AN: Jag hade inte alls tänkt att det skulle bli ett til kapitel, men här är det, inte så bra som jag hade hoppats eftersom jag inte hade planerat händelseförloppet innan. Jag hoppas att ni tycker om det ändå. Epilogen borde inte dröja så mycket för den blir nog inte så lång.
Så, enjooy!

Efter dagen med det stora slaget förändrades många, men Sirius Black allra mest. Alla såg att han led, men han vägrade prata om det eller göra något åt det. De enda gånger han såg som lyckligast ut var när han var tillsammans med Harry, men även då såg han sorgsen ut.

När Jennies begravning hölls ville han inte gå och de andra ville inte tvinga honom, så de åkte utan honom. Lily fick prata istället för honom. Men just som hon skulle börja prata såg hon Sirius längst bak i salen, han smög sig in och satte sig längst bak.

Lily log sorgset och började sitt tal. Inte ett öga var torrt när hon var klar och när hon gick ner från scenen sneglade hon bakåt och såg att Sirius hade begravt ansiktet i händerna, då började hon gråta mer, för hon visste att om inte något förändrades skulle Sirius sakta försvinna från dem, bit för bit. Så hon bestämde sig för att försöka ändra på något.

En dag, en månad efter Jennies död, var Sirius inne i Harrys barnkammare och Lily gick tyst in till dem. Från dörröppningen betraktade hon dem sorgset. Sirius stod och tittade på Harry, men så började han gnälla lite och Sirius plockade upp honom. Harry slutade genast gnälla och Sirius log nästan. Lily gick tyst fram till dem och tog Harry från Sirius och la ner honom i vaggan.

– Sirius, jag måste prata med dig.

– Lily, jag har inte tid, sa han. För de visste båda två vad hon ville prata med honom om.

– Det spelar ingen roll, för det här fungerar inte längre. Du är inte den enda som saknar henne, men vi försöker gå vidare och leva igen. Alla utom du.

– Lily, jag har verkligen inte tid, sa han och gick snabbt mot dörren, men Lily hann se förtvivlan i hans ögon. Hon stoppade honom innan han försvann ut genom dörren och försökte krama honom, men han puttade bort henne.

– Nej. Gör inte så.

– Okej. Hon satte upp händerna i underkastelse. Men snälla prata med mig och få mig att förstå varför du försvinner från oss istället för att låta oss hjälpa varandra.

– Ingen av er skulle förstå. Jag inte bara förlorade henne. Det var mitt fel att hon dog. Det var mitt fel, sa han och vände bort ansiktet.

– Det var inte ditt . . .

– Du vet inte det, för du var inte där! ropade han och Lily kastade snabbt en förtrollning så att Harry var i en bubbla där inget ljud kom in. Även fast Sirius inte menade så, sved hans ord. Hon hade inte varit där, om hon hade det hade hon kanske kunnat göra något.

– Hon puttade mig ur vägen från Snapes förbannelse, fortsatte han. För att hon älskade mig, sa han med ett glädjelöst skratt. För att hon älskade mig. Kärlek. Vilken stor jävla lögn allt det är, det bara svider. Det är aldrig så att kärleken inte svider.

Han försvann ut genom dörren och Lily gjorde igenting för att stoppa honom, för hon var fastfrusen vid golvet. Jennie offrade sig för Sirius. När det slog henne, slog det hårt och hon föll ner till golvet i tårar. Hon hörde ytterdörren smälla igen och en minut senare kom James in i rummet. När han såg henne på golvet skyndade han fram till henne och tog henne i sina armar.

– Hon är verkligen död, snyftade hon. Jag tror inte att jag insett det tidigare. Hon grep tag i James tröja och höll i honom hårt.

Hon hade inte velat inse att Jennie var borta. Hon hade inte velat ta tag ide känslorna, de hade blivit åsidosatta för att Sirius led mer. Så hon hade inte ens tänkt på att Jennie var borta och aldrig skulle komma tillbaka. Att hennes bästa vän hade försvunnit.

