Kapitel sex – Otrogen

En morgon – drygt en vecka senare – när Draco vaknade upp i sin sovsal, kände han sig ovanligt glad. Med en litet leende på sina läppar reste han sig från sängen och började klä på sig. Hans huvud kändes tomt på tankar, också väldigt ovanligt, vilket var en bra sak. Han hade alltid något att tänka på. Eller snarare, någon...

Och så kom han på sig själv med att tänka på honom igen. En stor del av glädjen försvann, men han skakade bara på huvudet och fortsatte klä på sig.

Stora salen var som vanligt full med elever från varenda en av de fyra elevhemmen. Draco försökte låta bli att se åt Gryffindorbordet, men det var inte särskilt enkelt. En snabb blick mot bordet var nog för att se att Harry tittade på honom. Hjärtat i hans bröstkorg började slå så fort att han nästan blev illamående.

När han slagit sig ner bredvid Vincent Crabbe vid Slytherinbordet, kunde synen av hans feta vän som slängde in ägg och bacon i munnen vara en anledning till varför han inte kände sig så hungrig. Han blickade mot Gryffindorbordet, där Hermione Granger och Ron Weasley just reste sig, vinkade hej då åt någon och gick iväg. Ingen Harry syntes till.

Han satt ju där för bara några sekunder sen...? tänkte Draco. Konstigt...

Han kände en armbåge i sidan och såg åt sin vänstra sida, där Crabbe satt.

"VatittarupåMalfoi?" sa han med munnen fylld av ägg. Draco såg på honom, kände sig mer illamående än någonsin, och lämnade bordet. Han ignorerade att svara på frågan om vart han skulle.

Draco sökte i minnet efter ett ställe dit Harry kunde ha gått. Tanken om att försöka kolla i Gryffindors sällskapsrum kändes bara fånig. Han gick ut och såg sig omkring på skolgården.

Under ett stort träd satt Harry med en uppslagen bok i knät. Han läste inte boken, utan verkade sitta och se upp mot himlen.

Draco smög sig bakom honom.

"Vad ser du efter, Potter?" sa han.

Harry vände snabbt på huvudet.

"Malfoy", sa han sakta. "Jag ser inte efter någonting... Jag väntar bara på någon."

"Verkligen?" sa Draco och lutade ryggen mot trädet med korsade armar. "Vem?"

Han hade förväntat sig att höra 'dig', men Harry reste sig snabbt från gräset så att boken flög ner på marken, då en flicka med asiatiskt utseende närmade sig dem. Draco lade märke till några blå detaljer på hennes kläder som sa honom att hon tillhörde Ravenclaw, och han hade en svagt minne av att han sett henne tillsammans med Cedric Diggory förra året.

Harry gick fram till flickan och gav henne en snabb kyss, vilket fick de båda att rodna lätt.

"Hej Cho", sa Harry utan att ens blicka mot Draco.

"Hejsan Harry", sa hon och såg bakom Harry. "Hm... Är det där din vän?"

Harry vände sig om och mötte Dracos ögon med ett ansiktsuttryck som om de aldrig setts förut.

"Å", sa han. "Han. Nej, han stod bara där samtidigt som jag. Kom, Cho, vi går."

Draco glodde på deras ryggar tills de inte längre var synliga från hans plats under trädet. Sedan återvände han till slottet, nu med en ilsken klump i magen.

När han anlände till uppehållsrummet var han första syn Pansy Parkinson, sittandes i en fåtölj. Jag har verkligen allt jag behöver här – Pansy, tänkte Draco med grov sarkasm och en hög suck.

Hon reste sig upp då hon såg honom, och gick fram.

"Å, Draco, vilken överraskning!" sa Pansy med dåligt spelad överraskning.

"Väldigt snällt av dig att vänta in min ankomst, Pansy", muttrade Draco.

"Vänt... Nej, jag har inte väntad på dig, jag... Draco, gå inte!"

Draco började gå mot utgången. Han stannade och kastade en blick åt henne.

"Vad vill du?" sa han.

"Hm, jag bara..."

Pansys ansikte blev knallrött på två sekunder.

"Tja, jag ville bara fråga dig om du ville gå med mig till Hogsmeade nästa helg...?" frågade hon så tyst att det kunde varit en viskning.

Draco tänkte inte, utan ryckte bara på axlarna. "Visst."

Sedan vände han sig om och gick iväg. Han hade en känsla av att Pansy hade blivit paralyserad bakom honom.

Om Harry springer omkring med den där kinesen, kan jag springa omkring med Pansy, tänkte han. Även fast hon är väldigt irriterande...