Här är ännu ett kapitel :)

Angel in Candyland: Hrmm, vi får se med bilden :) men kan alltid försöka. VI försöker skriva så mkt och ofta vi kan :) hehe jaa vad är det med Dumbi ?! vet jag inte det var inte jag som skrev det ;P Ja gillar det också ;P hehe jag får skriva om när Eric bråkar med Harry vilket är rätt kul :) Dem kanske inte bråkar i detta kapitel ,men det kommer :D Är Harry och Hailey släkt? Hrmm, läs det här kapitlet säger jag bara ! Vem är Erics pappa? ;P hehe läs kapitlet. Vad gjorde fotot i hans mammas låda ;P hrmm, får du reda på någon gång kankse inte i detta kapitel men nån gång

Hailey

Jag tog försiktigt kortet ur Erics hårt knutna hand och vände på det. Där stod, med några prydliga snirkliga bokstäver "James Potter ~ Lily Evans ~ Sirius Black ~ Remus Lupin ~ Peter Pettigrew"

"Ja, det är dem som vi nyss pratat om. Vad är det med dem, Eric?" Jag tittade frågande på honom och han suckade med ansiktet i händerna. Innan han svarade tittade han upp igen och såg mig i ögonen.

"Sirius Black är min pappa."

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick fram till honom och gav honom en kram, jag tror han uppskattade det för han kramade mig tillbaka och lutade ansiktet mot mitt huvud.

"Vill du att jag ska gå?" frågade jag och släppte greppet om honom lite.

"Nej", svarade han och höll om mig hårdare. Efter ett tag släppte han mig och såg in i mina ögon igen. "Innan jag kom och hämtade dig när vi skulle till perrongen berättade mamma för mig att Siri... min pappa hade tagit sig ut från Azkaban efter att ha suttit där i tolv år åtalad för något han inte gjort. Han har inte tagit kontakt med mamma än men han har tydligen blivit hjälpt att slippa komma tillbaka till Azkaban igen tack vare någon som hette Harry Potter."

Han kollade åt sidan och stelnade till lite. Jag följde hans blick och såg att hela gänget kommit ut från rummet och stod nu och kollade på oss. Förmodligen hade dem hört alltihop.

"Eumh..." började Hermione, troligen besvärad av tystnaden. "V-vi visste ingenting om det här, j-jag l-lovar", stammade hon, kollade på dem andra och när dem inte reagerade körde hon in armbågen i Harrys revben.

"Eh, nej jag ursäktar om jag retat upp dig på något sätt." Han tittade urskuldrande på Eric och sänkte sen blicken. "Om du vill prata...?"

"Mm, tack men nej." Eric vände sig om och gick därifrån. Jag stod kvar, lite förvirrad. Skulle jag följa efter honom? Eller förklara lite mer vad det innebar, det med hans pappa för dem andra? Eller skulle jag bara stå kvar och se desorienterad ut? Jag gillar ju inte att visa vad jag tänker på eller hur jag känner mig för andra så jag gav dem en snabb blick som sa att dem inte skulle fråga, tog mina saker och gick den väg Eric försvunnit på. Jag såg till att inte komma alltför nära, ville att hans kulle få lite tid för sig själv. Han skulle komma fram till mig när han var redo att prata mer om det.

I gryffindortornet begav han sig direkt upp till sovsalen. För att vara för sig själv, antar jag. Själv satte jag mig i soffan framför elden och väntade på att han så småningom skulle komma ner för att prata med mig.

Några minuter senare kom även Trion in följt av tvillingarna, så fort dem gått över tröskeln tystnade dem och satte sig vid ett bord för att göra läxorna, säkert för att inte gå upp och störa Eric. Även dem fattade nog att han ville vara själv ett tag. När lektionerna sen började gick dem igen. Men jag satt kvar och kollade i elden. Jag försökte att inte tänka så mycket på vad han berättat men det var svårt och snart hade jag miljoner frågor som ringlade runt i huvudet. Frågor jag säkert inte ens skulle fråga om, men det gjorde ingenting, han visste säkert inte så mycket mer än jag. Inte förren han fick kontakt med sin pappa.