– James, du måste hitta Sirius och prata med honom. Han klandrar sig själv och jag öppnade såret igen. Du måste hitta honom innan han gör något dumt. James nickade bara och torkade Lilys tårar innan han försvann.

Lily tog sig samman och plockade upp Harry ur vaggan och gick ner med honom till nedervåningen. Hon satte sig med honom i soffan och väntade.

*

James trodde att han visste vart Sirius gått, för precis som på Hogwarts hade de ett ställe bara de visste om. Ett ställe de gick till när allt blev för mycket, för att komma bort från allt. Men när han kom till den övergivna stugan var Sirius inte där. Han stod bara där, utan att veta vad han skulle göra härnäst. Då hörde han höjda röster utanför och sprang ut.

Utanför stugan såg han Sirius och Regulus uppslukade av ett slagsmål och skrikmatch. Eller ja, det var mest Sirius som slog och mest Regulus som skrek. James sprang fram och höll Sirius tillbaka.

– Det fattades bara att pojkvännen kom och räddade dig, hånade Regulus.

– Släpp mig, James, sa Sirius och kämpade emot. Men sanningen var den att James var starkare och större.

– Nej. Regulus, ta och stick. Annars kommer jag att arrestera dig.

Med en äcklad min försvann Regulus och Sirius slutade kämpa emot. Men när James slaknade sitt grepp drog han sig loss. Han gick ett par steg bort från James och stod med ryggen mot honom när han stannade.

– Ska vi ta och börja med den uppenbara frågan? frågade James. Hur kom det sig att du och Regulus bråkade på liv och död?

– Han förtjänade det, muttrade Sirius och flyttade på sig ett par steg.

– Det tvivlar jag inte på, men jag gissar på att du letade upp honom bara för att så att säga banka skiten ur honom och det leder oss till fråga nr två: varför?

– Vadå varför? Han förtjänade det!

– Ja, men jag tvivlar på att han bara var här, vilket betyder att du letade upp honom. Eller hur?

– Ja.

– Varför?

– Men lägg av med att läxa upp mig. Jag orkar inte med det här, sa han och gick iväg mot stugan.

– Varför kan du inte bara prata med mig? ropade James efter honom. Du har alltid kunnat prata med mig förut, men inte nu, varför? Förstår du inte hur jobbigt det är att se dig så här?

– Jag är ledsen att det är så jobbigt för dig, sa Sirius och vände sig om mot honom igen. Jag är ledsen att jag inte kan prata med dig, men det finns ingenting att säga.

– Ingenting att säga? Det finns alltid något att säga. Berätta bara vad du känner.

– Jag känner mig som en stor fet svikare, för jag lovade henne att inte skärma av mig från världen, men det är ju tydligen det jag gör. Han suckade och drog en hand genom sitt hår. Men hur kan jag inte göra det? Ingen förstår, ingen skulle kunna förstå hur mycket jag än pratade och förklarade.

– Det är vad du tror, sa James.

– Jaså, vad jag tror. Så låt mig fråga dig James; har du förlorat någon du älskar mer än dig själv? Var det i så fall ditt fel?

– Nej det har jag inte. Men vad menar du ditt fel? Kastade du förbannelsen? Nej! Alltså var det inte ditt fel. Felet var Snapes och ingen annans, du kan inte klandra dig själv för att han ville döda dig.

Sirius blängde bara på James och torkade sin blödande näsa med ärmen på sin skjorta. Han visste att James hade rätt, men det var så mycket lättare att klandra sig själv eftersom han alltid var tillgänglig. När han vände sig om igen, bort från James kved han till och tog sig för revbenen. James var snabbt framme hos honom och hjälpte till att stödja upp honom. Men så snart smärtan var borta knuffade Sirius undan James.

