Kapitel sju – Sanning

Draco vaknade på lördagen för Hogsmeade-utflykten med en dålig känsla av hur den dagen skulle utvecklas. Han gick in till uppehållsrummet, där han möttes av Pansys skinande ansikte.

"Hej, Draco", sa hon med en röst som fick honom att vilja kräkas.

"Hej... Pansy", svarade han. Plötsligt märkte han att det inte var någon annan än de i rummet, och han kände panik dansa i honom. "Eh... Ska vi gå?"

"Ja, det kan vi väl", sa Pansy och fnittrade av någon anledning. Draco suckade högljutt och de lämnade uppehållsrummet.

Den här dagen kommer bli så... jäkla... uh.

När de hade anlänt till trollkarlsbyn, höll Pansy sin hand om Dracos arm. Hon frågade tiotusen gånger var de skulle gå.

Draco muttrade något till svar till allt hon sa, men plötsligt gick två personer med mörkt hår förbi med fåniga leenden på läpparna. Det slapp bara ur honom:

"Potter! Har du kul med din kines-flickvän?"

Harry, Cho och Pansy såg alla på honom – nej, de glodde på honom: Det där var en riktigt dålig en...

"Ja, Malfoy", sa Harry. "Har du kul med din grisflickvän?"

Då Cho försökte att inte fnissa (det såg åtminstone ut som om hon försökte), såg Pansy upp på Draco.

"Ska du inte försvara mig?" viskade hon.

"Eh..." Sanningen var den att Draco hade lust att skratta han också, eftersom Pansy faktiskt såg ut som en människogris lite grann. "Skickade du det där brevet till din gudfar då, Potter?"

Harry öppnade munnen för att svara, men plötsligt verkade han inse något. Draco antog att det var att Cho inte visste om Harrys kontakt med Sirius Black.

Men Draco verkade ha förlorat, han också.

"Vilket brev?" frågade Pansy. "Har du pratat privat med Potter?"

Draco och Harry utbytte blickar, och Draco visste att de båda tänkte samma sak: Spring.

Nästa sekund lösgjorde de båda sig ifrån sina respektive flickvänner och sprang för sina liv. Och på något vis fortsatte de springa bredvid varandra...

De slutade inte springa innan de hade nått Tre Kvastar. Innan de gick in, såg de på varann och Harry började rota runt i sin väska. Han hittade vad han letat efter, och drog upp sin osynlighetsmantel.

"Jag ska sätta på mig den här så ingen ser att jag är med dig, okej?" sa han till Draco, som nickade. "Hitta ett bord där vi kan sitta och prata ostört. Förstått?"

Draco nickade igen, och Harry satte på sig manteln – plötsligt var han utom synhåll. Draco öppnade dörren och med en snabb blick på stället där Harry hade stått, klev han in. Han såg sig omkring. Det verkade som att alla bord var upptagna.

Men så såg han den perfekta platsen – ett bord i ett mörkt hörn. Det enda bordet nära det var bordet där svartalferna satt. Med en lättad suck gick Draco med snabba steg till bordet och satte sig ner. Han svalde hårt.

"Harry?" viskade han till ingentinget bredvid honom.

"Mm?" svarade Harrys röst.

"Jag tror att du kan ta av dig manteln nu."

Och plötsligt satt Harry bredvid honom, han såg sig omkring. Så nickade han.

"Bra för att vara du, Malfoy."

"Snälla", mumlade Draco.

"'Snälla'?" sa Harry. "Vad vill du ha? En kyss?"

"Lägg av."

"En kyss, Malfoy?" fortsatte Harry med en retsam röst.

"Jag sa, lägg av."

"Svara mig, är det vad du vill ha?"

"Nej, sluta nu."

"Är du säker?"

"Ja, jag är väldigt säker!" röt Draco.

Om inte puben hade varit så fylld av pratande folk, hade troligtvis många hört honom. Med en lätt rodnad på sina kinder, lade Harry en hand på Dracos axel.

"Ta det lugnt, Draco", viskade han.

Att höra honom uttala Dracos förnamn fick honom lugnare än någonsin. Han nickade och såg på honom, försökte se rasande ut, men det lyckades inte alls.

"Jag är ledsen", sa Harry och såg in i hans ögon. "Det är inget fel på dig för att... för att du är..."

"En fikus."

"Tja..."

"Bög?"

"Hm..."

"Homosexuell?"

"Ehm, jag vill inte såra dig, men... det är väl det du är?"

"Jag är fortfarande en människa."

Harry såg på honom, och plötsligt blev hans ansikte rött.

"Ja, självklart, självklart! Jag menade inte... Självklart är du det! Jag är..."

"Jag vet att du inte menade det så", mumlade Draco.

En tystnad föll över dem. Den lämnade dem inte på flera minuter, då Harry bröt den.

"Har du tänkt på det där... de senaste dagarna?"

Draco hade bara väntat på frågan att komma, och här var den.

"Ingenting annat."

"Så, finns det någon form av slutsats?" frågade Harry och såg på honom med oroad blick.

Draco såg ner på bordet. Inte precis... Men det kan jag inte säga.

"Vad menar du med slutsats?" frågade han.

"Tja, vad... hur känner du... för...", Harry drog ett djupt andetag. "...mig?"

Draco glodde på honom. "Vad bryr du dig?"

"Det gör jag."

"Varför? Jag kommer inte förfölja dig."

"Jag bryr mig bara, okej?"

Draco mumlade någonting för sig själv. Han kunde inte dra sig ur den här... Han var fast, i en fälla av Harry Potter – å, precis som i gamla tider.

"Jag har ändrat mig", sa han. "Jag är ihop med Pansy nu."