AN: Här kommer min julklapp: ETT NYTT KAPITEL! Jippie! Jag är ganska nöjd med det här och hoppas ni gillar det. Jag är inne i en bra "DET Jennie HADE GLÖMT" period, så jag kanske uppdaterar snabbare för nästa kapitel.
Som sagt, hoppas ni gillar det och lämna gärna en kommentar =D

Jennie såg från Elena till Sirius. Hon kunde inte tro sina ögon och Jennie förstod tydligt vad de gjort, för det enda Elena hade på sig var skjortan Sirius hade haft dagen innan och ett par trosor.

– Men Jennie är du här, så trevligt, sa Elena och gav henne en elak blick.

– Ja tyvärr så är jag det, sa Jennie och gick snabbt förbi henne ut i hallen. Hon hörde steg som följde efter henne. Men hon brydde sig inte om vad Sirius hade att säga. Hon ville bara härifrån.

– Jennie vänta, sa han.

– Nej, jag tänker inte vänta, sa Jennie argt och satte sig ner på golvet för att sätta på sig sina skor. Jag bryr mig inte om vad du har att säga. Jag trodde verkligen att vi skulle kunna jobba igenom våra problem och kanske till och med bli något mer, men det kommer aldrig att hända. Jag är trött på att du aldrig kan ta tag i dina problem på ett vuxet sätt, jag orkar inte vara mamma till någon.

Hon ställde sig upp och satte på sig jackan.

– Jennie, det var ett misstag, sa han bedjande. Tror du att jag skulle varit med Elena i nyktert tillstånd?

– Det är inte rätt att skylla på alkohol, sa Jennie hårt. Man har alltid ett val.

– Jennie, jag kan inte ta det tillbaka, sa han och tog henne om axlarna. Om jag kunde skulle jag det. Han såg henne i ögonen. Det är dig jag älskar och vill vara med, Elena betyder ingenting.

Jennie log och skakade på huvudet. Tydligen trodde Sirius att det var något bra för han såg lättad ut men den minen försvann när Jennie knäade honom hårt och knuffade till honom.

– Vad är det med dig egentligen? frågade Jennie. Tror du att jag bara kommer att förlåta dig om du säger att du älskar mig? Jag kommer aldrig att förlåta dig.

Hon gick mot dörren och när hon stod i dörröppningen vände hon sig mot Sirius igen, som satt ihopkrupen på golvet.

– Nu märker du nog skillnaden på när jag slår på riktigt, sa hon. Jag hoppas att det gör riktigt ont. Fast se det från den ljusa sidan, Elena är ju här och hon hjälper dig säkert.

Med de orden gick Jennie därifrån utan någon att gå till. Alla hennes vänner var borta. Alla i olika benämningar. Hon började gå ner för trappan, hon sprang inte för hon visste att Sirius ändå inte skulle komma efter henne.

Väl ute på gatan började hon faktiskt le lite. Solen sken och tecken på att våren var på väg fanns över allt. Hon fick en ide och transfererade sig. Hon öppnade försiktigt grinden till James och Lilys trädgård sen smög hon upp till huset och öppnade dörren försiktigt. Allt var tyst så hon tog fram sin trollstav och kallade tyst till sig kameran hon använt igår. När hon hade den i sin hand smög hon ut igen.

Av någon anledning kändes det inte alls konstigt att göra så här, så Jennie tänkte inte mer på det, utan transfererade sig bara hem igen. Väl hemma letade hon igenom sina trollformelböcker för att se om hon kunde hitta några som kunde hjälpa henne att göra ett provisoriskt mörkrum för att framkalla bilderna.

Hon arbetade hela dagen med att framkalla bilderna, nöjd över att ha hittat något som hon kunde fokusera på. Bara då och då smög andra tankar in i hennes huvud. Men när hon såg de framkallade bilderna av henne tillsammans med Remus och henne tillsammans med Sirius började hon gråta. Hon gled ner på golvet och lutade huvudet mot sina knän.