– Lämna mig bara ifred, James, muttrade Sirius och transfererade sig bort. James suckade uppgivet och transfererade sig hem. Väl hemma gick han in i vardagsrummet där han hittade Lily sovandes på soffan med Harry i famnen. Han tog försiktigt Harry från henne och gick och satte sig i en gungstol som fanns i vardagsrummet.

– Vad ska vi göra med din gudfar, Harry? frågade han spädbarnet i sina armar som sprattlade och sträckte upp händerna mot sin pappa. Han log och kittlade pojken. Harry sprattlade lite mer innan han började gnälla.

– Är han hungrig? frågade Lily från soffan och James tittade förvånat upp.

– Hur länge har du varit vaken?

– Jag vaknade när du tog honom ifrån mig, svarade hon och gick över till dem. Så är han hungrig eller trött?

– Jag skulle gissa på trött, för jag gissar på att du matade honom när jag var borta? Hon nickade och tog Harry ifrån honom. Alla tre gick uppför trappan och Lily lämnade av Harry i hans rum innan de gick vidare till sitt sovrum.

– Hur gick det med Sirius? frågade Lily och James ansikte föll direkt.

– Inte alls bra, jag vet inte vad vi kan göra. När jag hittade honom höll han och Regulus på att slå ihjäl varandra, eller just då var det bara Sirius som höll på att slå ihjäl Regulus, men han blödde näsblod och jag gissar på att han hade ett brutet revben så Regulus hade också fått in några träffar.

– Men varför?

– Jag vet inte, och jag hann knappt prata något med honom innan han försvann. Det enda jag fick reda på var att han känner det som om han svikit Jennie för att han lovade att inte skärma av sig från världen.

– Vad kan vi göra? frågade Lily och såg lika hjälplös ut som James kände sig. Han drog henne intill sig och hon begravde ansiktet i hans klädnad.

– Jag tror inte att det är så mycket vi kan göra, vi får se.

*

Sirius hade varit borta i nästan en vecka när han kom tillbaka. Lily var den enda som var hemma och hon kom ut i hallen med sitt trollspö i högsta hugg när hon hörde dörren slå igen. När hon såg vem det var släppte hon snabbt trollstaven och kramade Sirius hårt. Han kramade inte tillbaka, men han knuffade i alla fall inte bort henne.

– Vad är det med dig? Vet du inte hur man skickar en uggla som låter oss få veta att du är okej? Vi började tro att du var död!

– Jag är ledsen, Lily . . . började han, men hon avbröt honom.

– Åh, är du ledsen? Nu känns det så mycket bättre! skrek hon. Fattar du inte hur rädda vi har varit?! Jag klarar inte av att förlora två bästa vänner inom loppet av tio veckor! Hon började gråta och Sirius såg hjälplöst på henne, han visste inte vad han skulle göra. Han närmade sig försiktigt och klappade henne tafatt på ryggen.

– Men Lily, jag är okej, jag är inte död.

– Än, nej. Men du kommer inte kunna fortsätta leva så här. Hon lutade sitt huvud mot han axel och drog in ett ryckigt andetag. Var har du varit?

– Jag har varit och funderat, sa han och fortsatte att tafatt klappa hennes rygg. Lily sluta gråta, jag känner mig obekväm. Hon log lite och torkade sina tårar. Lily jag vet att något måste förändras, jag är inte dum, det är bara svårt att släppa taget.

– Jag förstår det.

– Men vi kan börja med att jag gör Jennie en tjänst som jag lovade att göra, men inte kunnat förut, sa han och tog ett djupt andetag. Jennie ville att jag skulle säga till er alla att hon älskar er och kommer att sakna er. Lily log sorgset och Sirius besvarade leendet och den här gången tog de båda steget in i kramen men Sirius var fortfarande stel.

– Jag tror du behöver träna på det där, sa hon med ett leende.

– Finns det nån mat hemma? frågade han. Jag är hungrig som en grim.