AN; Okej, här är ett nytt kapitel. Jag är inte jättenöjd med det, men slutet är bra (hoppas jag, det är ju ni som bestämmer). Men just nu har jag ingen inspiration, men jag fösöker alltid att ladda upp nya kapitel inom en månad, så hoppas på det.
Reviews gör mig glad =)

Under veckan som följde skedde många saker.

Jennie blev av med jobbet på Flourish och Blotts, anledningen var vag, så hon gissade att Dumbledore hade med det att göra. Det gjorde inte direkt att hon var vänligare inställd mot mannen.

När hon inte längre hade något arbete hade hon inte längre någon lön vilket betydde att hon inte kunde bo kvar i sin lägenhet. Så hon flyttade in hos James och Lily. Men hon var inte den enda som hade gjort det. Tydligen hade Sirius blivit ganska ökänd bland dödsätarna och hans trygghet var osäkrad och eftersom högsta säkerhetsberedskap låg på James och Lilys hus var det säkrare för honom där.

Det var konstigt att bo så nära honom, att äta frukost med honom att umgås med honom. Som tur var, var det inte alls lika spänt mellan dem längre, även om det inte var som normalt. Det skulle det förmodligen aldrig bli mellan dem igen. Men förutom det var allting underbart med att bo hos James och Lily. Jennie kom närmare att ha en familj än någonsin förut.

Under dagarna hade hon inte mycket att göra, hon försökte först hitta ett jobb, men gav upp när hon blev avvisad på alla ställen.

– Jennie, jag förstår inte varför du vill ha ett jobb, sa James när Jennie kom hem efter ännu en dag av att bli avvisad på arbetsplatser. Du får bo här gratis, vi ordnar med mat och allt annat du behöver, så varför vill du ha ett jobb?

– För att jag inte är en sån människa som kan sitta på rumpan och inte göra någonting hela dagarna, även om den andre inneboende i det här hushållet är det, sa hon och kastade en blick på Sirius som kom ut ur skafferiet med ett kakpaket .

– Vad kan jag säga? sa han och flinade. Det är en medfödd talang. James och Sirius flinade mot varandra och Sirius satte sig ner vid köksbordet.

Jennie suckade och gick för att ta ett äpple när hon fick syn på almanackan. Det var inget inringat eller skrivet, men den fångade ändå hennes blick.

– Är det den femtonde idag? frågade hon svagt.

– Det är du som står vid almanackan, sa James och bläddrade i tidningen han hade framför sig. Utan ett ord sprang Jennie ut ur rummet och upp för trappan. När hon kom in i sitt rum drog hon fram en kartong ur garderoben och började gräva efter ett fotoalbum. När hon fick fram det öppnade hon baksidepärmen och läste det lilla tidningsurklippet som var fastklistrat där.

Det stämde. Idag var Cammies dödsdag. Idag var dagen hennes mamma dog framför hennes ögon. Hon borde kanske gå till hennes grav, men kunde hon komma dit utan att träffa sin moster? Hon hade ingen lust att träffa henne idag, eller någonsin igen.

Men hon skulle besöka graven på något sätt, hur visste hon inte än, men hon fick väl improvisera. Hon sprang nerför trappan och ut i hallen för att sätta på sig ytterkläder.

– Jennie, vad håller du på med? ropade James från köket. Jennie rusade in i köket samtidigt som hon satte på sig sin jacka och halsduk.

– Jag springer runt som en galning, vad trodde du? frågade hon men fortsatte innan han hann svara. Nej, seriöst jag har ganska bråttom. Jag måste till ett ställe och jag vet inte när jag kommer tillbaka, om jag inte har kommit hem till middagen, bli inte oroliga. Men om jag inte har kommit hem imorgon, bli oroliga. För då har min moster antagligen mördat mig. Nu drar jag, sa hon och rusade ut ur huset samtidigt som hon satte på sig en mössa.

– Det där är en konstig tjej, sa James och tittade efter henne genom fönstret.

– Jag vet, sa Sirius och skakade på huvudet. Vem har mössa på sig mitt i maj?

– Det var inte riktigt det jag syftade på, suckade James.

*

När Jennie dök upp utanför sin mosters hus tappade hon nästan modet. Hon tittade upp på huset som under så många år känts som ett fängelse, och undrade vad det var som gjort att allt blev så fel när hon var yngre.

Hon tog ett djupt andetag och klättrade över muren som fanns runt familjens ägor. Hon visste att det inte skulle gå igång några larm eftersom hon delade blod med familjen som bodde i huset.

När hon var över på andra sidan började hon gå mot graven med en kamouflage förhäxning på sig ifall någon skulle få för sig att titta ut genom fönstret. Även om de skulle se henne skulle Jennie inte ångra något om hon förhäxade dem, de hade orsakat henne så mycket smärta under hennes barndom utan någon anledning.

Först gick hon med snabba steg, men ju närmare hon kom desto saktare började hon gå. Innan hade det verkat som en bra ide att gå till graven, men nu tvivlade hon. Varför skulle hon göra det egentligen? Hennes "mamma" hade låtit henne glömma henne och blivit arg över det, fast det var hennes fel.

Men Jennie ville inte backa ur nu, så hon gick uppför kullen, tog bort kamouflage förhäxningen och satte sig ner på marken framför graven. Först satt hon bara tyst och tittade på graven utan att tänka på något. Sen kände hon hur hon blev arg.

