Ännu ett kapitel, !!
Angel in Candyland: Japp, eller du är den enda som kommenterar regelbundet :) Vilket självklart betyder jättemkt ;P Tack,
Hailey
Jag såg Eric komma ut från den förbjudna skogen. Vad har han gjort därinne? Man får inte lov att vara där!
"Eric!!" skrek jag och skyndade mig mot honom. Vad jag egentligen hade tänkt säga till honom var som bortblåst nu. Istället var jag arg. Att bryta regler för bus var okej, ingen blev ju faktiskt skadad. Men att gå in i skogen! Den är ju faktiskt farlig, vi vet säkert inte ens om hälften av alla djur och varelser som bor därinne. Hur kan han vara så dum? Fattar han inte att han kan gå vilse och inte hitta tillbaka. Vem vet vad som skulle ta honom då?
Han såg nästan osäker ut när jag kom emot honom, trodde han att jag skulle äta upp honom eller?
"Vad gjorde du där inne?" skrek jag nästan till honom fast jag stod alldeles bredvid. Ett tag såg han förvirrad ut. Vad han än hade föreställt sig att jag skulle säga hade han nog inte väntat sig det. Sen blev han arg.
"Det har inte du med att göra! Vad jag gör med min familj ska du strunta i!"
"Jaha, så nu tillhör jag inte din familj längre? Okej bra att veta, för din familj är ändå inte mycket att ha! Din mamma ville inte att vi skulle få gå i en riktig skola, för en anledning hon inte ens kunde tala om! Och då rörde det sig om mig också, jag fick inte ens bestämma vad jag ville göra själv!" Jag visste att det jag sa skulle såra honom, men hur djupt har han inte redan sårat mig? Jag har gått runt i skolan hela dagen för att leta reda på honom, och han har varit så angelägen om att inte prata med mig att han har sagt till alla att dem inte ska berätta vart han var om jag kom och frågade. Hur tror han att man kände sig då? Som en stor idiot! "Och då har vi inte ens kommit till din pappa än! Han har mördat sina egna vänner för att någon som heter Voldemort bad honom! Skulle du göra det? Skulle du mörda din vän om någon bad dig om det? Är det den familjen du pratar om? Har du gömt dig hela dagen pga den familjen? Självklart att jag inte får vara med, jag passar väl inte in!"
Jag kunde se att Eric kokade av ursinne, bäst att jag drog innan han klippte till mig. Jag vände mig om och skyndade mig upp till slottet. När jag kommit halvvägs kunde jag se i ögonvrån att någonting rörde på sig. På högra sidan om mig satte sig en stor, svart, lurvig hund ner under ett träd och flåsade. Hunden såg ledsen ut när den tittade på mig. Jag fick en känsla av att hunden hade hört det jag skrikigt till Eric. Vad dum jag är, det är en hund för sjutton! Hundar lyssnar inte på vad man skriker till någon annan, och så förstår dem det särskilt inte!
Jag upptäckte att jag stannat och skyndade argt på igen för att komma till skolan och mot skyddet om Eric skulle ge igen, han skulle aldrig göra något inomhus. För säkerhets skull la jag en besvärjelse på dörren så han skulle få vänta utanför i en halvtimme innan han blev insläppt.
Jag kände hur tårarna steg i ögonen. Två gånger på en vecka! Det måste vara rekord för mig. Jag gömde mig i min säng bakom fördragna draperier innan jag grät ut.
----3----
Det har gått två månader sen jag och Eric hade det där bråket. Två hela månader! Men jag har ändå inte kommit över det. Jag gråter fortfarande på kvällarna. Men på dagarna har jag lärt mig att lägga till en ny mask, någon som inte ens Eric kan genomskåda. Jag är numera med Den gyllene trion nästan jämt då jag inte gör mina läxor, sover eller sitter i biblioteket.
Det är ovanligt att jag möter Eric där det är tomt på folk, men om jag gör det pratar jag bara med Hermione om något vi gjort på lektionen som jag inte förstod. Egentligen förstod jag mycket väl vad det handlar om, men det vet inte Eric och Hermione blir varje gång helt entusiastisk över att få berätta om det. Enligt henne ber Harry och Ron bara om hjälp att göra läxan, dem frågar aldrig om vad det verkligen handlat om.
Den här kvällen satt jag och Harry i soffan framför brasan och pratade. Vi var helt ensamma tills Eric kom in. Han hade inte sett mig än men han skulle det snart och jag ville inte att han skulle stanna kvar så jag skyndade att trycka mig i en hård kram mot Harry. Harry stelnade först till innan han slappnade av och kramade mig tillbaka. Jag kunde se att Eric stannade upp och såg först förtvivlad ut innan han blev arg men gick försiktigt upp till sovsalen för att inte visa några känslor, men det hade han redan gjort och jag hade sett dem.
