Kapitel tre -Nederlag

Draco Malfoy hade gått på Hogwarts i fyra år, och varje år hade Harry Potter likförbannat funnits där. Där, på Hogwarts, och där... någonstans lite djupare, inom Draco.

Draco såg ner i sitt knä. Hans huvud kändes tungt av feber och en värk dunkade mot hans tinning.

Han visste att det vore bäst att gå till sjukhusvingen, men han önskade inte Harry det nöjet – att förlöjliga honom för att han låg på en sjukbädd.

Fast när han tänkte vidare på det, så var nog inte Harry en sådan person som lade sin uppmärksamhet åt Dracos hälsa. Faktiskt, så var nog inte Harry en sådan person som lade sin uppmärksamhet till honom i huvud taget...

Då han satt på täcket på himmelssängen med korsade ben och en olidlig smärta i sitt huvud, insåg Draco någonting. Det var som om han fått det slängt i ansiktet, fastän han bara kommit underfund med det just i det ögonblicket: I alla de år som hans eget hjärta hade slagit snabbare varje gång Harry hade talat till honom, verkade Harry tvärtom ha hatat honom.

Alla de dräpande orden de sagt åt varann, allt de kallat varann genom åren – de hade inte betytt något för Draco, han hade bara sett igenom dem. Han hade intalat sig själv att det varit en fasad, ett skal, men nu var han inte riktigt lika säker på att Harry tänkt samma sak.

Draco började tänka på allvar, och ofta då han gjorde det så tänkte han på just Harry Potter - varför de aldrig hade blivit riktiga vänner; varför Harry aldrig hade lagt märke till vad som hände och utvecklades i hans fiendes huvud; hur Harry kunde ha sådana skinande, vackra ögon som fick Draco att känna sig helt flummig; hur Harry hade lyckats bli en så stor del av Dracos liv och...

Draco kände en konstig känsla som han inte känt förut. Och tankarna virvlade i hans huvud, de bildade ord, ord som han aldrig någonsin hade föreställt sig att han kunde tänka: Varför kommer jag inte överleva utan honom? Jag kommer inte klara mig utan... det kommer inte att gå bra...

Draco, som alltid hade känt sig så självständig, aldrig behövt någons vänskap eller närhet, såg uttryckslöst ut i mörkret. Det kunde inte vara sant. Det kunde det bara inte.

Den första veckan på Hogwarts hade verkat som den bästa chansen, hade Draco tyckt.

Efter sorteringsceremonin, bara någon timme efter ögonblicket då Harry blivit sorterad till Gryffindor rakt framför ögonen på Draco, visade sig ett dåligt tecken: Weasleybröderna började prata med den nyvalda Gryffindorpojken direkt då han hade tagit plats vid elevhemsbordet.

Fastän Weasleybröderna var fullblodiga, var de fattiga – vilket fick Draco att vilja spy. Dessutom hade hans far informerat honom om att Weasleys var riktiga blodsförrädare. Draco såg på de rödhåriga, fräkniga bröderna och låtsades inte om den kväljande känslan i halsen.

Den kvällen hade han mött Harry utanför stora salen. De utbytte blickar i några sekunder, innan Draco fick fram ett aningen nervöst och hest "Hej".

"Hej... Malfoy...?", svarade Harry trevande, som om han bara mindes namnet svagt. "Öh... Du verkar gilla din plats i Slytherin."

"Det gör jag", sa Draco, som noterat att Harry alltså betraktat honom under middagen. "Och du verkar komma ganska bra överens med Gryffindorarna?"

Harry såg på honom, men så lät han sin blick sjunka till golvet. "De är okej."

Hans plötsligt dystra stämma fick Draco att vilja komma på någonting som skulle kunna muntra upp honom, men han var ingen snabbtänkare.

"D-du skulle nog passa bra i Slytherin", sa han, visste inte om det låtit vänligt eller hotfullt.

Harry såg på honom nyfiket, vilket upplyste om att det troligen låtit som ett erbjudande. "Varför tror du det?"

"T-tja...", sa Draco utdraget och såg upp i det höga taket för att inte möta de smaragdfärgade ögonen. "Det kanske bara var ett misstag. Det är ju bara en hatt, trots allt. Och... du är som en ren Slytherinare."

"Jag är inte fullbl...", Harry avslutade inte meningen. "Uppenbarligen så passar jag bättre i Gryffindor. Jag vet inte, men de verkar trevliga där."Detta plötsliga skifte av sida markerade att Harry nog inte samtyckte med Draco.

"Men Slytherin verkar också trevligt", tillade han efter en stund. "Eftersom du är i Slytherin så kan det ju inte vara så hemskt som de säger... hm."

En värme spred sig i Dracos bleka ansikte. Han harklade sig.

"Jag kan hjälpa dig att skaffa de rätta vännerna, Potter", sa han. "De som är fullblodiga."

Harry mötte hans blick. "Spelar det någon roll om man är fullblodig eller inte?" undrade han med lätt oro i rösten.

"Tja, för vissa personer spelar det roll", berättade Draco. "Jag tycker att det är ytterst viktigt. Men för människor som Weasleys" - han nickade till den rödhåriga gruppen som satt vid Gryffindorbordet - "spelar det ingen roll alls. De umgås med trollkarlar och häxor från mugglarfamiljer." Han försökte få Harry att inse hur äckligt det var, men i nästa ögonblick, innan Harry hann öppna munnen för att svara, stod en rödhårig pojke – centimeterna längre än de båda – bakom dem och lade en hand på Harrys axel. Å, guld och gröna skogar... Ron Weasley, muttrade Dracos tankar.

"Harry, kommer du?" frågade Ron, med en misstänksam blick på Draco. "Lee Jordans spindel har rymt!"

"Å", sa Harry. "J-jag är där om några minuter. Jag ska bara byta några ord med Malfoy först..."

Ron verkade ganska överraskad, men nickade. "Jag sparar en plats åt dig vid bordet."

När han försvunnit in i stora salen, vände sig Harry mot Draco igen.

"Draco Malfoy", sa han. "Jag ska tänka över ditt erbjudande."

Sarkasmen i rösten skar genom Dracos bröstkorg, slet sönder honom och hans hjärta rann ut... och han hade missat sina chanser när han betraktade hur Harry gick till de rödhåriga idioterna för att sitta med dem. Leendet på hans läppar var ett sant leende, och han såg inte åt Dracos håll på resten av kvällen.