Ännu ett kapitel :), Hrmm fick en review förra kapitlet, come one now people ;P vill gärna ha mer reviews ;P det viss mizzy också ha kan jag försäkra er om :)
Angel in Candyland: haha, tur att du fick det då ;P;) hehe! Gillar också det, när kommer Eric träffa sin pappa?: Läs kapitlet ;P
Hailey
Harry drog in mig i sällskapsrummet och kollade på mig. Just när jag började känna mig obekväm av hans blick som kollade koncentrerat på hela mig böjde han sig lite nedåt och kysste mig. Jag ville dra mig undan men han höll sin hand bakom mitt huvud och tryckte mig närmare. Det var inte såhär jag hade föreställt mig min första kyss. Eller andra, om man räknar med den då jag var sju och kysste Eric för att jag låtsades vara under imperiusförbannelsen. Eric blev riktigt snopen och knuffade iväg mig, medans han samtidigt torkade sig om munnen. Jag höll på att skratta ihjäl mig då. Men det som hände nu var inte roligt. Ännu olyckligare kom Eric in just då. Som "tur" var distraherade det Harry och jag kunde krångla ur mig hans grepp.
Eric vände sig om och sprang iväg.
Jag ropade efter honom flera gånger men antingen hörde han mig inte eller så ignorerade han bara mig. Jag stirrade efter Eric och kunde i bakgrunden höra Fred fråga mig vad jag höll på med. Fråga mig inte hur jag visste vem som var vem, jag bara visste. Samtidigt hörde jag George börja korsförhöra Harry.
Vad hade jag nyss gjort? Jag stirrade framför mig utan att titta på någonting och rörde vid mina läppar. Hur kunde jag? Jag gillade väl inte Harry? Eller gjorde jag? Nej han var bara som än vän.
Delar av samtalet tvillingarna försökte ha med mig och Harry kom igenom mina tankar, men eftersom jag inte lyssnade på det hörde jag inte heller hela.
"Är du blind?"
"Hur kunde du?!"
"Ser du inte att han..."
"Förstår du inte att...!"
"Märker du ingenting...?"
"...du måste ha sett det!"
"Hur kunde du??!!" Hur kunde du?
Antingen började dem få slut på ord och började upprepa meningarna eller så ekade orden dem sagt i mitt huvud. Av någon anledning fastnade speciellt en mening. Hur kunde du? Jag kände tårarna stiga i ögonen. Ja, hur kunde jag? Innan någon hann reagera trängde jag mig förbi alla och rusade mot porträttet. Jag fick inte gråta här! Men vart skulle jag ta vägen? Jag sprang mot trapporna och klev ut i en korridor några våningar upp. Jag ville vara någonstans jag kunde vara ensam på, där ingen kunde se mig. Jag började gå, och gå, och gå, och... gå. Snart upptäckte jag att jag gått förbi samma ställe flera gånger. Just när jag registrerade det dök en dörr upp. Jag brydde mig inte om vart den ledde, bara jag slapp vara någonstans där någon kunde se mig, och gick in.
Tårarna började rinna så fort jag kom innanför dörren. Jag vände mig om för att låsa, men dörren var redan borta. Jag orkade inte bry mig då, så jag vände mig om för att se att rummet var inrett i en mörkröd tapet och hade dämpad belysning. Vad var det här för rum? Hur som helst var det perfekt och jag kröp upp i den stora sängen som stod mitt i rummet och lät tårarna rinna nedför mina kinder. Jag vet inte varför jag reagerade så här starkt, men något kändes totalt fel. Jag vet inte vad som var fel, men jag kände att någonting var fel. Och då hade jag också varit dum nog att springa därifrån. Hur skulle jag förklara det här för alla som frågade i morgon?
Jag skulle kunna strunta i vad alla sa, och bara gå därifrån. Men nej. Vad skulle det tjäna till? Det skulle bara komma fler falska rykten om mig än om jag förklarade vad det handlade om. Men vad handlade det om då? Jag bet mig i läppen och kämpade mot en ny gråtattack. Jag kan väl inte förklara något som jag inte ens förstod själv? Imorgon skulle jag leta upp Eric och prata med honom, förklara vad det egentligen var som hade hänt. Men... varför sprang han iväg? Äh, spelar det i huvudtaget någon roll? Han kanske bara inte tålde att se att jag var med Harry när han inte gillade honom något särskilt bra.
