Kapitel fem – Tårar

När Draco öppnade ögonen hade han ingen aning om hur lång tid som gått sedan han kollapsat. Han var fortfarande i korridoren, och utan någon ansträngning rörde han sig sakta framåt. Allt han såg var uppochner. Några sekunder gick innan han förstod att någon bar honom. Han lyfte huvudet för att se personen, och ett gällt skrik lämnade hans mun.

En snabb, hård knuff mot Harrys bröstkorg fick Draco att falla ner till golvet. Han såg upp på Harry med stridslysten blick, och reste sig snabbt. Han kände sig fortfarande smått snurrig.

"Vad är det för fel på dig, Potter?!" skrek han medan han borstade bort damm från sin klädnad med våldsamma rörelser. Han brydde sig inte alls om volymen på hans röst.

"Du kollapsade, jag tänkte att jag skulle hjälpa dig...!" sa Harry hjälplöst.

"Jag, Draco Malfoy, kollapsar inte!" sa Draco med slumpmässigt viftande händer. "Och du, Harry Potter, hjälper mig inte!"

"Vem sa att det är så?"

Dracos ögon var så nära att skjuta ut ur hans huvud. Vem sa det?!

"Försöker du göra mig arg eller?" sa han sakta. Han bet sig djupt i läppen tills blodsmaken smög sin i hans mun. Han var så förbannad att hans kropp började skaka. Han tänkte inte bli förödmjukad av den där idioten... igen.

"Nej, det gör jag inte", sa Harry med en suck. "Jag frågar bara... om det finns specifika personer som inte kan hjälpa andra personer... därför att...?"

Det tomma förrådet av svar gjorde Draco ännu mer arg. Han ville skrika: "Jag vet inte! Jag vet inte allt!" men det skulle bara vara korkat. Och han var inte korkad. Men Harry fick honom att känna sig korkad, ändå. Hopplöst.

"Det är bara så det är!" sa han otåligt. "Vi är fiender, i Merlins namn! Vi borde inte ens prata om det här! Vi borde dra fram våra trollstavar och såra varandra, förvandla varandra till apor, avväpna varandra eller vadsomhelst som tar ifrån dig rätten att hjälpa mig!" Blod flöt inte längre i hans ådror – det var panik. Det dunkade inom honom, gjorde honom varm... Paniken sa åt honom att Harry inte skulle få veta – då skulle det vara kört, förstört. Den brinnande känslan bakom hans ögon återvände. Han glodde på Harry.

Men Harry sa ingenting. Han såg bara på honom med sympati i blicken.

"Säg nåt!" beordrade Draco och tog upp sin trollstav, som han pekade på Harry. Det började rycka i hans kinder och han blinkade hysteriskt med ögonlocken. "Annars förhäxar jag dig!"

"Jag vet inte vad jag ska säga, Malfoy", sa Harry och skakade på huvudet, fortfarande lugn. "Jag är väldigt, väldigt trött på det här. Det leder ingenvart, och jag ogillar inte dig. Jag har inte gjort dig något, visst?"

Det kändes som vassa knivblad som trycktes bakom Dracos ögon. Det brände. Någonting ville ut, men Draco skulle aldrig tillåta det. Han skulle inte bli förödmjukad...

"Trött på vad?" frågade han. Hans trollstavsarm skakade, hans röst också. "Trött på vad, Potter?"

Han kände sig svag, och Harry verkade märka det. Han rusade fram till honom och höll hans armar i ett hårt grepp. Även fast Draco fortfarande kunde stå upp utan problem, och vanligtvis hade dödat Harry i en sån situation av sån intim närhet, gjorde han inget motstånd. Efter en stund föll en trötthet över honom och hans ögon doldes till hälften. Det stack i dem, de sårade honom...

Draco lät yttra en torr snyft-hostning och Harry försökte se in i hans ögon.

"Vad är det, Draco?" frågade han. Han kallade honom vid förnamn, vilket fick Draco att le lite, motvilligt.

Plötsligt började droppar av saltvatten pärla ner för Dracos ögon. Han kände både lättnad och sorg när de flydde från ögonkamrarna.

"Draco?" frågade Harry, men Draco svarade inte.

Han mumlade och släppte sin trollstav. Ljudet då den slog i golvet och rullade några centimeter ekade i hans hjärna, som om det var det enda som spelade roll. Han ville inte tänka på någonting annat – att han nästan omfamnade Harry Potter i det ögonblicket, eller att han grät på grund av honom.

Gjorde han?!

Inom ett ögonblick stod Draco stadigt – nåja, måttligt stadigt i alla fall - och glodde på mycket på Harry som hans ögon klarade av.

"N-nej", sa han sakta. "Jag kan inte, jag är ledsen, men jag kan inte. Säg att jag inte kan, Harry..."

"Vad är det för något du inte kan?" frågade Harry.

"Säg att jag inte kan vara..."

"Vara vadå, Draco?"

"Säg att jag inte kan vara..." Han lutade sig framåt så hans läppar nästan nuddade Harrys öra, och han viskade: "Säg att jag inte kan vara kär i dig."

Han hörde Harry flämta tyst, men så – som förväntat från början – hörde de steg som inte kunde tillhöra någon annan än Argus Filch. De utbytte en blick, sen sprang de båda till sina respektive sovsalar.

Men även när Draco låg i sin säng femton minuter senare, tänkte han – tänk om Harry aldrig tar upp ämnet igen.

Det kommer försvinna med tiden.

Det kommer försvinna med...

Det kommer försvinna...

Det kommer...