AN: Nu känner jag mig ganska duktig, det var ju inte så länge sen jag uppdaterade senast och jag har nästa kapitel på god väg, så nästa kanske också kommer snart. Men jag kanske stöter på problem. Man vet aldrig.
I Det här kapitlet händer relativt mycket, men jag vet inte om jag skrev det så bra. Hoppas ni gillar det ;)
_______________________________________________________________________________________________________

Eftersom Jennie inte kände för att festa, tog hon på sig ansvaret att fotografera under kvällen. Hon visste inte om hon egentligen var bra på att fota, men det såg inte ut som om någon annan gjorde det, så hon gjorde det i vilket fall. När hon skulle ta en fin bild på Lily och James skulle Sirius naturligtvis förstöra. När hon tryckte av kom han upp bakifrån och la armarna och Lily och James axlar och flinade in i kameran.

Jennie försökte se sur ut, men hon kunde inte låta bli att skratta. Sirius log han med. Helt plötsligt sprang han fram och svängde Jennie runt, runt. Hon skrattade och han log.

– Sirius, släpp ner mig! skrek hon och han lydde. Hur mycket har du druckit egentligen?

– Inte så där jättemycket, svarade Sirius. Bara ett par snapsglas med eldwhisky och en honungsöl förut, åh just det, Lily lurade ju i mig lite champagne förut även fast jag inte gillar det.

– Varför "ett par snapsglas med eldwhisky"? För när det gäller dig så är det ju alltid lite mer än ett par.

– Jo dels känner jag mig inte så där jätteglad och jag har hört att man brukar dränka sina sorger i sprit. Dessutom var hon som serverade riktigt söt, sa han och flinade.

– Den gamle casanovan tittar fram, skrattade Jennie.

– Jo det är nog sant, höll han med och skrattade innan han blev allvarlig igen. Jennie, kan vi bara idag låtsas som om inget finns mellan oss? Jag vet att det antagligen är mycket att begära, men det skulle göra mig glad.

– Okej, svarade hon efter en sekunds tvekan. Det skulle antagligen bli svårt att låtsas som om allt var som vanligt, men hon ville verkligen försöka. De gick ut på dansgolvet igen och började dansa.

– Det här var väl trevligt, sa Sirius. Jennie nickade och började skratta igen när Sirius snubblade till helt plötsligt.

– Är du lite full kanske? frågade hon. Han flinade och nickade. Hur trevligt det här än var så måste jag faktiskt prata med Lills om en sak.

– Så du dumpar mig för en kvinna som dessutom är gift? frågade Sirius och spelade sårad. Jennie boxade lekfullt till honom och gick iväg för att leta efter Lily. Hon hittade henne sittandes på en stol med ett glas vatten.

– Lily? Mår du bra? frågade Jennie trevande och satte sig ner bredvid henne.

– Ja, jag mår helt utmärkt, sa Lily och log. Jag blev bara trött och fick en sånt där konstigt graviditets begär, jag bara måste ha en morot, så James gick för att hämta en inne i huset.

– En morot? frågade Jennie och kunde inte låta bli att le. Men det var faktiskt en sak jag undrade. Jag är ju gudmor till ert barn, men vem är gudfar?

– Sirius, svarade Lily och tittade ut över folkhopen för att se i fall James kom med hennes morot.

– Varför inte Remus? frågade Jennie. Han är väl ändå mer ansvarig än Sirius.

– Det är möjligt, men Remus skulle ju ändå inte kunna ta hand om vårt barn hela tiden om vi dog, sa Lily och vände sig mot Jennie igen.

– Så mycket jobbar han ju ändå inte, sa Jennie.

– Det är inte hans jobb jag pratar om, sa Lily. Det är ju hans... problem. När hon inte såg något tecken på igenkännande hos Jennie blev hon lite rädd. Just då kom James med hennes morot. Lily ställde sig genast upp och viskade något i hans öra innan hon tog moroten ur hans hand.

– Vet hon inte? sa James i en hög viskning.

– Vad vet inte vem? frågade Sirius som just kom fram till dem. James viskade något i hans öra och Sirius ögon blev stora. Har han inte berättat det för henne?! Jag ska slå ner honom!

– Vad är det ni pratar om? frågade Jennie och ställde sig upp. Hon började bli lite orolig.