Jag skulle gärna vilja veta vad klockan var, så jag reste mig halvvägs upp och kollade runt för att se om det fanns någon klocka på väggen. Just när jag tittat en andra gång runtom i rummet såg jag att det faktiskt satt en klocka ovanför eldstaden. Den var 12.30 – tid för lunch. Men jag var inte sugen på mat och jag hade redan skolkat bort nästan halva tiden av mina lektioner idag också, så vad spelade det för roll om jag missade den andra halvan med? Jag skulle säker få skit för det sen, men vad har det för betydelse just nu när jag känner såhär? Dem skulle säkert lägga in mig psykhus bara dem såg hur jag såg ut.
För jag lovar (även om jag inte sett mig själv än) så vet jag att jag ser ut som en galning. Det blir så när jag gråter mycket, jag blir helt röd runt ögonen och på näsan och sen när min mascara rinner blir effekten med mitt hår som står åt alla håll ännu galnare. Det är en av anledningarna till varför jag har lärt mig att inte visa känslor inför andra, går det för långt ser jag ut som jag gör nu. Och det är ingen trevlig syn ens för Eric som vet hur jag kan se ut i alla lägen.
Jag måste ha somnat ganska snart efter det för jag vaknade igen vid halv elva och kom knappt ihåg vart jag var någonstans. Men så plötsligt kom jag ihåg vad som hänt och jag suckade. Jag ville inte börja gråta igen så jag försökte komma på några andra tankar men det var svårt, jag kom inte på någonting så en ensam tår letade sig sakta nerför min kind och droppade så småningom ner på kudden, där den snart fick sällskap.
Jag hade drömt en konstig dröm som jag inte kom ihåg vad den handlade om men den hade fått mig att inse en sak, någonting jag inte ens hade kunnat föreställa mig förut, men som var så självklar nu att jag inte kunde förstå hur jag inte kommit på det tidigare. Tårarna brände på kinden och jag torkade bort dem ända tills den sista hade rullat klart. Jag var plötsligt helt säker på en sak, och det var att jag måste få tag på Eric, och det NU.
Eric
Jag bara gick omkring vid sjön, det hade jag gjort ända sedan jag såg Harry och Hailey kyssas, jag såg en inre bild och suckade igen. Jag borde inte reagerat så där, vi var bästa vänner. Fred och George visste redan långt före mig att vi var lite mer än det. Hailey å andra sidan visste inte hur jag egentliten kände för honom.
"Hej kompis" jag tittade bakom mig och såg inte Hailey, utan Fred och George båda två log tröstande och gick sedan på varsin sida av mig. "Hur är det?"
Jag bara ryckte på axlarna, eftersom att vi var bästa vänner kändes det fel. Men samtidigt visste jag att vi inte var bara "vänner", som jag sagt för mig själv flera gånger tidigare, vi hade redan passerat det stadiet.
"Hon blev lite förvånad över att du sprang därifrån" fortsatte Fred, på något sätt visste han att jag ville veta hur hon reagerat på det jag gjort.
Hade hon blivit förvånad, glad, ledsen, rädd eller varit helt noncolant.
"Hon gillar förmodligen dig också" fortsatte Fred, George gick fortfarande jämte oss men lyssnade nu istället för att vara tyst.
Och det var väldigt ovanligt, dem här två var aldrig tysta. Inte ens i såna där känslosamma ögonblick kan dem låta bli att säga något.
"Hur vet du det?" fräste jag tillbaka, men ångrade med en gång hur arg jag lät. "Förlåt, det var inte meningen att bli arg"
"Det är lugnt" han hade sett så förvånad ut, och lite sorgsen, och det hade fått mig att känna mig ondskefull eller iallafall skyldig. "Vi sätter oss ner, det här kommer ta tid"
Jag satte mig ner jämte dem men blev ändå misstänksam. Skulle dem dra varsin snyfthistoria och tvinga ur mig vad jag kände för Hailey, slänga mig i sjön eller faktiskt för en gång skull prata om det här som om det var viktigt. Vilket det självklart var, men inte för dem.
"Jag vet hur du känner dig" jag ville fräsa till igen att han hade ingen aning hur det känns att se sin bästa vän för första gången med nya ögon, blir kär i henne och sedan se henne hångla med en annan kille, men bet ihop läppen och koncentrerade på mig att lyssna. "Jag har själv varit med om det, och är fortfarande med om det"
"Han talar faktiskt sanning" försäkrade George och flinade retligt emot sin brorsa, för att sedan titta på mig igen. "Det brukar han inte göra"
"Det är faktiskt inte sant, jag har talat sanning" han tittade fundersamt upp och räknade samtidigt på fingrarna innan han släppte handen och sjönk besegrat ihop. "Okej jag kanske har lätt att ljuga"
"Lätt att ljuga?" George såg ut som om han skulle börja skratta vilken sekund som helst. "En groda ljuger mer än du"
"Har du frågat grodan?" dem var mitt upp i sitt kärvänliga gnabbel när en svart hund dök upp, det såg ut som om den kommit fram ur tomma intet.
