AN: Okej så här är ett kapitel, de som fortfarande är kvar har antagligen blivit ganska arga på mig vid det här laget, men jag gör så gott jag kan. Ni får ursäkta om kapitlet känns lite stressat, förhoppningsvis gillar ni det. D

SO... enjoy!

Resten av ceremonin hade gått som en dans och Jennie hade inte kunnat hålla tårarna tillbaka när James och Lily sa "ja" till varandra. Och det var inte bara Jennies ögon som rann, hon blev förvånad när hon såg att även professor McGonagall torkade bort en tår ur ögonvrån. Fast hon var ännu mer förvånad över att hon var där.

Hon och Sirius gick ut tillsammans och Jennie kunde inte låta bli att le mot honom. Han såg lättad ut och log tillbaka. När de hade kommit ut ur själva vigseldelen hoppade Lily på Jennie och Jennie snubblade baklänges några steg innan hon fann balansen igen. Hon klappade Lily tafatt på ryggen.

– Lily, du vet väl att jag inte är din man? frågade Jennie lite halvt skämtsamt.

– Jo jag vet, svarade Lily. Men jag är bara så lycklig och jag är så glad för att du är här och delar det med mig. Hon drog sig undan och tittade på Jennie med en ingående blick.

– Varför ger du mig den där blicken, frågade Jennie misstänksamt. Det ser ut som om du har något att säga fast du inte riktigt vågar. Och jag lovar att du kan säga det, även om jag blir arg kommer jag inte att ställa till med en scen på ert bröllop. Lily tvekade.

– Jag har två frågor som inte alls har med varandra att göra, sa hon och log lite snett. Varför kom du upp och pratade med mig förut? Och... Det här kommer att låta helt fel, men jag måste fråga. Valde du verkligen rätt när du valde Remus? Låt mig bara säga vad jag menar innan du börjar: "ja det klart jag valde rätt, jag älskar honom" osv, men jag menar, du känner Sirius bättre och han känner dig, du älskar ju Sirius.

– Ja, det är väl klart jag älskar Sirius, sa Jennie. Men mer som en bror, eller en teddybjörn eller kanske en riktigt god kaka, men inte som du älskar James. Hon log mot Lily och sänkte rösten. Förresten tänkte jag inte alls säga att jag älskar Remus, för det vet jag inte om jag gör.

– Gör du inte? frågade Lily förvånat. De var tvungna att flytta på sig när mer folk kom ut ur vigseldelen och de blev avbrutna under en kort stund när folk kom och gratulerade Lily.

– Det är väl klart att jag inte kan säga det så här tidigt, vi har ju inte varit tillsammans så speciellt länge. Du vet ju att jag inte är en sådan typ av människa, "förhållande" människan det är inte vem jag är. Och varför jag kom upp till dig är väl uppenbart? Lily skakade på huvudet. Lily, du är min bästa vän, även om vi har varit osams skulle vi säkert bli sams för eller senare och hur mycket hade jag då inte ångrat att jag inte kom? Och dessutom är James en mycket god vän och han behövde hjälp.

–.Jag skulle gärna fortsätta prata, sa Lily. Men vi måste nog gå till festen, det är ju faktiskt mig den handlar om. De log mot varandra och gick in i huset där alla hade samlats när Dumbledore och McGonagall trollade bort vigsel sakerna och ersatte det med bord, stolar och ett dansgolv. När allt var klart gick gästerna ut i trädgården igen och musik började spelas.

– Så alla hör upp, ropade mrs Potter och alla gäster tystnade. Kan alla vara så vänliga att ge brudparet en stor applåd när de nu delar sin första dans som äkta makar. Alla klappade händerna och när James ledde ut Lily på dansgolvet kunde Jennie inte låta bli att le åt de generade röda fläckarna på Lilys kinder.

Synen av James och Lily tätt dansandes tillsammans var så fin att Jennie ville spara den för alltid, och hon mindes något om en kamera i James och Lilys vardagsrum. Hon tog fram sin trollstav och kallade kameran till sig. När hon hade den i sin hand tog hon en bild av Lily och James. Hon tänkte att den bilden skulle hon ge till deras barn när han eller hon blev äldre.

