bli ändå. Hon tog fram en bit pergament, bläck och fjäderpenna och började skriva.

"Kära Sirius!

Jag har nu gjort mitt val och du kommer nog inte att bli glad, men jag valde Remus. Jag lovade ju att jag skulle höra av mig när jag visste och nu vet jag. Jag hoppas att du inte tar för hårt på det här, det är ju inte som om jag inte bryr mig om dig längre, jag älskar dig som en vän, men inte mer.

Jag hoppas att du mår bra och att vi ses på bröllopet, eller möjligtvis innan. Jag vill fortfarande vara din vän.

Varma hälsningar Jennie."

Jennie förseglade brevet och skickade iväg det. Nu hade hon ingen aning om vad hon skulle göra, Remus var på jobbet, Sirius ville antagligen inte träffa henne på ett tag, James var också på jobbet och Lily var... ja hon var Lily.

Jennie log och tog fram sin mammas gamla dagböcker. Det var så länge sedan hon läste att hon inte alls kom ihåg vart hon var. Hon tog ner en av dem och bläddrade framåt. Hon hittade ett ställe som hon visste var längre fram än vart hon hade läst.

"20 december 1964

Jag och Jennie har äntligen kommit iväg, vi har flyttat till min syster som jag alltid har stått nära och som alltid har hjälpt mig. I början gillade Jennie inte alls den nya miljön, men hon har vant sig lite mer nu.

Hon har även slutat gråta på nätterna när hon saknar sin pappa, jag vet att det är grymt att hålla henne från sin pappa, men jag kan inte förlåta honom för det här. Det stod om hans bröllop i The Daily Prophet nyligen, jag grät hela kvällen mot min systers axel, hon har verkligen varit förstående.

Jag tror att jag håller på att bli sjuk, jag hostar hela tiden och blir väldigt trött. Min syster försöker få mig att gå till doktorn, men det tycker jag är att överreagera, det är ju faktiskt kallt ute, det kan mycket väl vara en förkylning.

Jennie och min syster börjar verkligen att knyta band, och jag blir så glad när jag ser det. Jag hoppas att med min och hennes hjälp kommer Jennie att kunna glömma sin pappa, det är just nu min högsta önskan."

"1 januari 1965

Början på ett nytt år, julen var hemsk, Jennie grät hela tiden och ropade efter pappa, det var så hjärtskärande att se. Inget kunde trösta henne och så fort jag kom nära slog hon mig. Jag hoppas att det snart kommer att gå över.

Han har försökt att ta kontakt med mig, men så fort ännu ett av Hans brev kommer bränner jag upp det innan jag har läst det, jag läste dem i början, men de sa alltid samma sak. "Det borde vara jag som hade vårdnaden om Jennie, jag har det bättre ställt", "låt mig träffa Jennie", "du hade ingen rätt att bara ge dig av och ta henne med dig, hon är min dotter också", "du kan inte gömma dig för evigt Cammie, jag kommer att hitta dig tillslut".

Min syster tycker att jag borde anmäla Honom, men jag vet ju att Han delvis har rätt. Han har det bättre ställt än mig, men jag vet att jag kan ge Jennie mer kärlek än Han. Jag vet att Han fortfarande är borta lika mycket, för tydligen är Han en höjdare på ministeriet, det står om Honom i tidningarna ibland, men om min syster ser det slänger hon tidningarna innan jag hinner läsa vad det står.

Jag kan inte låta bli att älska Honom, även fast han är en knöl har Han gett mig så mycket, Han har gett mig mitt enda glädjeämne i livet. Det är fel att hålla Jennie borta från Honom, men jag vill inte att hon ska lära känna Honom."

Jennie slutade läsa och la sakta ihop boken, så det var så det var. Hennes moster hade tyckt om henne, eller hade hon det? Hade det bara varit en teater? Jennie tvivlade starkt på att hon skulle kunna fråga sin moster om den saken, inte med tanke på hur hon hade betett sig. Men vad hade förändrats? I böckerna beskrevs hon som en snäll och omtänksam människa, men för Jennie hade hon varit en kall och hjärtlös människa.

