AN: Hej alla läsare. Jag vet att det har dröjt länge innan jag uppdaterat, men jag kan säga så här: slutet är nära, det är bara två kapitel till efter det här! Så snart är det tyvärr slut =/
Det här kapitlet är bra tills slutet, då suger det, men det får ni tåla för det ä långt. Så enjoy!
Flera månader gick, men ingen förändring skedde. Jennie och Sirius pratade, men det var allt. Det var som om de hade sårat varandra för många gånger och inte brydde sig om ifall det hände igen. James och Jennie var fortfarande avigt inställda till varandra, det berodde mest på att James inte kunde erkänna att han haft fel, men även att Jennie inte orkade räcka ut en hand.
Födseln av mini-Potter närmade sig och Lily blev bara större och större. Jennie spenderade så mycket tid hon kunde med Lily, ibland var Sirius och James med, men de var ofta ute.
En dag när Jennie och Lily var ensamma hemma (James var på jobbet och Sirius var hos Peter), knackade det på dörren. Lily började resa på sig med Jennie hindrade henne.
– Jag går. Hon gick ut i hallen och öppnade dörren. Utanför stod Dumbledore.
– Ah, miss Green, just den jag letade efter, sa han och log.
– Hur visste du att jag bor här?
– Vet du vad Jennie? Jag har faktiskt kontakter.
– Ja det klart, mumlar hon. Åh, vill ni komma in? Dumbledore nickade artigt och Jennie öppnade dörren så han kan komma in. Hon ledde in honom i köket och han satte sig ner vid köksbordet. – Jag måste bara kolla till Lily, jag kommer till er om en stund.
Jennie försvann sakta ut ur köket och rusade sedan in i vardagsrummet där Lily låg på soffan och läste. Hon tittade upp när Jennie kom inrusande och när hon såg Jennies ansiktsuttryck satte hon sig upp.
– Okej, Jennie, du kan inte göra sådär längre, min mage är i vägen. Jag kan inte sätta mig upp med ett ryck längre. Men vad är det?
– Professor Dumbledore är i köket, sa Jennie. Jag har ingen aning om vad han vill.
– Vad gör du då här? frågade Lily. Gå ut dit och prata med honom istället för mig.
– Just det, sa Jennie och andades djupt. Vi ses sen. Hon rusade ut i köket igen och satte sig ner mitt emot Dumbledore och klämde fram ett leende.
– Så miss Green. Du ser ut att må bättre än sist vi sågs.
– Jaså? sa Jennie förvånat.
– Ja, sa han enkelt. Det jag ville prata med dig om är Fenixordern. Vi är kort om folk, så att säga och jag tycker inte att du springer från dina problem längre, även om du kanske inte tar hand om dem heller. Så om du vill, får du jobba för Fenixordern igen.
– Jätte gärna, sa Jennie utan tvekan. Inte för att jag har något emot att vara hemma med Lily, men jag är skapt för att ha något att göra. Så, har du något uppdrag åt mig?
– Det har jag faktisk.
*
När Dumbledore en halvtimme senare hade gått gick Jennie ut till Lily i vardagsrummet, där hon låg och sov på soffan. Jennie log och la en filt över henne. Lily rörde lite på sig men vaknade inte. Jennie log och strök henne över kinden innan hon gick mot trappan. Precis när hon skulle gå upp öppnades ytterdörren och James och Sirius kom in. Stupfulla.
– Var tysta, viskade Jennie. Lily somnade på soffan och ni vet båda två att hon har sovit dåligt de senaste dagarna.
– Ja vi ska vara tysta, sa James och höll för munnen. Kan du ta Sirius, jag ska gå in till Lily.
James släppte Sirius och gick mot vardagsrummet, Jennie fick precis tag i Sirius innan han föll i golvet. Hon la hans arm runt hennes axel och stöttade honom upp för trappan. Han lutade sig tungt mot henne och de sista trappstegen fick hon nästan bära honom upp för.
– Tack så mycket, mumlade han och försökte gå mer själv, men misslyckades. Hon fick in honom i hans rum och la honom på hans säng.
– Okej, Sirius nu får du hjälpa till lite själv också. Är det okej för dig att sova i dina vanliga kläder?
– Visst, mumlade han och lyfte upp benen i sängen. Jennie försökte lägga hans täcke över honom, men han låg i vägen.
– Sirius, kan du hjälpa till lite här? Han rullade över till den andra sidan av sängen och hon drog ner täcket, han rullade tillbaka och hon la det över honom. Han suckade och såg upp i taket innan han slöt ögonen.
