Under de följande veckorna tog Jennie på sig fler skift både på jobbet och för Fenixordern, antagligen mer än vad som var bra, men hon behövde något för att hindra tankarna från att tränga sig på. Varje gång hon saktade ner kom tankarna krypande igen, och med dem smärtan hon kände i hjärtat för sina förlorade vänner och den förlorade mamma som aldrig velat ha henne. När hon hade pratat med Cammie hade hon inte tänkt på hennes ord, men i efterhand sved de. Att hon aldrig velat ha henne gjorde ont.
Hon gömde sig inte för nån den här gången. Hon var hemma hos Lily och James så ofta hon kunde och om Sirius var där uppförde de sig i varandras närvaro, men första gången Jennie såg honom hemma hos dem gick hon snabbt ut ur rummet med Lily efter sig.
– Vad är det Jennie? frågade Lily. Jennie gick snabbt fram och tillbaka en stund innan hon vände sig mot Lily.
– Har inte Sirius sagt något? frågade hon.
– Om vadå? frågade Lily förvånat. Jag trodde det gällde Remus.
– Remus är inte det mest pressande ämnet för tillfället, mumlade Jennie och satte sig ner på en stol. Dagen efter bröllopet gick jag hem till Sirius, jag tänkte att vi båda var ensamma, så vi kunde ju umgås. Och om jag ska vara ärlig så funderade jag på om det kanske var något mer mellan oss.
– Och han ville inte det? fastställde Lily och såg på Jennie med en sympatisk blick. Jag är så ledsen!
– Jag vet inte vad han vill, sa Jennie argt. Och jag bryr mig inte om det heller. Hon tänkte tillbaka på den dagen, hur mycket det än smärtade henne. Först gick allt bra och vi pratade om "den gamla goda tiden" och jag funderade just på att prata med honom om det när en dörr öppnades.
– Va?! Var någon hemma hos honom?! Han har väl inga andra vänner än oss, om det inte var slingersvans förstås, fast det tror jag inte. Vem var det?
– Du skulle vetat det vi det här laget om du inte hade avbrutit mig, sa Jennie med ett litet leende, men det försvann snart. Det var Elena som var där, sa hon tyst. Hon kom ut i vardagsrummet i bara en skjorta och trosor.
– VA?! ÄR DU HELT SERIÖS?!
– Ja jag är seriös, Lills. Men sänk för i Merlins namn rösten. Så jag började gå därifrån, men Sirius sprang efter mig och sa att det skulle inte ha hänt om han inte var full, att det var ett misstag, att det var mig han älskade och så vidare.
– Men det är antagligen sant.
– Jaha? Vad spelar det för roll? På något sätt kändes det som ett svek mot mig, jag vet att det inte är logiskt, men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Jag kommer inte att kunna förlåta det här. Jag kan inte vara någons mamma.
I det ögonblicket hörde Jennie det Cammie hade sagt till henne: "Jag ville aldrig vara en mamma." Det låg tydligen i familjen att inte kunna binda sig på något sätt. Hon vaknade upp från sina tankar av att Lily knäppte högt med fingrarna.
– Jennie skynda dig, det sparkar! sa Lily upphetsat. Jennie ställde sig snabbt upp och Lily tog hennes händer för att lägga dem på hennes mage. Under sin handflata kände hon något som rörde sig och hon tittade förundrat på Lily.
– Är det första gången? frågade hon.
– Nej, men det var ett tag sen man kunde känna det utifrån. Hon tittade Jennie stint i ögonen. Klarar du av att vara där ute med oss? För om du inte gör det förstår jag helt och hållet.
– Nej det går bra, sa Jennie och drog med sig Lily ut i vardagsrummet igen. Hon log uppmuntrande och Lily log tillbaka. När de kom in i vardagsrummet tystnade samtalet som pågått, men Jennie och Lily sa inget utan satte sig bara ner, båda två i soffan James satt i.
– Vad handlade det där om? frågade James.
– Det vill du bra gärna veta va? sa Jennie retsamt.
– Det sparkade igen, sa Lily glatt och lutade sig mot James. Han lade en arm runt henne och kysste hennes hår.
– Min gudson sparkade och du ropade inte på mig? frågade Sirius och spelade sårad.
– Av någon anledning gjorde jag inte det, sa Lily och gav honom en hård blick. Jennie som märkte den gav Lily en tillrättavisande blick men Lily bara grimaserade tillbaka.
– Okej seriöst, vad har hänt? frågade James. Sirius gav Jennie en elak blick och öppnade munnen för att svara, men Jennie ställde sig snabbt upp och tog tag i Sirius arm.
– Följ med mig ut i köket. Nu! Sirius började protestera men Jennie drog honom hårdhänt med sig. När de var i köket släppte Jennie sitt grepp och vände sig mot honom med sina armar korsade över bröstet.