Det kändes som om den tittade på mig, men samtidigt betraktade Fred och George med irriterad min, som om den hade någonstans att vara.
"Hejsan S" sa helt plötsligt Fred högt och slängde menande blickar emellan George och den kolsvarta hunden. "Iallfall Eric, vi har tagit hit en expert på tjejer, ni är släkt så ni kommer nog överens rätt bra"
Jag visste inte vad jag skulle säga, men det behövdes inte eftersom att dem praktiskt taget drog med mig i riktning emot den förbjudna skogen.
"Man får väl inte gå in dit?" frågade jag osäkert, och tänkte tillbaka på Dumbledors tal där han faktiskt satt han man inte fick det. "Det sa ju Dumledor"
Fred och George flinade retligt, men saktade inte ner utan fortsatte framåt efter hunden.
"Det är just det Eric" sa Fred och skrattade högt tillsammans med hunden, det lät det som iallfall. "Vi tar det mer som ett välmenande råd"
Det fanns inget jag kunde göra för att stanna så jag följde efter dem och stannade snart längst inne i skogen.
"Vad gör vi här?" frågade jag, tvillingarna såg extremt nöjda ut, dem stod nära varandra och bakom dem skulle hunden vara.
"Vi hjälper dig med Hailey problemet" sa George och log. "Och presenterar dig för din pappa, Eric låt mig presentera Sirius Black"
Dem steg ett hål åt varje sida och visade nu en man med tjockt brunt hår. Dem delar av hans kropp som var synliga var täckta med tatueringar. Jag gillade hans ögon men dem hade något jagat i dem, och man såg tydligt på hans kroppspråk att han gått igenom mycket.
"Du är min pappa" jag sa det mer än frågade, jag visste inte vad jag skulle säga.
Han nickade enkelt och svepte sedan med handen jämte sig om om han ville att jag skulle sätta mig ner. Än hade jag inte hört hans röst, men på något sätt kändes det som om jag redan visste hur den lät.
"Jag visste inte om Sarah berättat om mig" började han nervöst, han stammade inte men man såg tydligt på hans händer att han var nervös. "Hon berättade aldrig för mig att jag hade en son"
"Det kanske berodde på att du var i Azkaban Sirius" min pappa gav Fred en skrämmande blick, denna log retligt som svar men backade ändå undan.
Han skulle precis börja prata när George kom in och började bråka med sin bror igen, självklart skämtsamt.
"Du kan ju inte räkna" sa han och höll upp sina fingrar, för att demonstrera något. "Eric är femton år gammal, och Sirius har varit fri i två år snart, vilket betyder"
"Att hon har haft två år på sig att ta reda på var en dömd mördare är" sa Fred sarkastiskt, man såg tydligt hur dum han i detta ögonblick tyckte att George var. "Och ingen vet var han är, och dem som vet får inget säga"
"Precis" George såg väldigt nöjd ut ett tag, innan han förstod att det kan ha varit ett problem. "Det kan ha varit lite svårt"
"Tror du verkligen det?" frågade Fred, jag tittade mest på Sirius nu.
"Håll tyst killar" sa han enkelt, tvillingarna lydde honom. "Iallafall"
Det var i spänd tystnad han berättade om marodörerna och deras lätta men eventfulla år på Hogwarts. Sedan berättade han också om Sarah, sveket ifrån Peter, detta hade jag redan hört en gång men att höra det ifrån min pappa var en helt annan sak. Han berättade också om Azkaban och självklart om min mamma.
"Sirius vi måste gå" Fred och George hade inte satt ett enda ord, så att höra deras röster fick mig att hoppa till lite.
"Okej" det såg ut som om han ville krama om mig eller säga något men visste bara inte vad eller hur.
Så jag gjorde det åt honom, utan att låtsas höra kommentarerna om vår far och son stund kramade jag honom hårt.
"Vi syns snart pappa" sa jag, han log stort. "Jag älskar dig"
Sedan gick vi, genom skogen och tillbaka till skolan. Inte långt därifrån stod Hailey, hon tittade runt omkring sig som om hon letade efter någon.
"Eric" skrek hon och sprang genast emot oss.
Jag visste inte om hon skulle skälla ut mig, men vad det än var stålsatte jag mig för det hon skulle göra. Jag trodde hon skulle göra allt mellan mörda mig, slå mig eller bara skrika åt mig. Men samtidigt visste jag att hon skulle förvåna mig och göra något jag aldrig trodde hon skulle.
Såå ännu ett kapitel :), haha Hailey skrivet av missy, och Eric av mig, som vanligt.