– Usch vad jag mår illa, mumlade han.
– Det blir lätt så när man dricker för mycket, sa hon i en lättsam ton, men hon blev snart allvarlig. Sirius, tycker du inte att du dricker för mycket?
– Det är mycket möjligt.
– Jag menar bara att både du och James går ut flera gånger i veckan, men det är bara du som är stupfull varje gång ni kommer hem. Jag hoppas att det inte beror på mig.
– Det gör det inte, sa han och vände sig på sidan och tittade på henne. I alla fall inte bara. Det är allt. Kriget och allt som händer. Jag har en hemsk känsla i magen, något hemskt kommer att hända. Det har gått så fel på de senaste uppdragen och så många i fenixordern har blivit dödade.
– Jag vet, sa Jennie tyst. Det var ju det som var så jobbigt med att inte få hjälpa till, men nu får jag hjälpa till igen.
– Jennie, är du rädd?
– Det klart jag är, men det kan ju inte hindra en från att hjälpa till, jag kan inte bara sitta hemma.
– Du har alltid varit mycket modigare än mig, sa han och slöt ögonen igen. Men det visste du väl redan, la han till och log lite innan han somnade.
Jennie suckade och gick ut ur rummet och försiktigt stängde hon dörren bakom sig. Hon gick ner i vardagsrummet igen men stannade i dörren och log. Lily och James låg och sov tillsammans på soffan. Jennie gick fram och fixade till filten så att den låg över dem båda.
När hon gick ur rummet kände hon sig på något sätt sorgsen och ensam. Hon hade inte känt sig ensam på en väldigt lång tid. Inte på det här sättet, hon saknade att ha någon nära. Någon att luta sig mot när det blev svårt. Någon att ... älska?
Plötsligt förstod Jennie att hon inte behövde fundera längre, det var solklart för henne vad hon ville. Men det fanns inget att göra ikväll, så hon gick och la sig. Men hon kände sig inte längre ensam, hon var glad och hon somnade med ett leende på läpparna.
*
När hon vaknade var det inte av sig själv. Hon blev ruskad av någon, och det var inte behagligt. Hon öppnade motvilligt ögonen och fick syn på Sirius. Det hade hon inte väntat sig.
– Vad är det? frågade hon sömnigt.
– Det är Lily, hon och James har åkt till St. Mungos, hon ska föda. Jennie satte sig upp med ett ryck. Hon slängde av sig täcket och började klä på sig.
– Varför väckte du mig inte tidigare? frågade Jennie surt och satte sig ner för att snöra sina skor.
– Jag väckte dig inte tidigare för att James och Lily åkte för en halv minut sen, han suckade otåligt. Kan du snabba dig på? Vi måste iväg.
– Jag är medveten om det, kan du hjälpa mig upp? Jennie sträckte upp sina händer och Sirius drog upp henne. De sprang nerför trappan tillsammans och Jennie nappade åt sig sin jacka innan de sprang ut genom dörren.
Innan Jennie hann fråga hur de skulle ta sig dit sträckte Sirius ut sin trollstav på vägen och inom ett ögonblick stod den lila trippeldäckaren framför dem. De steg på och betalade. Jennie lät Sirius ta hand om konduktören, hon satte sig bara ner på en säng och suckade djupt. Efter några ögonblick la sig Sirius ner på sängen bredvid hennes med händerna för ansiktet.
– Jag gissar på att du är lika nervös som jag, sa hon och la sig ner och stirrade i taket.
– Ja, sa han utan att ta bort händerna. Jag har en hemsk känsla i magen, en föraning om att något hemskt kommer att hända.
– Säg inte så! sa Jennie förfärat och satte sig upp.
– Förlåt, mumlade han och tog bort händerna. Bussen stannade med ett ryck och någon ropade "Sankt Mungos". Jennie och Sirius reste sig snabbt och sprang in i fönstret. De hade inte tid att bry sig om ifall någon såg dem. De sprang fram till disken och frågade om vägen, och sprang sedan vidare.
När de kom fram till rätt korridor satt mr och mrs Potter där. De saktade ner och gick fram till dem. När mr och mrs Potter fick syn på dem ställde de sig upp och kramade Jennie och Sirius en i taget.
– Vet ni något? frågade Sirius oroligt.
– Jadå, de håller på att förlösa barnet just nu, Lily var redo redan när de kom in.
– Så allt går bra? frågade Sirius.
– Ja, varför skulle det inte det? undrade mr Potter. Sirius skulle just svara när en ung tjej kom ut till dem.
