AN: Hej alla ni kära läsare som ens orkar läsa det här (hehe, oftast gör i alla fall inte jag det). Jag har en slags skrivblockering, så dt här kapitlet suger fett! Men förhoppningsvis blir kapitlen bättre i framtiden.
Jag hoppas i alla fall att en del hänger kvar, ge inte upp än.
Tack för att ni läser! Och enjoy this sucky chapter ...

När Jennie vaknade låg Sirius armar runt hennes midja och han hade sitt ansikte mot hennes nacke. Det borde kännas konstigt, men det gjorde det inte, hon ville inte att han skulle vakna. Hon ville fortsätta ligga så här, hela tiden. Aldrig gå upp, låta världen fortsätta utan dem. Fortsätta vara helt utom kontroll. Men utan att de behövde bry sig, för de bodde inte i den världen. Men så är det inte, så kan det inte vara.

Sirius drog henne närmre innan han öppnade ögonen och tittade på henne. Då släppte han taget och flyttade undan en bit. Hon vände sig mot honom och de såg varandra i ögonen.

– Hej, sa hon och log ett litet leende.

– Hej, svarade han. Hur mår du?

– Ypperligt, sa hon sarkastiskt och vände sig så att hon låg på rygg. Hon kände att Sirius tittade på henne, men hon ville inte prata just nu. Helt plötsligt rörde han vid hennes arm och hon hoppade till.

– Jennie, kan du inte vara snäll och bortse från att du hatar mig i fem minuter och prata med mig? frågade han. Hon fortsatte att tyst stirra upp i taket.

– Jag hatar dig inte, sa hon till slut.

– Skönt att höra. Kan du nu, snälla, berätta varför du är så här?

– Vilket "så här" av dem? Hur jag är mot dig eller hur jag är nu? frågade hon och sneglade snabbt på honom innan hon tittade upp i taket igen.

– Båda om du vill, men mest varför du är så här nu, sa han. Och det skulle inte skada om du tittade på mig. Hon suckade och vände sitt huvud för att stirra på honom istället. Han gav henne en blick och hon tittade bort igen.

– Igår när jag sprang ut härifrån gick jag till Cammies grav, började hon till slut berätta. Och jag blev så arg på henne, allt som har gått fel i mitt liv är hennes fel. Delvis i alla fall. Så jag sa till hennes grav att det var hejdå och att jag inte brydde mig om vi aldrig såg varandra igen och tydligen gjorde det henne arg.

– Vadå gjorde henne arg? frågade Sirius och såg förvirrad ut.

– Jag vet inte, suckade Jennie. Jag antar att hon inte ville släppa mig nu när hon "lärt känna mig". Så hon besökte mig i en dröm igen. Det var samma dröm jag drömde första gången vi sov tillsammans, nere i uppehållsrummet. Kommer du ihåg?

Han nickade och log åt minnet.

– I vilket fall, den här gången var drömmen lite annorlunda, istället för att vara snäll var hon väldigt elak. Rent grym faktiskt. Och istället för att hon ramlade ner från trädet och dog, sa hon att allt var mitt fel och att hon inte dog av en olyckshändelse utan begick självmord på grund av mig.

Sirius tog tag i hennes hand och flätade samman deras fingrar. Hon kände att han tittade på henne, men hon kunde inte möta hans blick, för hon kände att tårarna var på väg igen. Han la en hand på hennes kind och tvingade henne att vända på huvudet och möta hans blick.

– Jennie, jag tror inte på det, sa han. Jag tror att Cammie är arg och sårad och att hon ville såra dig. Du borde inte heller tro på det, du borde göra det du sa igår; du borde släppa taget och låta igår vara hejdå.

Hon nickade och svalde hårt, men en tår föll ändå. Han strök bort den med tummen och släppte hennes kind. Han tittade in i hennes ögon innan han gav henne en snabb kyss och vände sig på rygg.

Jennie sa ingenting, hon lutade sig bara över honom och kysste honom. Hon visste att det var fel att låta honom tro att hon hade släppt alla tankar på att vara sur på honom. Det hade hon inte, men hon behövde det här nu. Hon behövde känna att hon var älskad.

Sirius drog henne närmare, halvt ovanpå honom och hon lät honom göra det. För ett ögonblick lät hon sig försvinna i stunden, men så kom hon på att det här var en dum ide, så hon avslutade kyssen och strök Sirius kind.

– Tack för att du lät mig sova här, sa Jennie och log snett. Jag måste gå och klä på mig nu. Hon klättrade ur sängen och började gå mot dörren. Sirius satte sig upp.

– Så det var det? frågade han. Nu går det bara tillbaka till som det var?

