AN: Okej det blir ett ganska kort kapitel med cliff-hanger, men mohaha nästa kapitel blir så bra! Hoppas ni gillar det här, XOXO

När Jennie vaknade nästa morgon stönade hon högt. Hur hade hennes liv blivit så fyllt av överraskningar? När hon tänkte efter kunde hon peka ut den exakta stunden när allt blev annorlunda. Det var när hon kramade Sirius på Hogwarts expressen, det var i den stunden de blev vänner och det var i den stunden allt förändrades.

Men hon skulle inte velat ha det på något annat sätt, om man inte bortsåg från vissa onödiga saker.

Hon klev upp ur sängen och klädde på sig. Utanför fönstret var det mulet och det såg ut att kunna bli regn när som helst. Jennie suckade och satte sig i fönstret och tittade ner på gatan. Folk gick förbi och även fast Jennie såg dem såg hon dem inte. För för sin inre syn såg hon bara de senaste veckorna.

Hon ville verkligen inte vara ensam idag så hon bestämde sig för att hälsa på Sirius. Hon kunde antagligen hjälpa honom med sin baksmälla och kanske få honom att inse att han inte borde vara så arg på Remus. Remus hade ju faktiskt bara gjort det han vågade och tyckte var rätt.

Hon transfererade sig till det hus Sirius lägenhet låg i. När hon gick uppför trappan hade hon en konstig illavarslande känsla i magen, men hon sköt den åt sidan. och knackade på dörren.

På en lång stund hände ingenting, så hon började gå mot trappan. Men då hörde hon hasande steg på andra sidan dörren och en rasslande kedja. Sen öppnades dörren och framför henne stod Sirius. Han hade mörka ringar under ögonen och bara pyjamasbyxor på sig. Han blinkade ett par gånger som om han inte såg riktigt.

– Hej, sa han till slut. Vad gör du här?

– Jag tänkte bara hälsa på, men om det är olägligt kan jag komma tillbaka senare.

– Nej, nej, kom in bara. Han flyttade sig ur vägen och hon klev på. Han tog hennes jacka och lade sedan armen om hennes axlar och ledde in henne i lägenheten. De kom in i ett vardagsrum och han satte sig ner med henne i soffan.

– Hur bakfull är du? frågade Jennie och flinade.

– Har varit värre, svarade Sirius och ställer sig upp. Vilket påminner mig om att jag måste ta en huvudvärkstablett. Han gick iväg och Jennie använde hans frånvaro som en chans att se sig om, det var första gången hon var här så det var lite roligt att se hur bra eller dåligt han hade inrett.

Det var inte dåligt inrett, det var inte inrett alls. Han hade en soffa, en bokhylla full med LP skivor förutom en hylla där han har ett par böcker och fotografier. Hon gick fram för att se på fotografierna. När hon såg dem log hon.

Ett av marodörerna under första året att döma av deras frisyrer, de verkade inte ha märkt kameran, de fånar sig bara som vanligt. Ett är av bara Sirius och James, de flinar mot varandra och hoppar helt plötsligt på varandra. Ett av James och Lily när de sitter i uppehållsrummet. Lily försöker hjälpa James med läxan att döma av hennes min, men det går inte så bra eftersom James avbryter henne med en kyss. Och slutligen ett av dem, hon och Sirius.

De sitter tillsammans på en sten nere vid sjön. Det måste vara någon gång precis i början av skolåret för det såg ut att vara varmt och de var inte vänner när det började bli sommar. På vissa sätt saknar hon den tiden, när de kunde sitta så där nere vid sjön och bara vara, när hon bara kunde luta sig mot Sirius och känna hans arm runt henne.

– Hur visste jag att du skulle hitta de här så snart? frågade Sirius när han kom in i rummet med ett glas vatten och nu en tröja på sig.

– Kvinnlig intuition? frågade Jennie retsamt och Sirius lipade åt henne. Vem tog den här bilden? frågade hon och pekade på bilden av dem. Sirius gick fram till henne och tittade på bilden hon pekade på.

– Du kommer aldrig att tro mig om jag säger det, sa Sirius och gick och satte sig i soffan. Jennie följde efter och satte sig ner bredvid honom. Vem kunde det vara som hade tagit den mystiska bilden?

– Men snälla berätta, det känns ju lite konstigt att någon har tittat på oss sådär utan att jag har vetat om det, sa Jennie och drog upp sina fötter under sig.

– Okej, fast jag får egentligen inte säga det, tror jag, sa Sirius. Men i alla fall... Det var Dumbledore. När vi var osams förut och jag mycket var hemma hos Lily och James var han ibland där. Och jag antar att han visste att jag var nere på grund av dig. Så han gav mig den här bilden för att komma ihåg hur vi var.

De log mot varandra och Jennie försökte komma ihåg hur det var då, när de var säkra på Hogwarts, när det inte fanns något hot från Voldemort, när de var säkra. Hon tittade bort från Sirius och gick bort för att titta på hans skivsamling, när hon helt plötsligt hör en dörr öppnas. Jennie ställde sig upp och den illavarslande känslan kom tillbaka. Jennie vände sig mot Sirius och han såg skuldmedveten ut.

– Sirius, var är du? frågade en röst Jennie kände igen, men hon kom inte ihåg vem det var. Sirius sa igenting han bara stod upp framför soffan och såg mot dörröppningen där Elena stod.