– Och nu är det dags för brudtärnan och den "Bäste mannen" att dela en dans, ropade mrs Potter precis när Jennie hade lagt undan kameran.

– Nej, nej, nej, sa Jennie bestämt. Men det var tydligen ingen som lyssnade på henne för helt plötsligt hade hon blivit framknuffad till dansgolvet och framför henne stod Sirius. Han räckte henne en hand och hon tog den motvilligt.

– Tycker du så illa om mig, Jennie? frågade Sirius när de började dansa.

– Det vet du att jag inte gör, sa hon. Men jag tycker inte om att du antar saker.

– Vad har jag antagit? frågade han och hans grepp om hennes midja hårdnade en aning.

– Som om du inte vet, svarade Jennie och gav honom en hård blick. Jag har inte alls förändrats, det är bara som du tror. De slutade dansa utan att någon av dem märkte det.

– Bara som jag tror? frågade han och hon nickade. Om du inte har förändrats varför pratar du inte med mig längre? Om du inte har förändrats, varför låter du ingen hjälpa dig? Hur lite du än vill inse det så har du förändrats, sa han och just då klingade den sista tonen i låten ut. Sirius kysste hennes kind och försvann in i folkmassan.

Kvar stod Jennie och kände sig helt förvirrad, men då kom James och väckte henne ur transen.

– Får jag lov? frågade han och flinade. Hon log lite och nickade. De började dansa och först pratade de inte men sen kände sig Jennie tvungen att prata.

– Tycker du att jag är förändrad? frågade hon och James tittade frågande på henne.

– Hur menar du?

– Jag vet inte riktigt, svarade hon sanningsenligt. Men Sirius har fått en konstig ide om att jag är helt förändrad, att jag inte är jag längre bara för att jag inte pratar med honom längre och för att jag tydligen inte låter någon hjälpa mig.

Hon såg på James och väntade på ett svar. Han tittade bara på henne utan att säga något. Och då gick det upp för henne att han höll med.

– Innan du börjar skälla på mig, vilket jag ser att du vill, låt mig förklara, sa James. Jennie knep ihop munnen och suckade medgivande. Jag håller inte med honom helt, men han har rätt när han säger att du har förändrats, det är väl okej, alla förändras. Men du har förändrats lite mer och jag antar att Sirius märker det bättre än jag eftersom ni är närmare varandra än vad vi är. Och det är ju faktiskt sant att du inte pratar med honom längre, ni bråkar mest hela tiden. Så känns det i alla fall för oss andra. Och Jennie, du låter faktiskt ingen hjälpa dig.

– Har ni två diskuterat det här? frågade Jennie misstänksamt.

– Nej, svarade James och log lite. Du vet väl att killar inte pratar om sånt? Jennie skrattade lite och James kunde inte låta bli att skratta med henne. Men jag har däremot lyssnat på när Sirius och Lily har diskuterat det.

– Jag visste inte att du brukade tjuvlyssna, sa Jennie.

– Det brukar jag inte, men ibland tror de att jag sover på soffan och då pratar de obesvärat vilket gör att jag hör det, men jag lyssnar inte.

– Det där låter inte logiskt.

– Kanske inte, höll James med just när låten tog slut. Jennie trodde att hon äntligen skulle få sitta ner, men då kom Remus och började dansa med henne. Jennie suckade och lutade sitt huvud mot hans bröst.

– Jobbig dag? frågade han och strök henne över ryggen. Hon nickade. Vill du sitta ner? Hon nickade igen och de gick av dansgolvet. Remus ledde fram Jennie till en stol och hon satte sig ner.

– Skulle du kunna hämta lite vatten till mig? frågade Jennie. Remus nickade och gick iväg.

Hon såg efter honom och suckade djupt. Hon hade en känsla av att det skulle bli en väldigt lång dag.