Kapitel fyra – Faller för dig

Å, minnena.

Allihop, bra och dåliga, hade effekt på Dracos hjärta så mycket. Det slog i glädje, eller oftare i hat. Men hur, hur kunde man på något sätt älska någon som du hatar så mycket?

Ja, Draco hatade Harry Potter. Han ogillade honom djupt, men han älskade honom också. Han avgudade honom. Men ja, han hatade honom också. För varje andetag han drog ville Draco strypa honom. För varje blick han gav Draco ville Draco sticka gafflar i hans ögon. För varje ord han sa ville Draco...

En hostattack smet ut ur hans hals.

Pansy Parkinson gav honom en oroad blick och lade en hand på hans axel.

"Draco!" sa hon när han hade hostat klart. "Är du säker på att du inte ska gå till sjukh..."

"Håll klaffen, Pansy", muttrade Draco. "Jag ska inte gå någonstans."

"Men borde du inte..."

"Sluta bete dig som Granger! Håll bara klaffen."

Pansy öppnade munnen som för att säga någonting, men stängde den igen. Hon vände sig om och lämnade rummet.

Draco suckade åt hennes dumhet och lutade sig bakåt i fåtöljen med en blick på brasan. Han hade alltid en plan. För varje problem som dök upp, hade han alltid en plan. Men inte nu. Varför?

"Jäkla Potter", muttrade han med ögonen på elden. "Jag måste göra något åt det här..."

Men Draco satt där länge. Hans klasskamrater gick och la sig en efter en, men Draco satt fortfarande där, till slut stirrandes på elden. Han hade inte kommit på någon plan, ingenting. Hans vanligtvis smarta – tja, ganska smarta i alla fall – hjärna jobbade långsamt, och det gjorde honom bara mer irriterad än innan.

Kanske impulsivt, reste han sig från fåtöljen och med en sista blick på brasan lämnade han uppehållsrummet. Med en snabb blick på sitt armbandsur upplystes han om att klockan var två på natten.

Han visste väldigt väl hur man tog sig in i Gryffindors elevhem, men han visste inte hur han skulle ta sig dit utan att bli påtagen av Filch, och han visste inte om lösenordet var detsamma som för två veckor sedan.

I nästa ögonblick uppstod en mirakel. Först hade han inte märkt någonting, men plötsligt vandrade ett par halva gymnastikskor förbi.

Klumpigt, Potter, tänkte han och gick bakom den osynliga ägaren av skorna. Draco gick så nära att han nästan nuddade vid gymnastikskorna, men i nästa sekund hade Harry Potters osynlighetsmantel åkt av honom och låg på golvet, som död. Harry verkade ha frusit i chock.

"Det där är ganska tanklöst för att vara dig, Potter", sa Draco med ett leende.

Harry lutade sig fram för att plocka upp sin mantel.

"Nej, nej, nej", sa Draco och plockade upp manteln rakt framför ögonen på Harry. "Jag tar den."

"Malfoy", sa Harry, plötsligt väldigt ilsken. "Ge mig den där. Jag har inte tid med det här!"

Men Draco räckte inte över manteln.

"Varför har du så bråttom?" frågade han Harry och mötte hans ögon. "Själv så har jag all tid i världen för att höra ditt svar."

Harry suckade och verkade verkligt förbannad nu.

"Ett brev", sa han. "Jag skulle skicka ett brev."

"Såhär tidigt?" Draco höjde sina ögonbryn. "Den är halv tre."

"J-ja", sa Harry och såg ut som om han skulle explodera snart. "Det är viktigt."

Draco skakade på huvudet. "Låt mig se brevet."

"Du har inte med det att göra."

"Låt mig se det, sa jag."

Harry stirrade på honom med brinnande blick. "Du hörde mig! Det är till min gudfar, och du känner inte till våran relation."

"Sirius Black", suckade Draco som plötsligt kände ett sting av avundsjuka i bröstet. "Han rymde, och du hjälpte honom... men du vet själv inte var han är... Är det det som har stört dig?"

"Stört mig?" Harry såg förvirrad ut. "Jag förstår inte?"

"Men det är ju självklart, han flydde från Azkaban vårt tredje år här, och det är två år sedan", sa Draco. Någonting brann i hans ögon. "Det måste ha varit någonting annat..."

"Malfoy?" Harry såg på honom oroat. "Vad pratar du om? Malfoy? Malfoy?"

Men ingen Malfoy svarade. Dracos ben vek sig då han såg världen flyta bort från honom.

Det sista han såg var Harrys oroade ansikte. Hans kropp lämnade golvet innan han slöt ögonen och försvann.