Det här var ingenting hon hade önskat, inget av det. Hade hon egentligen kommit över Sirius? De hade inte gjort slut första gången, aldrig officiellt. De hade bara ... slutat vara ihop. Om det inte hade varit så då? Hade de gjort slut ändå?

– Jag tror att vi behöver prata, sa en röst och Jennie tittade upp. Cammie satt på en stol och tittade på henne.

– Vad finns det att säga? frågade Jennie och snyftade. Du använde en trolldryck på ditt eget barn, för att hon inte skulle känna smärtan av att förlora sin mamma. Men vet du vad? Hon kände den ändå.

– Jennie, du kan inte förstå det här. Inte fullt ut, men låt mig berätta det här färdigt. Det jag inte skrev i min dagbok. Cammie suckade och såg ut att tänka efter innan hon började. Jag var aldrig redo att bli mamma, det var aldrig något jag ville vara. Men jag gjorde det för Aaron och jag försökte övertyga mig om att jag kunde bli en lycklig hemmafru, som jag var den första tiden, men jag kunde inte vara det. Jag behövde arbeta.

– Men varför slutade du då när jag började ogilla dig? frågade Jennie som inte kunde hjälpa att hon kände sig intresserad.

– För att du var mitt barn, sa Cammie. Jag kunde inte stå ut med att jag misslyckats, så jag gjorde vad jag gjorde. Men jag var fortfarande ingen mor. Så när jag fick veta att jag skulle dö kom jag på idén om trolldrycken. Hon såg på Jennie med ledsna ögon. Jag vet att du inte minns det, men vi hade en så mycket bättre relation som moster och systerdotter än vi någonsin skulle ha haft som mor och dotter.

– Hur blev min moster som hon är nu? frågade Jennie. I dina dagböcker verkade som om hon verkligen brydde sig om mig. Spelade hon bara?

– Nej det gjorde hon inte, men hon klandrade dig för min död. Hon och jag var väldigt nära, även om det är svårt att tro nu.

– Men hon är ju arg på dig också, sa Jennie. Om hon klandrar mig, varför är hon arg på dig?

– För att jag lämnade henne ensam, med dig. Hon var med på att ta dig när jag fanns där, men när jag var borta kunde jag inte hjälpa henne och då var det så mycket verkligare och du var en ständig påminnelse om mig eftersom vi är så lika.

– Jag tror jag förstår henne bättre nu, sa Jennie efter en stunds tystnad. Men jag kommer ändå inte förlåta hennes hemska behandling under min uppväxt, det kommer aldrig att hända.

– Jag kan förstå det, sa Cammie tyst och drog upp benen under sig. Så vill du ha hjälp med dina problem?

– Kan jag få använda dig som en bollvägg att bolla mina tankar med? frågade Jennie, osäker på om hon egentligen ville det. Hon var fortfarande inte säker på vilket slags förhållande hon hade till Cammie. Hon skulle aldrig bli Jennies mamma, men vad hon var istället var svårt att lista ut.

– Det har jag ingenting emot, svarade Cammie.

– Jo så här är det: Sirius och jag var ihop för ett par år sen och vi gjorde egentligen aldrig slut, men jag gillade honom riktigt mycket. Men jag hann aldrig lista ut om det var mer. Så jag har börjat fundera om jag aldrig riktigt kom över honom. Det är ju svårt att veta vad som skulle ha hänt om vi inte gjort slut, men nu kommer det aldrig att bli något eftersom han låg med Elena.

– Vad gör det då? frågade Cammie. Han får väl ligga med vem han vill? Ni var ju inte ihop eller något.

– Jag vet det, men igår och idag sa han att han älskar mig och att det är mig han vill vara med. Om vi hade varit ihop, men bråkat ändå, kanske han hade gjort samma sak. På något sätt känns det som ett svek mot mig, jag kan inte förklara det. Men det är inte bara det här med Elena, jag kan inte lita på honom längre.

– Det är väl ditt val antar jag, sa Cammie och tittade uppåt. Jag kan inte stanna här längre, jag måste gå. Men vi kommer att ses igen. Hon ställde sig upp gav Jennie en slängkyss innan hon försvann i ett ljussken.

Jennie stönade högt och la sig ner på golvet.