Author's Note: Fastän det står att detta är sista kapitlet, så stämmer inte det riktigt.

Det kommer en Epilog efter denna, så dö inte än.

//Curry

Sista kapitlet – Avsked

"Neeeej!"

Han skrek så högt att det gjorde ont i lungorna. Det gick liksom inte att stoppa.

"Nej! Nej, nej, nej!"

Orden från brevet pressades mot hans hjärna. Han tvingades att tänka på dem igen.

"Nej! Jag vill inte höra! Låt mig vara!"

Med händerna tryckta mot tinningarna, varav ena handen fortfarande höll om pergamentarket, gled han ner på knä på golvet. Orden pressades in i hans hjärna:

"Jag har bestämt mig för att resa iväg"

"Om inte resan vore så viktig, hade jag stannat med dig"

"Om inte resan vore så farlig, skulle du fått följa med"

"Hoppas vi kan spendera den här sista tiden tillsammans"

"NEEEJ!" skrek Draco till ingentinget. "Det får inte vara sant! Snälla, säg att det inte..:"

När resten av orden från brevet klämde sig in i hans hjärna, knuffades tårarna ut.

Det gjorde så otroligt ont i huvudet när de rullade ner för kinderna. Men Draco hejdade dem inte.

Han skakade och snyftade och försökte skrika, men han hade blivit hes.

"Du får mig att le, Draco"

"Lögn", viskade han och knöt nävarna så att knogarna vitnade. "Lögn, lögn, lögn."

"Du framkallar en känsla inom mig som är helt underbar att känna"

"Fan!" Han slog den vitnande näven i golvet med all sin kraft. "Varför?" viskade han sen. "Varför lämnar han mig såhär?!"

Plötsligt hörde han hur dörren till sovsalen sköts upp och ett par klumpiga fötter stegade in.

"Malfoy?" frågade Crabbes grova röst försiktigt. "Vad gör du? Du hörs ända in till sällskapsrummet."

"Jaså", sa Draco snabbt och försökte få bort all gråt från rösten. "D-det säger du."

"Vad håller du på med där borta?" frågade Crabbe undrande och började gå mot honom.

"Stick!"

Draco hade rest sig upp och dragit fram sin trollstav, som han nu pekade på Crabbe.

"Eller vill du att jag ska förhäxa dig?"

Crabbe såg nästintill dödsskräckslagen ut, och backade genast flera meter.

"Vad är det med dig?" frågade han.

"Ingenting!" fräste Draco. "Ut härifrån nu!"

Crabbe nickade, backade ända fram till dörren, och med dörren på handtaget sade han:

"Du är ju helt sjuk, Malfoy."

När han hade lämnat rummet stod Draco kvar med orden ringande i öronen och trollstaven fortfarande riktad åt den plats där Crabbe hade stått.

Med darrande andetag satte han sig ner på sin säng igen, drog till sig fjäderpenna, bläck och pergament och började skriva ner någonting utan att tänka.

"Accio Harrys väska", viskade Draco. Väskan kom flygande från Gryffindortornets fönster och svävade mot honom i mörkret. När den stannat i luften framför honom, tog han tag i den och stoppade ner en pergamentrulle i ytterfacket.

Han svalde hårt och återvände med snabba steg till slottet.

Nästa dag gick han förbi Harry redan på väg till frukosten i stora salen. Han stannade honom och räckte diskret över väskan.

"Var...?", började Harry, men Draco gav honom ett hemlighetsfullt leende.

"Du glömde det i ett klassrum", sa han och höjde på ögonbrynen. "Varsågod."

"Öh... ja. Tack", sa Harry och tog emot väskan.

"Jag har läst ditt brev", viskade Draco och blickade omkring sig.

Harry ryckte till. "Å... jaså."

"Jag hoppas du förstår att jag bara vill be dig dra åt helvete", viskade Draco silkeslent. "Men det tänker jag inte göra. Jag tycker fortfarande om dig hysteriskt mycket, även om du är en jävla svikare."

Han såg hur de sista orden högg till i Harry, som tittade ner på väskan i sina händer.

"Är... är det...?"

"Du får inte öppna det förrän du har påbörjat din lilla resa", sa Draco.

Innan Harry hade fått chansen att svara vände Draco på klacken.

"Å, just det", sa han och såg sig om. "Sjön efter lunch, okej? Vi ses där."

Han uppfattade en nick från Harry innan han gick in i stora salen.

Maten smakade ingenting.

Varken frukosten eller lunchen.

Så han drog i sig ett glas pumpajuice och gick ut till sjön. När han gick förbi Slytherinbordet hörde han viskningarna från hans kamrater som ett sorl. Han visste att han hade glidit så långt ifrån dem som han bara kunnat nu – han hade dumpat Pansy, skrikit på Crabbe och umgåtts en stor del med Harry, Harry Potter, ärkefienden.

Vid trädet bredvid sjön satt det ingen, och Draco slog sig ner i gräset. Var det inte hemskt? Hur snabbt året hade gått. Det var förstås inte förens in på vårterminen som allt det där tjafset med Harry hade börjat.

Fast egentligen hade det väl börjat mycket tidigare. Första året. Första mötet.

"Det här har väl hållit på i flera år nu, va?"

"Ja, det har det."

Draco såg ner i gräset. Sedan insåg han att det faktiskt var någon som hade talat till honom, inte bara hans egna tankar. Han såg sig om, och mötte Pansy Parkinsons vassa – men inte särskilt klipska – blick.

"Jag förstod väl det", sa hon sakta och såg över sjöns mörka yta. "Det har alltid varit något mellan dig och den där. Något som ingen skulle kunna bryta. Har jag rätt?"

"Ja, så är det väl", svarade Draco uppgivet. "Men vad bryr du dig?"

Pansy ignorerade hans fråga och såg med en blick av någon som tänker – grattis, mumlade Dracos tankar över observationen – över sjön.

"De pratar om dig", sa hon.

"Jag vet."

"De säger att du inte är en äkta Slytherin", sa hon.

Det gjorde ont att höra det.

"Jag vet."

"De säger att du är en smutsskalle."

"Men jag har ju renare blod än det flesta i hela skolan!" protesterade Draco.

"Jo, jag vet det", sa Pansy. "Men inombords. 'Han är som en riktig smutsskalle', säger dom."

Draco suckade. Vad hade hänt egentligen? Han, som hade varit som en ledare för hela elevhemmet, hade förlorat allt det... för vadå? För att han hade värderat kärleken från Harry högre än populariteten och statusen hos sina kamrater – som egentligen borde ha kallats för anhängare. Hans skoslickare.

"Jag kommer igen nästa år, Pansy", sa Draco med ett leende åt flickan som stod bakom honom. "Då kanske du får din andra chans."

"Så jag är ditt andrahandsval?" frågade Pansy förnärmat.

"Om du hade känt Harry, hade du förstått. Han är ett förstahandsval. Jag lovar."

Pansy gav honom en smått ogillande blick. Sen såg hon åt sidan.

"Din drömprins är på väg. Vi ses."

"En vecka kvar till avslutningen."

Draco såg på honom och ljög:

"Jag räknar inte dagarna."

"Bryr du dig så lite?"

"Jag försöker att inte tänka på det, bara."

Hans försök hade varit väldigt dåliga.

"Jag önskar verkligen att jag kunde stanna."

"Ta det lugnt, en dag hittar jag också något som är mycket viktigare än mitt livs kärlek."

"Ursäkta... livs--?"

"Ja", sa Draco och reste sig från gräset. "Du, alltså."