– Allt det här är ditt fel! skrek hon. Det är ditt fel att jag inte vågar lita på människor! Det är ditt fel att jag är sjuk! Det är ditt fel att jag hade en hemsk barndom! Det är ditt fel att jag är så här!

Hon ställde sig upp för att gå, men vände sig om en gång till och tittade på graven.

– Jag önskar att det hade varit annorlunda, att du varit min mamma och att jag kommit ihåg dig, sa hon tyst. Men så är det inte. Det här är hejdå. Om jag aldrig ser dig igen, är det okej.

När hon gick nerför kullen, tillbaka mot huset tittade hon inte tillbaka. Hon hade inget att hämta här längre, det här var slutet. Hon satte på kamouflage förhäxningen igen och gick tillbaka samma väg som hon kommit.

Hon tog lång tid på sig för att komma hem, hon var ledsen och arg. Ledsen över att hennes liv var så otroligt förvridet och konstigt. Ju mer hon fick veta om sitt liv desto mer förvirrad blev hon. Att hon var sjuk jämt och ständigt och att hon inte hade något jobb gjorde henne också ledsen. Och även om hon inte ville erkänna det så saknade hon Sirius.

Hon var arg för att allt som var fel i hennes liv hade startat idag för ett antal år sedan. Hon var arg för att hon inte kunde släppa allt som varit och bara gå vidare.

– Var är ni? ropade Jennie när hon kom in genom dörren hemma hos James och Lily.

– Köket, ropade Lily till svar. Jennie gick ut i köket där alla marodörerna plus Lily satt och åt. Är du hungrig Jennie? frågade Lily och började resa på sig.

– Nej, res inte på dig, sa hon och viftade avvärjande framför sig. Jag är inte hungrig.

– Du borde äta, sa Lily och granskade henne. Men om du verkligen inte vill kan du ju bara sitta här och umgås.

– Jag tänker gå och lägga mig, sa hon och försvann ut ur köket och upp för trappan till sitt rum. Hon klädde av sig och satte på sig pyjamas innan hon kröp ner i sängen, men hon kunde inte finna ro. Så hon tog fram kartongen med alla fotoalbum och dagböcker.

Hon la dagböckerna i en hög och satte eld på den med sin trollstav. Hon såg hur elden slukade orden hennes mamma hade skrivit en gång i tiden, men de var bara en del av historien som nu bara fanns som ett minne hos dem som upplevt det.

När böckerna brunnit upp kände Jennie lättnad och kröp ner i sängen igen. Nu kunde hon somna, men det var inte ostört.

^^Drömmen^^

Drömmen börjar som vanligt med att Jennie springer efter en person på en gräsmatta. Men den här gången är skrattet hon hör från personen framför sig inte roat, det är elakt och småstenarna som skär in i hennes fötter känns. De gör riktigt ont.

När de kommer fram till trädet ler inte Cammie, hon ser hotfull ut.

– Klättra upp, Jennie, säger hon argt. Jennie vill protestera, men känner att hon inte har något val. Hon börjar klättra och Cammie är precis bakom henne hela tiden. När hon inte vågar längre tvingar Cammie upp henne.

De stannar på samma grenar som förut och Cammie ser argt på henne.

– Jennie, du säger att allt är mitt fel, men det är inte sant. Allt är ditt fel! Även vad som kommer att hända här. De här var ingen olyckshändelse. Jag gjorde det här på grund av dig.

Cammie faller med flit baklänges och när Jennie vågar titta ner, ser hon hur Cammies kropp ligger förvriden på backen.

Jennie vaknade med ett ryck och kände hur tårar rann nerför hennes kinder. Hon snyftade och begravde ansiktet i händerna. Det var väl inte sant? Cammie hade väl inte begått självmord? Hon grät förtvivlat tills hon lugnat ner sig en aning. Hon tittade på klockan. Halv ett.

Hon gled tyst ur sängen och gick ut ur sitt rum. Smygande försvann hon mot Sirius rum. De var inte vänner på samma sätt som de var förut när Jennie plågades av mardrömmarna, men hon behövde honom.

Tyst öppnade hon dörren och satte sig på hans sängkant. Han låg utbredd över sängen på mage och hon skakade hans axel försiktigt. Han vaknade yrvaket och såg på henne. När han såg hur hon såg ut satte han sig upp med ett ryck.

– Jennie, vad är det? Hon snyftade till igen och han drog henne intill sig.

– Jag hade en dröm där Cammie sa att det inte var en olyckshändelse att hon dog. Hon kramade Sirius hårt och grät mot hans axel. Hon sa att hon begick självmord på grund av mig.

Sirius visste inte vad han skulle säga, han höll bara om Jennie och lät henne gråta mot hans axel.

– Kan jag få sova här inatt? frågade hon tyst när hon lugnat ner sig igen.

– Självklart, sa han och lät henne krypa ner i sängen bredvid honom. Han visste inte riktigt vad det var okej att han gjorde. Men Jennie la utan tvekan sitt huvud på hans bröst och armarna runt hans midja. Sirius andades djupt och la en arm runt henne.

– Det här förändrar ingenting, sa hon efter en stund.

– Jag vet det, svarade han med en suck och strök henne över axeln innan han slappnade av och somnade.