A/N: Så nu har jag absolut ingenting mer skrivet, jag har idéer, men jag sitter som i ett träsk och jag vet inte hur jag ska fortsätta så nu kommer det nog ta ett tag, FÖRLÅT!

Jennie slog upp ögonen och förvånades över att solen lyste utanför fönstret. Hon satte sig upp i sängen och tittade på klockan. HALV TIO! Varför hade inte klockan ringt? Och varför hade hon på sig samma kläder som igår? Det spelade ingen roll, hon hade väldigt bråttom. Hon hoppade ur sängen och sprang ut till köksvrån. Där satt Sirius vid hennes matbord.

Hon tvärstannade och vände. Vad gjorde han här, och när kom han hit? Hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka in i köksvrån.

– När kom du hit? Och varför? frågade hon ganska ohövligt. Gårdagen börjar komma tillbaka till mig och vad jag kommer ihåg var du aldrig här igår.

– Nej du märkte nog inte att jag var här, sa han. Du var ganska borta, eller ganska upprörd. Den biten hade Jennie glömt. Hon sjönk ner på en stol och begravde ansiktet i händerna.

– Men vad tänker jag med, sa Jennie och skakade på huvudet. Jag måste gå till jobbet. Hon tänkte resa på sig men Sirius stoppade henne.

– Ta det lugnt, jag har varit och sagt till dem att du inte kommer till jobbet idag. Jennie sjönk ner på stolen igen. Kan du nu vara säll och berätta för mig vad det är? Jennie tittade honom i ögonen en sekund innan hon tittade ner i bordet igen.

I hans ögon syntes det att han menade allvar, men han borde vara rasande på henne. Men hon struntade i det, för hon ville och behövde verkligen prata om det.

– Jag hade besök igår, började hon tyst. Av Cammie.

– På vilket sätt? frågade Sirius. I en dröm eller...?

– Nej, på riktigt, svarade Jennie och tittade in i väggen. Det var som om hon var ett spöke, fast ändå inte. För om hon hade valt att bli ett spöke skulle hon väl ha visat sig för mig förut? fortsatte Jennie, som fortfarande tittade in i väggen.

– Jennie, sa Sirius otåligt. Du dör inte av att titta på mig. Hon ryckte till och tittade till på honom, innan hon tittade ner på sina händer.

– Förlåt, sa hon. Men jag är bara förvirrad, du borde vara jättearg på mig, istället är du jättesnäll. Fast så är det ofta med dig. Sirius suckade och när Jennie tittade upp för en sekund såg hon att han strök handen över ansiktet i en uppgiven gest.

– Vad är det som händer med oss egentligen? frågade han tyst. Det är mycket som förändras nu men jag trodde att vår vänskap skulle vara en av de saker som inte gjorde det. Det känns som om vi är så långt ifrån varandra nu. Jennie tittade upp.

– Jag vet inte, svarade hon tyst. Kommer du ihåg första gången vi faktiskt pratade? På tåget, sista resan tillbaka till Hogwarts. Det känns så länge sen, men det var det inte. Vem hade trott just då att James och Lily skulle bli ihop, att vi skulle bli vänner, att vi skulle bli ihop? Jag vet att jag inte gjorde det.

– Inte jag heller, svarade Sirius. Men jag kommer ihåg att första gången du kramade mig visste jag att jag kunde lita på dig och att du verkligen såg mig. Det var en helt ny känsla för mig. Jennie sa inget, men hon visste att Sirius hade rätt, mycket hade förändrats och hon hade en känsla av att det inte var slut med det än.

– Sirius, vad är det ingen vill berätta för mig? frågade hon försiktigt. Det som har med Lily att göra. Hon såg att Sirius tvekade. Okej du behöver inte berätta, sa hon. Jag bara undrar.

– Du vet att om du nu är så nyfiken kan du ju försöka med att fråga Lily, sa Sirius och log lite. Jennie tittade likgiltigt på honom. Sirius satte upp händerna som i försvar. Jag ger upp, sa han. Du behöver inte fråga henne, men då får du vänta till bröllopet för att få veta hemligheten.

