AN: Det här är det näst sista kapitlet och jag gissar på att ganska måga kommer bli arga på mig, men det är så här jag alltid tänkt mig det. Det kommer bli en epilog, inte så lång, men det är väl alltid något.
Jag vill bara säga tack till er alla som läst, speciellt till er som lämnat en kommentar då och då och verkligt speciellt tack till ersom lämnat en kommentar som inte bara innehåller "Bra, ladda upp snart"
Tack till alla läsare och jag hoppas att ni inte är alltför arga på mig =)

Sirius och Jennie transfererade sig till utkanten av skogen nära Godrick's Hollow. Redan därifrån kunde de se striden, det såg ut som ett enda virrvarr av människor, men efter en stund framträdde det vilka som var dödsätare och vilka som var medlemmar av Fenixordern. Jennie och Sirius skyndade sig bort till striden när Dumbledore fick syn på dem.

– Jennie, Sirius, det här är en kamp om liv och död. Jennie och Sirius sneglade på varandra innan de kastade sig in i striden.

Vad annat man än hade att säga om dödsätarna fick man ändå medge att i en sån här strid kämpade de rättvist och schyst. Det var ingen fråga om att förhäxa någon som stod med ryggen till. Hela striden gick ut på trollkarlsdueller, vissa ojämna, men det var ändå så det fungerade.

Det kändes som om Jennie hade kämpat i flera timmar när hon såg hur Snape höjde sin trollstav för att förhäxa Sirius som stod med ryggen till. Jennie sprang dit och knuffade Sirius ur vägen.

Först kände hon bara outhärdlig smärta, men sen blev allt som en avdomnad känsla. Sen föll hon ihop, men stöten när hon nådde marken kände hon inte heller. Jennie var vagt medveten om att Sirius drog iväg henne från striden och sen såg hon hans ansikte. Han såg oroligt på henne samtidigt som han rev sönder sin skjorta och tryckte den mot hennes sida.

Då kom allt tillbaka med en otrolig smärta. Hon flämtade till och vred på sig, men Sirius höll henne still. Han höll henne i handen och hon tryckte den hårt, lika hårt som det gjorde ont, men snart försvann smärtan igen. Hon låg lutad mot ett träd med hans ben bakom sig, han satt snett framför henne och pressade resten av den sönderrivna skjortan mot hennes sida, den första biten hade han redan kastat bort. Känseln började försvinna ur benen och när hon tittade på tröjan han tryckte mot hennes sida var den genomdränkt av blod..

– Sirius... började hon.

– Sch, sa han och såg spänt på henne.

– Sirius ljug inte för mig. Det är inte okej va? Han tittade bort för en sekund innan han såg in i hennes ögon igen.

– Nej det är det inte, sa han spänt. Jag kan inte transferera oss, det är för riskabelt, hans röst bröts och hans ögon blev tårfyllda. Och jag kan inte komma iväg härifrån, det finns inget jag kan göra. Han tittade bort igen och hon såg bekymrat på honom.

– Sirius... började hon igen.

– Varför gjorde du det? frågade han argt och vände sig tillbaka mot henne igen. Om du inte hade knuffat mig ur vägen hade det aldrig hänt.

– Nej, men då hade du varit här istället och antagligen död, och då hade vi inte kunnat säga hejd ...

– Nej! Du vågar inte säga det nu! Jennie kände att hennes hjärta krossades när hon såg på Sirius, handen som höll hennes höll han hårt mot sitt ansikte med blicken riktad neråt. Hon tryckte hans hand tillbaka och strök den andra över hans hår.

– Sirius, jag vill säga det här till dig, för hur mycket du än säger emot finns det inget du kan göra, förutom att se på mig. Han tittade motvilligt upp och Jennie försökte le, men det var för jobbigt. Hon visste att hon inte hade mycket tid, därför blev det viktigare att säga det hon ville han sagt.

– Jennie ...

