Kapitel två – Förödmjukelse

Så längesen... Fyra år och fyra skolår på Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom. Det kom aldrig att existera någon form av vänskap mellan Draco Malfoy och Harry Potter, delvis på grund av att smutsskallen Hermione Granger och fattiglappen Ron Weasley tog – stal - Harry ifrån Draco.

Draco hade försökt, det hade han verkligen, men så tidigt som på Hogwartsexpressen deras första år, hade Harry börjat prata med Weasley och Granger. Så blev han sorterad till Gryffindor, som bittert nog var väntat. Vissa sa att placeringen hade skett därför att Potter själv velat det, men Draco trodde inte det. Sanningen var nog närmare att han inte ville tro det.

Ännu en dag i Dracos tråkiga liv gick förbi. Vare sig han ville eller inte så var varje dag på Hogwarts mer eller mindre en smärta för honom.

För varje dag, vare sig han ville eller inte, berättade Draco för Harry hur mycket han hatade honom – mer eller mindre.

När Draco vandrade ifrån en lektion tillsammans med sina stora, feta och korkade förföljare Crabbe och Goyle, vilka han aldrig kallade vid förnamn, såg han de tre femteårseleverna från Gryffindor gå förbi i korridoren. Impulsivt tog Draco ett steg mot dem.

"Potter", sa han med hög röst. "Lärt dig något nytt idag?"

Harry, Ron och Hermione vände sig om och såg på honom med blickar som visade att han lika gärna kunde ha varit en hög sopor. Draco mumlade till Crabbe och Goyle att de kunde gå i förväg. De lämnade korridoren, och nu var han ensam mot trion. Han var inte rädd på något vis, eftersom han redan hade tagit reda på hur lite Weasley var kapabel till, och Granger verkade bara kunna läsa sig till saker. Det var Harry han ville åt, han som han hade sin fulla koncentration på.

"Ja, det har jag", sa Harry. "Jag har lärt mig ganska duktigt vid det här laget att du är en idiot."

Ron log triumferande vid Harrys ord, men Hermione sa tyst till Harry, fastän tillräckligt högt för att Draco skulle höra henne:

"Nej, men Harry. Det lärde du dig väl inte idag."

"Å, du har rätt", sa Harry och nickade instämmande. "Det måste ha varit..."

"...typ, det första året?"

"Eller den första månaden?"

"Första veckan?"

"Första dagen?"

En ljus rodnad värmde Dracos kinder. Han stirrade på Harry.

"Ni pratar som om jag nånsin velat ha dig, Potter, i samma värld som mig själv. Men där tar ni fel!" spottade han ut.

Precis som han skulle vände sig om, sa Harry:

"Men Malfoy, vänta!"

Dracos hjärta började slå som en trumvirvel, och han vände sig om mot Gryffindortrion.

"Vad?" sa han med dåligt dold nyfikenhet.

"Malfoy...", sa Harry och tog ett steg framåt.

Vad kunde det vara som han skulle säga...?

"Malfoy", upprepade Harry och fortsatte att sakta stega mot honom. "Jag tycker att du är..."

Vad, vad, vad, vad, vad?!

Dracos hjärta slog snabbare för varje sekund. Dodododo, slog det.

"...väldigt..."

Dodododo.

"...korkad."

Draco såg in i Harrys smaragdgröna ögon.

Vad?! Tänkte han.

"Du har inte upptäckt någonting, har du inte?" skrattade Harry, och Ron instämde i hans skratt. "Att det är någonting på din rygg, till exempel."

Draco glodde förvirrat från Ron, och sen till Harry igen. Sedan drog han sin hand längs sin rygg. Han kände en lapp sitta fasttejpad på klädnaden.

Han drog av lappen och läste meddelandet som var skrivet med vanligt bläck: "HALVBLOD".

Med en brinnande ilska inom sig, vände han sig om och gick till Slytherins uppehållsrum med lappen ihopknycklad i handen. Han hade aldrig – aldrig – blivit så förödmjukad förut.