Nöjt drog jag mig tillbaka men Harry sökte sig till mina läppar istället. Det här var alltid ett problem när jag gjorde så. Eller alltid är nog fel ord, det här är andra gången, och jag är inte särskilt stolt över det. Jag visste att Harry gillade mig, men jag tyckte bara om honom som en vän eller som mest en bror. Hade jag och Eric inte bråkat hade jag aldrig gjort så, jag sårade verkligen Eric och det var den enda anledningen till varför jag fortsatte. Harry började gå lite för långt när han försökte nå mina läppar och samtidigt trycka mig så nära honom som han kunde. Jag tryckte mig bakåt och lossade på greppet han hade om mig. Han fick en ursäkt om att jag glömt bort att göra läxan i örtlära till imorgon och jag gick till sovsalen och la mig i sängen. Det skulle bli en lång natt.
--3--
Nästa morgon hade jag en otrolig huvudvärk och jag kände mig helt snurrig. Jag reste mig sakta upp men det blev bara värre. Alla andra sov fortfarande och jag mådde så dåligt att jag inte kunde hitta rösten väcka dem och be om hjälp.
"Lavender?" jag försökte ropa hennes namn, men det blev mest en viskning, och hon reagerade inte ens på det. Jag tänkte gå fram till hennes säng men bara jag ställt mig upp höll jag på att svimma, vad var det för fel på mig? Jag vände mig om för att lägga mig ner på sängen igen, men då snurrade rummet så mycket att jag tappade balansen och ramlade ner på golvet. Smällen som kom när mitt huvud träffade golvet var öronbedövande och knockade mig ett par minuter.
"Hailey!!"
Rösten var det första som fick mig att bli medveten om omgivningen igen. Jag kände igen den, men vems var det? Jag kunde inte placera den och mitt huvud gjorde så ont att det kändes som om den skulle sprängas.
Någon lyfte upp mig från golvet och mitt huvud exploderade i smärta och jag svimmade igen. Allt var mörkt och svart omkring mig och jag låg på ett golv fullt med obekväma rötter. Vart var jag? Drömde jag? Jag försökte resa på mig men det gick inte.
Jag hörde en ny röst nu.
"Håll ut Hailey, vi ska fixa hjälp. Håll ut."
Det lät som Eric. Vad gjorde han i min dröm? Han lät ledsen och plötsligt kunde jag se honom, han stod en bit framför mig badande i ljus. "Snälla Hailey håll ut lite till." Han började gå baklänges bort från ljuset.
"Eric lämna mig inte." orden blev bara en viskning men han verkade höra dem ändå. "Jag menade det aldrig. Jag ville inte säga det, jag var bara arg, snälla Eric. Gå inte. Lämna mig inte igen." Tårarna brände när dem rullade nerför mina kinder.
"Jag har aldrig lämnat dig, Hailey. Förstår du inte det? Jag kan inte lämna dig." Han försvann in i mörkret och jag försökte ta mig efter honom, men det var någonting som höll mig tillbaka.
"Eric!" Jag kunde äntligen få fram något mer än en viskning, men han var redan borta, och han skulle inte komma tillbaka. Fler tårar anslöt sig till dem som redan låg i en pöl på golvet. "Jag menade det inte! Kom tillbaka! Eric!!" Plötsligt blev jag medveten av en enorm huvudvärk som gjorde sig påmind av någon anledning. Kunde den inte förvinna? Räckte det inte med smärtan som Eric lämnade efter sig? Rötterna försvann och ersattes av något mjukt. Men jag kände ingen skilnad jag var helt tom. Varför lämnade han mig? Förstod han inte att... att... förstod han inte att... jag älskade honom?
Eric
Två månader hade gått, och hon vägrade att prata med mig. Istället hade hon vänt sig till dem jag hatade mest, Den gyllene trion. Harry Slemboll, Ron vessla och Hermione besserwisser, alla tre kunde framkalla kräkningar med deras "mod" och "godhet".
"Är du med?" jag tittade upp och såg där Fred, jag spenderade tid med dem.
Dem var Fred, George, Lee, Angelina, Katie och deras lilla gäng. Dem var roligare, och dem tog in mig och accepterade mig bara sådär.
"På vaddå?" Fred grinade retligt, vilket han alltid gjort så jag var van vid det nu. "Ska vi spela quiditch, träffa Snuffles eller förstöra för Slytherin?"
Det var alltid någon av dem grejerna, ingen av oss behövde plugga. Spenderade man tillräckligt mycket tid med Fred och George så lärde man sig snart deras ordspråk, "Hör det du vill".
Vilket betydde att man kunde välja vad man skulle lyssna på, och göra egna översättningar. Som tillexempel skogen, Dumbledor sa att det var förbjudet att gå dit, och det var enligt dem bara ett välmenande råd.