– Det gör jag så gärna om jag slipper att prata med Lily innan, sa Jennie surt.

– Tycker du verkligen så illa om henne? frågade Sirius milt. Vad är det som har hänt mellan er?

– Det vet du, sa Jennie kort. Jag vill att hon ska be om ursäkt för att hon sa till mig att allt alltid fungerar för mig. Jennie ställde sig upp och tog fram bröd, mjölk, ost och the. Kan du förklara för mig varför hon är avundsjuk på mig? frågade hon Sirius. Hon sa att hon är avundsjuk på mig och jag fattar inte varför, vad har hon att vara avundsjuk på? frågade Jennie argt, mest till sig själv.

– Jennie sätt dig ner, du tänker inte på vad du gör, sa Sirius och nickade mot hennes händer. Hon tittade ner och såg att hon hällde mjölk i smöret. Hon slutade att hälla och torkade upp det med trollstaven.

– Nej sätt dig ner själv, sa hon och hällde upp vatten i tekannan. Jag behöver inte hjälp, jag är inte invalid. Hon satte kannan på spisen och skar upp brödet. Hon tog ett djupt andetag och ställde allt på bordet. Sirius ställde sig upp och la armarna runt henne, då rämnade den sista muren.

Jennie började gråta och kunde inte sluta, så mycket var på gång just nu att hon inte visste vart hon skulle börja för att reda ut allt. Hon höll fast vid Sirius med ett järngrepp, hon ville aldrig släppa, hon ville inte att allt skulle försvinna. Men det var redan på väg bort. Bort som damm i vinden.

Sirius strök henne över ryggen utan att veta vad han skulle göra. Han hade sett att något var fel, och att hon behövde tröst, men mer visste han inte. Men det spelade ingen roll, för han fanns här för Jennie så länge hon behövde det.

Efter en stund bröt sig Jennie loss och torkade sina tårar. Hon tog bort kannan från spisen och satte den på bordet, sen fortsatte hon att plocka fram frukost grejer innan hon satte sig ner och tog en macka. De satt i tystnad och åt, Sirius visste inte vad han skulle säga och Jennie kände inte för att prata.

– Jennie, vad berättade Cammie för dig igår som gjorde dig så upprörd? frågade Sirius.

– Ingenting egentligen, jag hade listat ut lite saker, och så dök hon upp och jag frågade henne om det var sant.

– Vadå för saker? frågade Sirius.

– Varför bryr du dig? frågade Jennie och började plocka undan frukost sakerna. Och vad spelar det för roll? Hon är död kommer aldrig tillbaka. Jennie ställde in sakerna i kylen. När hon stängde kylen och vände sig om, stod Sirius bakom henne.

– Jag bryr mig för att jag bryr mig om dig, sa han. Men om det inte betyder något för dig längre så har vi inget mer att säga varandra. Deras ögon möttes och vad Sirius såg gjorde honom förvirrad. Ljuset som brukade finnas i Jennies ögon var borta, det var som om hon hade tynat bort. Det fanns en sorgsen glimt i hennes ögon som aldrig brukade finnas förut.

Jennie tittade bort när hon kände Sirius granskande blick och försökte flytta sig ut vägen, men Sirius följde efter.

– Jennie, vad är det för fel? frågade han. Och jag menar inte bara just nu, vart har du tagit vägen? Det här är inte du.

– Jag vill inte prata om det här, sa hon och vände bort huvudet. Jag skulle uppskatta om du kunde gå nu.

Sirius backade undan och såg på henne en sekund innan han vände sig om och gick. Jennie stod kvar och när hon hörde dörren slå igen efter Sirius sjönk hon ner på en stol vid köksbordet. Hon lutade huvudet i händerna och började tänka.

Vad hade Sirius menat? Hon var ju här, eller var hon det? Hela hennes värld var felvänd och för att vända den rätt var det så mycket hon behövde göra.

Och hon visste precis vart hon skulle börja.