Klockan hade hunnit bli tio och vi hade missat alla våra lektioner vi haft resten av dagen. Jag gäspade, normalt brukar jag inte vara trött så här dags på kvällen, men det hade varit en mer ansträngande dag än vanligt.

Om jag måste skulle jag vänta hela kvällen, jag visste att han skulle göra samma sak för mig.

Tvillingarna kom och satte sig bredvid mig på soffan.

"Häftigt trick ni gjorde vid lunch. Inga amatörer, va?" Den ena av dem flinade mot mig, jag tror det var Fred.

"Nej, jag antar inte det", sa jag och försökte mig på ett halvhjärtat leende, mina tankar var fortfarande kvar hos Eric, så jag kunde inte riktigt slappna av.

"Hur är det med din kompis, då?" Den andra tvillingen kollade så noga på mig att jag var tvungen att koncentrera mig på vad dem sa för att dem inte skulle tro att jag var en idiot.

Jag ryckte på axlarna. "Jag vet inte, han har inte kommit ner än, så det är lite svårt att veta. Men han klarar sig nog, han är en riktig kämpe och bara han vill kan han få saker att hända, så det går nog ingen nöd på honom."

"Väldigt snällt sagt av dig." sa George.

"Säkert att ni bara är vänner?" Fred flinade mot mig igen och väntade på svar.

"Ja", svarade jag och log på riktigt den här gången."Han är en riktigt mysig och omtänksam kille som tänker mer på dem i sin omgivning än på sig själv, men vi är bara vänner."

"Om du säger det så", George tittade bakåt och blinkade åt sin bror, dem reste sig upp och gick till sin sovsal.

Eric stod i trappan och tänkte vilken bra vän han egentligen hade, hon brydde sig om honom, försvarade honom mot alla andra och lämnade aldrig hans sida. Det var sällan som dem var osams och när dem var det var det ofta hon som vann, hon var snabb både i att tänka och säga saker. Det hon nyss sagt hade inte undkommit honom, så han gick fram mot tjejen som satt själv i soffan och såg ut att somna när som helst.

"Hej." Jag kollade på honom och log svagt.

"Hej", svarade han och log tillbaka. "Ska vi se till att få dig i säng? Du ser ut att kollapsa vilken sekund som helst."

"Nejdå, jag är okej", sa jag och reste mig upp, men självklart skulle jag vackla till just då. Eric fångade upp mig och bar mig i sin famn. Han gick mot min sovsals trappa och log mot mig.

"Sov du, vi kan prata imorgon." Jag nickade och slöt ögonen.

Eric

Jag kunde inte fatta att jag var nära pappas räddare, och att jag kanske hade en chans att träffa honom för första gången. Därför stannade jag i sovsalen, jag var tvungen att tänka. Nu när jag hade någon som visste var min pappa var skulle jag uttnytja det. Var jag redo att träffa honom, även om han lämnade oss för så länge sedan?

Jag tänkte på Hailey, hon hade väntat på mig i sällskapsrummet hela dagen. Hon var en äkta vän, någon som jag skulle kunna anförtro allt, men jag kände annorlunda för henne nu än jag gjorde då.

"Eric förlåt" det var Harry igen, han hade bett om ursäkt sedan igår. "Och jag ber inte bara om ursäkt för att min gudfar är din pappa"

"Är han din gudfar?" frågade jag då, och blev nästan arg igen.

Den där mannen hade allstå lämnat mig och mamma, för att ta hand om sin gudson? Jag visste inte vad jag skulle tro om allt det här.

"Jag vet vad du tänker" jag skulle precis börja protestera men han satte handen framför sig för att stoppa mig. "Det gör jag faktiskt, du tror att han lämnade dig för min skull men så var det inte. Jag har känt Sirius i två år nu, men om det är något jag vet om honom så är det att han aldrig skulle lämnat dig och din mamma utan skäl"

Jag nickade och gick sedan ner till sällskapsrummet, där fanns eller närmare bestämt satt Hailey i en fotölj.