– Remus är en varulv, sa Sirius. Det är därför vi kallar honom måntand. Jennie sjönk ner på stolen igen.

– Det var kanske inte din sak att berätta det, sa James till Sirius. Lily satte sig ner på stolen bredvid Jennie igen, stilla knaprande på sin morot.

– Kanske inte, sa Sirius med en ursinnig ton. Men nu gjorde jag det, så kan jag få gå och slå till honom nu?! Snälla, la han till. Det väckte Jennie.

– Nej det ska ja göra, sa hon och ställde sig upp och började gå bort mot bordet där Remus satt.

– James hindra henne! ropade Lily. James regerade direkt. Han tog tag i hennes arm, men hon försökte ta sig loss. James drog henne intill sig och höll henne fast. Hon kämpade emot en stund, men när hon insåg att hon inte kunde vinna mot "Hogwarts Quiditchmästare" slutade hon streta emot. Hon lät honom sätta henne på en stol.

Som långt borta hörde hon att Lily skulle gå och hämta Remus och att James skulle gå ett varv med Sirius för att lugna ner honom. Men konstigt nog när hon satt där kände hon ingenting. Hon visste att hon skulle göra slut med Remus. Att han var en varulv gjorde inget, eller lite kanske, men att han aldrig hade berättat det. Att han hade lämnat henne utanför en så stor del av sitt liv, till och med när de var vänner, det kunde hon inte förlåta.

När Lily och Remus kom tillbaka kunde hon inte möta Remus blick. Han satte sig ner på stolen bredvid henne och försökte få henne att se på honom. Lily försvann tyst.

– Jennie, vad är det? frågade han och Jennie önskade nästan att Lily hade sagt vad det var innan han kom.

– Det handlar om vad du inte sagt, sa hon och tittade upp för att möta hans blick. Hur kan du inte ha berättat för mig att du är en varulv? Hon såg att han tappade målföret så hon fortsatte själv. Det spelar ingen roll för mig att du är en varulv. Men att du inte berättade, inte ens när vi var vänner, det kan jag inte förlåta.

– Jennie kan du bara låta mig förklara? frågade han. Han lät helt desperat och Jennie hade lust att säga nej bara för att såra honom, men hon var inte en sådan människa.

– Visst, jag tvivlar på att jag kommer att ändra min uppfattning om dig, men visst försök. Hon korsade armarna över bröstet och tittade ut över folkmassan.

– Jag har inte berättat för någon om mitt "problem", Lily och marodörerna vet för att de listade ut det. Han suckade. När de blev vänner med mig var jag livrädd för att de skulle lista ut det och lämna mig. Jag har aldrig haft några vänner innan dem. Men de brydde sig inte, vilket jag tyckte var väldigt förvånande. Men med dig, jag antar att vi inte har umgåtts tillräckligt mycket för att du skulle kunna märka att jag försvinner en gång i månaden. Och jag har aldrig vågat berätta det för någon, jag funderade på att göra det när vi började bli bättre vänner. Men innan jag hade samlat tillräckligt med mod, blev vi ihop och allt mitt mod försvann. Jag kunde inte berätta, jag tror att jag visste redan från början att vi aldrig skulle hålla, på grund av min feghet, men jag lät det ändå fortgå av själviska själ. och det ber jag om ursäkt för.

Jennie ställde sig upp och började gå bortåt, men hon hejdade sig själv. Hon kunde inte bara gå så här och lämna honom utan ett ord. Hon stannade upp och knöt sin knytnäve ett ögonblick innan hon vände sig om.

– Jag förstår varför du handlade som du gjorde, sa hon. Det gör jag verkligen, men det förändrar ingenting. Jag kan inte vara runt människor som inte litar på mig, så jag antar att det här är hejdå. Hon nickade kort och vände sig om igen. Hon gick bortåt och kände förvåning över att hon inte kände sig mer ledsen.

På väg ut från party tältet gick hon förbi prof. Dumbledore och prof. McGonagall dansandes, Peter pratandes med en tjej och Sirius och James fortfarande gåendes omkring men nu tillsammans med Lily. Dömandes av Sirius ansiktsuttryck var han fortfarande arg.

Jennie gick ut ur tältet, in i huset och ut på framsidan. När hon var utanför grinden transfererade hon sig bort i tron om att ingen skulle sakna henne.