– Jag måste säga att det här är en förbättring mot förra gången, sa Sirius och gned sin arm. Vad är så viktigt att du var tvungen att släpa ut mig hit för?
– Skulle vi kunna bete oss hövligt mot varandra?
– Hur menar du? frågade Sirius och lutade sig mot kylskåpet.
– Jag menar att vi inte bråkar när vi ser varandra och att vi inte nämner det som hände inför de andra. Hon tittade bedjande på honom men han undvek hennes blick. Snälla du, jag vill inte att det ska bli jobbigt för de andra.
– Okej, sa han. Jag kan uppföra mig om du gör det. Med de orden gick han ut ur köket och Jennie följde snart efter. Alla satt runt soffbordet och pratade i god ton ändå tills Jennie fick syn på klockan.
– Oj! Jag måste gå, sa hon och ställde sig upp. Det här var jättetrevligt, vet inte när jag har tid igen, men vi ses väl antar jag. James följde Jennie ut, Lily var för trött för att ställa sig upp.
– Jennie, vi har alla märkt att du har tagit på dig mer jobb, är det bra? frågade han när han räckte henne hennes jacka.
– Vad menar du med "är det bra"?
– Jennie, det ser ut som om du inte har haft tid att äta på två veckor, sa James.
– Jag har bara inte varit hungrig, sa Jennie undvikande och satte på sig sin jacka.
– Det hände något mellan dig och Sirius eller hur? frågade James.
– Det föreslår jag att du frågar honom om, sa Jennie och kramade honom innan hon försvann ut genom dörren.
*
Några veckor senare stod Jennie längst bak i bokaffären och staplade upp böcker på hyllor när hon hörde att dörren i främre delen av affären öppnades. Hon tänkte inte mer på det utan fortsatte att ställa upp böckerna på hyllorna. En minut senare kom hennes chef fram till henne.
– Jennie, Albus Dumbledore är på kontoret. Han vill prata med dig.
– Okej, sa Jennie och började gå mot kontoret.
– Hur känner du Dumbledore? frågade hennes chef efter henne. Jennie vände sig leende om.
– Det berättar jag en annan gång, sa hon och försvann in på kontoret väl medveten om att han skulle glömt det vid dagens slut.
Väl inne på kontoret började hon nästan skratta åt hur malplacerad professor Dumbledore såg ut. Kontoret var litet med ett skrivbord en stol framför det och en stol bakom det. Dumbledore satt framför det vilket såg roligt ut bara det.
– Sir, vad gör du här? frågade Jennie och satte sig bakom skrivbordet vilket kändes otroligt konstigt.
– Ah, miss Green, sa han och tittade på henne över glasögonen. Det verkar som om vi har ett problem. Vad jag förstår har du anmält dig som frivillig för alla Fenixorderns jobb de senaste veckorna och veckorna framåt, samtidigt som du jobbar heltid.
– Ja det verkar stämma, sa Jennie.
– Jag kan inte acceptera att du jobbar så mycket, sa han och log mjukt.
– Varför inte? frågade Jennie förvånat. Jag klarar det, det är ju mitt val.
– Ja, men både jag och dina vänner har märkt att du har arbetat ovanligt mycket på senaste tiden, det är som om det är det enda du gör.
– Det är inte ... Jag menar, jag .... Hon kom inte på något att säga, så hon tittade bort från de blå ögonen.
– Jennie, vad är det du springer från? Vad är det du inte vill hantera? Hos såg ner en stund till innan hon hade funderat ut vad hon skulle säga. Hon visse inte vad hon borde säga till Dumbledore.
– Varför tror ni att jag springer från något?
– För att jag har känt dig länge, sa han enkelt. Kom ihåg att jag var din rektor på Hogwarts, och även om du inte visste det hade jag koll på de flesta elever. Jag vet att du bara jobbar hårt om du springer från något. Detta något har dessutom en tendens att vara Sirius och eftersom jag vet att han gör ungefär samma sak som du fast på ett annat sätt drar jag vissa slutsatser.
– Vad Sirius gör är hans problem, sa Jennie kort och korsade armarna över bröstet. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte får följa med på Fenixorderns arbete.
– Du får inte följa med förrän du har slutat springa, sa Dumbledore och reste på sig.
– Så det är det? frågade Jennie och reste på sig även hon.
– Jennie, alla i Fenixordern bryr sig om dig, sa han la en hand på hennes axel. Många har sagt att de tycker att du jobbar för mycket, men det är jag som gör något åt det. Han gick mot dörren men stannade innan han gick ut. När du har kommit på vad du springer från kan du komma tillbaka.
Med de orden var han borta och Jennie sjönk ner på stolen igen.