"God morgon" jag log emot henne och satte mig ner jämte henne. "Ska vi gå och äta frukost eller?"

"Vi ska prata nu" förklarade hon enkelt, jag hade fullständigt glömt bort det och ångrat mig fullständigt, för att hon skulle förstå var jag tvungen att berätta hela historian.

Inkluderat det att jag kanske var kär i henne, vilket egentligen inte hade något med saken att göra. Men om hon någonsin fick mig att börja prata så skulle jag aldrig sluta.

"Prata om vaddå?" frågade jag, hon gav mig en menande blick. "Men vad vill du att jag ska säga?"

"Vad du tycker, tänker, känner, vill allt" det var inte lite hon begärde, men samtidigt eftersom att vi var bästa vänner fanns det inget skäl till att jag inte skulle berätta allt det där för henne.

"Vi har McGonagall nu på morgonen, och sedan Snape igen vi ska nog inte skolka ifrån deras lektioner" jag hade som vanligt rätt, eller vanligt.

Vi gick därifrån och befann oss snart på McGonagalls lektion, det verkade som om vi aldrig skulle sluta.

"Mr Sawyer" jag tittade upp ifrån mina tomma pergament, jag hade inte skrivit en rad. "Är du så intelligent att du inte behöver skriva upp någoting?"

"Jag tycker det" jag log charmigt emot henne, ett leende som förmodligen var så likt min pappas att hon skulle smälta.

"Du är för lik din pappa" muttrade hon och gick längre fram i klassrummet för att fortsätta prata.

Jag vet inte varför men pågrund av något kunde jag inte släppa det, istället tänkte jag på det hela lektionen. Jag märkte att Hailey tittade konstigt på mig, men log tröstande och hoppades att jag skulle få tid att prata med McGonagall efteråt.

"Kommer du?" lektionen var slut och jag skulle precis gå framåt när Hailey tog tag i min arm. "Vad ska du göra?"

"Prata med McGonagall lite bara" Harry tog hennes arm och hon leddes villigt ut, jag suckade och gick fram emot Minerva, den som mindes mest av min pappas ungdom.

Om man inte räknade med min mamma, men hon var så ovillig att berätta något. Om hon ville skydda sig själv eller mig förstod jag aldrig.

"Ja Mr Sawyer?" jag visste inte hur jag skulle säga det, hur frågar man sin lärare om sin pappas ungdom och om hur han var.

"Jag undrade om du kunde berätta om min pappa?" hon tystnade och verkade inte angelägen att prata om det, såg mest ut som om hon ville sluta prata. "Du behöver inte svara på det"

"Sirius Black var och är fortfarande en bra människa" började hon och tittade drömmande ut igenom fönstret. "Han har inte haft det enklaste livet, men ändå klarar han allt han gör. Och han är förmodligen den mest lojala, modiga vän någon kan önska sig"

"Okej" jag kände mig lugnare och tacksam för att hon berättat för mig om hur han var, nu behövde ingen längre övertyga mig om att han var en bra människa.

Jag sprang ut därifrån, för att leta efter Hailey, hon var den person jag ville prata med nu. Men när jag kom in i sällskapsrummet kysste hon Harry. Det kändes som om mitt hjärta brustit, och nu kände jag ingenting.

"Eric" jag vände mig om och såg på Fred och George, dem märkte att något var fel men sa inget. "Vi måste prata affärer"

"Senare killar" sa jag och smet iväg, jag låtsades inte om att Hailey ropade på mig, istället hörde jag hur Fred irriterat frågade Hailey vad hon höll med.

George korsförhörde Harry, men jag sprang därifrån.

Hrmm, Hailey skriver av missy, och Eric av mig :) Hoppas ni gillar det, Tack för alla Reviews, fortsätt gärna skicka in flera, för då skriver vi mera :)