– Nej, Sirius, låt mig säga det här, sa Jennie som kände att det började bli jobbigt att prata. – Du har varit en underbar vän de senaste åren i alla fall för det mesta och jag tror inte att du kan förstå hur mycket det har betytt för mig. Hon släppte ut ett skakigt andetag. Jag bara önskar att jag hade kunnat säga eller inse det här tidigare. Jag älskar dig och önskar av hela mitt hjärta att allt hade hänt annorlunda. Att vi båda inte hade varit så envisa.

Bådas tårar började rinna och Sirius drog henne närmare. Hon kunde inte längre känna sina ben, men försökte tänka bort det när hon la armarna om Sirius och grät mot hans nacke. Det här var så otroligt. Igår kväll hade hon trott att hon hade all tid i världen, men så hände det här och hennes tid var nästan slut. Hon tog bort sitt ansikte från hans nacke och kysste honom.

Han kysste henne tillbaka och då började hon gråta mer för det kändes så rätt, men det var lite sent påtänkt. Han la en hand på hennes kind och strök tummen över den innan han avslutade kyssen och tog fram sin trollstav. Han gjorde en rörelse som för att röra den över Jennies sår, men hon tog tag i hans trollstav och puttade bort den.

– Sirius, det kommer inte att fungera, sa hon.

– Jag vill försöka i alla fall, sa han envist och vägrade återigen att möta hennes blick.

– Sirius, jag vet att det här är svårt för dig. Det är det för mig med, men snälla titta på mig. Han tittade upp igen.

– Varför vill du inte låta mig försöka? Du vet inte säkert att det inte kommer fungera, sa han argt.

– Jo det vet jag, sa hon och hennes tårar hördes i rösten. Jag känner det, jag känner att jag kommer att dö och därför vill jag säga ett par saker till innan du får prata. Snälla säg till de andra att jag älskar dem och kommer att sakna dem. Hon tog hans hand igen och tryckte den.

– Förstår du hur svårt det kommer att bli? frågade han tyst.

– Jag vet, viskade hon. Men du klarar det och du kommer att klara dig. Jag vill inte att du ska hålla fast vid mig, glöm mig inte men slut dig inte från världen heller. Och våga inte följa efter mig, det är inte din mening i livet, någon måste ju finnas och skämma bort Harry. Båda lyckades le lite innan de blev allvarliga igen.

– Jag kan lova dig att jag inte kommer glömma dig och jag kan lova att jag inte kommer att skärma av mig från världen, men det är det enda jag kan och kommer att lova.

Jennie som kände att tiden höll på att rinna ut, nickade bara. För första gången sen hon blev träffad kände hon rädsla, men det var inte för att hon höll på att dö, det var för Sirius skull. Hon ville inte lämna honom. Åter igen la hon armarna om honom och lutade sitt huvud mot hans bröst. När hon kände hur han drog in ett ryckigt andetag kom tårarna igen. Hennes andetag blev korta och ansträngda, men hon ignorerade det.

– Jag älskar dig, viskade hon.

*

Från avstånd kunde man se de två gestalterna under trädet. Det såg ut som om de bara var insupna i en omfamning, men det förtvivlade ljuden som hördes bevisade motsatsen. Striden var över, dödsätarna hade gett sig av. Remus och Dumbledore närmade sig långsamt de båda. Dumbledore ville ta Jennie, men Sirius lät honom inte. Remus höll i Sirius bakifrån och höll honom fast även fast han stretade emot av alla sina krafter när Dumbledore lyfte med sig Jennie bort.

Alla i Fenixordern som var kvar på slagfältet såg förkrossade på när Remus höll om Sirius bakifrån, båda med tårar rinnande nerför kinderna och Sirius ropandes "Nej, nej! Det kan inte vara sant!"

Ingen skulle någonsin glömma den dagen. Många hade dött, men den de alla mindes tydligast efteråt var Jennie Green. För det var hennes död som förändrat Sirius Black och aldrig skulle ändras tillbaka till den man de alla känt och älskat.