– Är ni de närstående till familjen Potter? frågade hon vänligt.
– Ja, svarade alla med spända röster.
– Allt har gått bra, ni kan få träffa dem. Fast bara två i taget. Hon försvann in genom dörren igen och Jennie vände sig mot mr och mrs Potter.
– Gå in ni, vi kan gå efter er.
Mrs Potter gav dem ett leende innan hon och mr Potter gick in till James och Lily. Jennie log, men leendet försvann när hon såg på Sirius. Han såg fortfarande förstörd ut, och hon förstod inte varför. Allt var ju bra med Lily och barnet.
– Sirius, vad är det? frågade hon och satte sig ner bredvid honom. Allt är ju okej.
– Känslan vill inte försvinna, sa han och vickade med foten otåligt. Och det är ju värre nu eftersom det inte kan vara något med Lily eller barnet.
– Försök släppa det ... började hon.
– Jag kan inte, sa han frustrerat och ställde sig upp. Då kom mr och mrs Potter ut igen. Jennie ställde sig upp och tog med sig Sirius in till James och Lilys rum. Där inne satt James och Lily tillsammans på hennes säng, James med ett litet knyte i famnen.
– Hej, sa Lily när hon fick syn på dem. Jennie kände hur Sirius slappnade av bredvid henne när han såg den nya familjen på sängen.
– Det här är dina gudföräldrar, sa James ner mot knytet i sin famn. Vill någon av er hålla honom? frågade han.
– Så det är en han, sa Sirius och gick fram till James. Räck över honom till hans gudfar som ska lära honom allt om hur man ska bete sig.
– För det kommer ju från rätt person, sa James och räckte över den lille. När Jennie såg Sirius med barnet i famnen log hon, men kände att hennes hjärta höll på att brista. Hon visste att hon måste prata med Sirius, för hon ville ha det här, en familj, med honom. Det var egentligen konstigt att det hade kommit till henne så plötsligt, fast det hade nog funnits där länge.
– Vad ska ni döpa honom till? frågade Jennie.
– Harry James Potter, sa Lily och log trött mot James.
– Så det blir så? sa James glatt. Jag vet att vi pratade om det, men du verkade inte så glad över idén. Men jag är glad.
– Vill du hålla honom, Jennie? frågade Sirius och Jennie nickade leende. Han räckte över lille Harry och Jennie log ännu mer när hon såg att han hade lika mörkt och rufsigt hår som sin far redan nu. Harry började gnälla och Jennie räckte snabbt över honom till Lily.
– Jag tror han är hungrig, sa Lily och omplacerade sig på sängen.
– Då går vi nu, sa Jennie. Men vi ses sen. Hon böjde sig fram och gav Harry en kyss på huvudet innan hon gick ut ur rummet. Ett ögonblick senare kom Sirius ut.
– Otroligt va? sa Sirius och log stort. Jennie vände sig mot honom och tog ett djupt andetag. Nu gällde det.
– Sirius jag måste prata med dig om en sak, sa hon nervöst.
– Ja, vad är det?
– Jo det är så här ...
– Jennie! Sirius! ropade Remus när han kom in i korridoren. Han såg stressad och sliten ut.
– Måntand, sa Sirius spänt. Lily matar Harry just nu, så du får vänta en stund.
– Nej, jag är inte här för det. Dumbledore behöver er, det pågår en stor strid och vi ligger under. Alla som kan måste hjälpa till. Jag måste tillbaka, sänd mina gratulationer till James och Lily kom sedan snabbt till utkanten av skogen nära Godrick's Hollow.
Sen var han borta igen, Jennie såg förvånat efter honom. Men när hon vände sig mot Sirius igen försvann det förvånade uttrycket, för Sirius såg förfärad ut.
– Att vi ligger under måste betyda att ...
– Sirius vi kan inte tänka så nu, sa Jennie och la en hand på hans kind. Vi måste hjälpa till. Gå du och meddela James och Lily, jag väntar här. När Sirius gått iväg kunde inte låta bli att tänka att Sirius känsla hade stämt in. Men hon kunde inte låta bli att undra ifall striden var det enda han haft en illavarslande känsla inför. Och hon kunde inte låta bli att undra om hon skulle få modet att prata med Sirius igen, men när han kom ut från James och Lilys rum igen hade hon ingen tvekan om saken.
– Jennie, sa han. Vi får prata sen, det kändes som det du hade att säga var viktigt, men det här är viktigare.
– Jo visst, sa Jennie och började gå mot utgången. Sirius stod kvar en stund med följde snart efter.