– Det vet jag inte, svarade hon. För att svara på tidigare ämne, jag har uppfört mig mot dig som jag gjort för att det av någon anledning sårade mig att hitta Elena hemma hos dig. Jag måste lista ut lite saker innan jag kan göra något annat.

– Okej.

Jennie log snabbt och gick ut ur rummet tillbaka till sitt eget rum. Där klädde hon på sig innan hon gick ner för trappan. Hon skulle just gå in i köket när hon hörde upprörda röster.

– Lily, du får säga vad du vill, men det är fel! Man kan inte göra så!

– Varför inte det?! Jennie lyssnade förvånat. Lily höjde nästan aldrig rösten, speciellt inte sen hon blev gravid.

– Varför inte? För att man kan inte gå från känslokall till tvärtom. Det funkar inte så. Du vet inte vad de här senaste veckorna har gjort mot Sirius! Han har mått sämre än sämst och nu helt plötsligt vänder hon och låtsas som inget!

– Det vet vi ju inte! Du har ju ingen aning om vad som har hänt, allt du vet är att de kysstes.

– I sängen! Det brukar vanligtvis leda till...

– Våga inte avsluta den meningen, James Potter, sa Jennie när hon gick in i köket. Lily har rätt, du vet inte något om situationen.

Jennie kände att hon började bli arg. Och att döma av James ansiktsuttryck var han redan arg. Lily så också rätt arg ut, hon hade ilskna röda fläckar på kinderna. Jennie blängde på James, som blängde tillbaka. Lily blängde på James.

– Situationen såg ganska klar ut, sa James.

– Okej, 1: Hur vet du något om kyssen? 2: Du kan ju inte bara anta att jag ändrat mig bara för att vi kysstes. Förresten vet du ingenting om situationen mellan Sirius och mig eftersom han innan idag inte visste något om situationen.

– Jag vet om kyssen för att jag skulle väcka Sirius och bara öppnade dörren. Och då såg jag ... han gestikulerar med händerna. Och varför kan jag inte anta det? Det såg ut så från mitt perspektiv. Och vet du vad, jag bryr mig inte om vad situationen är. Det enda som spelar roll är att den sårar Sirius och han är min bästa vän så därför tar jag hans sida.

– Jag tänker inte försvara mig längre, sa Jennie. Jag sov hos Sirius för att jag hade en mardröm och jag frågade om det var okej att jag sov hos honom eftersom han alltid kunnat hjälpa mig med det förut. Han sa att det var okej, så vi sov tillsammans. Sen kysste han mig. Sen kysste jag honom tillbaka för att jag behövde känna mig älskad.

Jennie vände sig om och började gå ut ur köket.

– Jennie... började James.

– Nej, James, inte nu. Jag orkar inte. Med det gick hon ut ur köket och tog trappan i fem steg.

*

– Vet du vad, James? frågade Lily och vände sig mot honom. Du är så okänslig ibland. Du hade inget med det där att göra. Hon började gå ut ur köket, i dörren vände hon sig om. Jag är så arg på dig just nu!

Lily gick upp för trappan och tittade först in i Sirius rum. Han låg på sin säng och tittade in i väggen med en kudde i famnen. Lily suckade och stängde tyst dörren, James fick ta honom. Hon hade sin bästa vän att ta hand om.

När hon öppnade dörren till Jennies rum, satt Jennie i en fåtölj och höll en halskedja i handen. Hon tittade upp när hon hörde dörren öppnas. När hon fick syn på Lily, log hon lite och visade på att hon skulle sätta sig ner. Lily gick fram till den andra fåtöljen och satte sig ner.

– Kommer du ihåg att jag fick en julklapp av Sirius som jag inte ville visa den julen vi var hemma hos familjen Potter? Lily nickade. Jag fick ett armband, fortsatte Jennie. Men jag har aldrig varit mycket för armband, så jag satte berlockerna på en halskedja istället. Jag brukade alltid bära det, men efter Elena incidenten kändes det fel.

– Jag kan förstå det, sa Lily. De satt i tystnad tills Lily kände att hon var tvungen att fråga: Varför gick du till Sirius?

– För att han var den enda som kunde lugna mig efter mardrömmar.

– Vad menade du med att du behövde känna dig älskad? Har du det inte bra här?

– Det klart jag har det bra här! Tro aldrig något annat. Det har inte med det att göra, men ... Lily jag vill inte prata om det här.

– Okej, Lily ställde sig upp. Vill du ha mat? Jag känner mig hungrig, det borde du också göra eftersom du och Sirius missade frukosten.

– Nej, tack.

– Jennie ...

– Lily, jag är inte hungrig. Men tack ändå.

Lily nickade och försvann ut genom dörren. Jennie suckade och la ifrån sig halskedjan