Åh vad hon önskade att hon kunde prata med Sirius, men han hade antagligen precis fått brevet och då var han förmodligen inte så vänligt inställd mot Jennie. Fast när hon tänkte efter ville hon hellre prata med Cammie, det kändes som om hon hade en del att stå till svars för. Jennie förstod varför hon hade hållit henne ifrån Aaron, men när hon blev äldre hade hon väl kunnat få bestämma själv om hon ville känna sin pappa.

Fast hon hade ju trott att hennes morbror var hennes pappa under hela hennes uppväxt. Hur hade det gått till? I dagböckerna hade hon ju vetat att Cammie var hennes mamma och hennes moster hade inte träffat sin man än.

När nästa tanke slog Jennie blev hon helt kall. De bodde ju i trollkarlsvärlden, både hennes mamma och moster var häxor, tänk om de hade förhäxat henne att tro att hennes moster var hennes mamma. Men varför skulle de göra det?

Jennie kunde komma på flera anledningar, men det var två som hon tänkte mer på. En var ifall hennes mamma var döende så att hon ville att Jennie skulle växa upp med en mamma. Den andra anledningen var att Cammie inte hade det så bra ställt så att hon ville att Jennie skulle bo hos mostern. Fast det fanns ju också möjligheten att de möjligheterna gick ihop. Åh, Jennie blev helt snurrig i huvudet av det här.

Hon började huttra och kramade om sig själv, det här var för mycket. Hon behövde prata med någon, men ingen var hemma, om man inte räknade med Sirius och Lily. Just då kände hon som en svag bris som rörde vid hennes kind. Hon vände sig mot fönstret för att se om det var öppet. Men hon såg inget öppet fönster, men borta vid fönstret stod Cammie och log sorgset mot henne.

– Nå, har jag gissat rätt? frågade Jennie. För jag antar att du är här för att du vet vad som bekymrar mig. Cammie strök bort en hårslinga från ansiktet och såg lite osäker ut.

– Jennie, vi gjorde det bara för att skydda dig, sa hon förtvivlat. Det var inte meningen att du skulle få reda på att vi hade gjort det.

– Snälla bespara mig skitsnacket, sa hon hårt. Jag vill bara veta varför. Var det någon av de anledningar jag tänkt på?

– Ja det var det, sa Cammie. Jag hade samma sjukdom som du har nu. När jag uppsökte läkare var det för sent att göra något för att stoppa den, så jag blev bara sämre och sämre. Det var då vi bestämde oss för att förhäxa dig, det var ett svårt beslut, men det var det bästa för dig.

– Det bästa? frågade Jennie och skrattade lite. Det var knappast det bästa, jag har haft ett helvete hos min moster och morbror, de älskar inte mig har aldrig gjort. De gjorde allt för att förtrycka mig och för att få mig att veta att jag inte var lika mycket värd som de. Så du hade fel! De fick mig att glömma dig! Hur bra var det?

Jennie sjönk ner på soffan och begravde ansiktet i en kudde. Allt hon hade varit med om fram till den här dagen sköljde över henne. Även nya minnen hon trott hon hade glömt kom tillbaka. Minnen från när Cammie fortfarande levde. Hon vände sig med ansiktet in mot soffan och grät helt fritt.

Helt plötsligt kände hon en kall hand på sin arm. Hon ryckte till och skakade av sig armen.

– Lämna mig ifred, fick hon fram. Hon såg inte vem det var och hon brydde sig inte. Hon ville inte träffa någon just nu. Hon ville vara ensam.

Personen vem det nu var, satte sig ner på soffkanten bredvid henne och strök undan hennes hår från ansiktet. Det var en så öm gest och hon vände ansiktet mot handen. Handen strök hennes tårstrimmade kind. Hon sa inget, personen sa inget. Hon fortsatte gråta och tillslut somnade hon av utmattning.