"Vi ska förstöra för Slytherin" sa han och höll upp ett finger som om han räknade. "Sedan ska vi gå och spela quiditch med Angelina, Katie, George och Lee, och sedan ska vi hälsa på Snuffels"
Jag log och vi gick ner emot matsalen, där satt George och Lee, dem höjde händerna som för att hälsa. Vilket alla andra elever förmodligen trodde att dem gjorde, men jag visste bättre. Det var en signal, deras sätt att berätta att dem var klara med det dem hade gjort.
"Okej min käre Eric" sa Fred, han tittade ner på en klocka han hade på handleden och räknade tyst. "Titta på det här"
Han pekade emot lärarbordet där satt Dolores Umbridge, en häxa som gjorde livet surt för alla. Inklusive lärarna, dem stirrade argt på henne, men denna verkade inte märka. Istället satt hon och småpratade med Snape, denna såg ut som om han skulle spy.
"Dumbledor vad är det här?" skrek plötsligt Umbridge, hon ställde sig upp och stirrade tjurigt på Dumbledor. "Jag trodde att nötter var förbjudna på skolan"
Han verkade kunna dölja sitt skratt, men det gjorde inte eleverna och inte dem andra lärarna heller. Vilket var helt förståerligt, för Umbridge var nu illröd, och hennes kropp hade svullnat upp så att hon nu såg ut som ett stort troll eller en liten jätte.
"Min kära Professor Umbridge" började han och log försiktigt. "Jag lovar dig att det inte finns några spår av nötter alls i maten"
"Och hur kan du veta det?" skrek denna argt och kliade på sina armar, dessa svällde mera och mera.
"För att jag hade reagerat på samma sätt som du verkade ha gjort min kära Dolores" sa han och log godtroget, man såg hur det glittrade i hans ögon, men Umbridge verkade inte märka detta. "Poppy vill du följa Dolores till sjukhusflyglen?"
Madame Pomfrey satte nästan maten i halsen men sa ja och gick sedan med snabba steg därifrån.
"Vad tycker du?" Fred såg stolt ut, vi stod nu och tittade efter Umbridge och Madame Pomfrey. "Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med vårt arbete"
"Det här slutade bra" George och Lee stod bakom oss med armarna korsade och log nöjt. "Nu sticker vi innan McGonagall kommer på att det var vi"
Jag tittade bakåt och såg hur McGonagall log emot mig, det såg ut som om hon visste allting. Men sa inget till rektorn, förmodligen för att han också visste. Och ingen av dem var så förtjusta i Dolores Umbridge, några månader i sjukhusflyglen gjorde henne inget.
"Eric kommer du eller?" jag sprang efter dem. "Vet hon att det var vi?"
Jag nickade, och hämtade andan medans dem tittade på mig.
"Men hon säger inget" sa jag, dem började genast skratta och le som om dem vunnit flera miljoner på trollotto. "Hon och rektorn hatar Umbridge lika mycket som alla andra"
"Gött, då spelar vi" tillsammans med dem gick vi ner till quiditchplanen, där väntade Angelina och Katie.
"Vad tid det tog" sa Angelina, Fred log charmigt emot henne.
Jag hade senare fått veta att han varit hennes bästa vän men numera var kär i henne. Men visste inte om hon kände samma sak, därför sa han inget. Ungefär som jag och Hailey, men det här hade pågått längre och det var synd att ingen av dem gjort nåt åt det.
"Vi var tvungna att förstöra lite för Umbridge" sa Fred och ställde sig jämte Angelina, denna rodnade. "Är vi förlåtna sötnos?"
Smeknamnen hade kommit före att han förstod att han var kär i henne, Angelina hade kallat honom snygging och då sa han sötnos till henne, rätt logiskt.
"Hon kan inte vara arg på dig" Katie hade vigt hoppat av sin kvast och stod nu jämte George, dem hade inget ihop förutom det att båda två visste vad Angelina kände för Fred.
"Håll tyst Katie" fräste denna och rodnade djupt, det blev en pinsam tystnad.
Lee var för en gångs skull tyst, Fred tittade djupt in i Angelinas ögon och hon rodnade djupt. George viskade med Katie, dem slängde ibland menande blickar emot Angelina.
"Ska vi spela eller vill ni vara ensamma lite?" frågade jag och log retligt emot Fred, som besvarade det genom att lägga armen runt Angelina.
Hon blev löjligt lycklig, precis som han blev.
"Spela"
Så var spelet igång, quidtich var ett av sätten att glömma bort allting. Och det kändes som om vi skulle spela föralltid, men då avbröts spelet av Katies skrik.
"Titta där nere" alla vände blickarna neråt och såg en stor svart hund, Sirius. Men när Katie såg den, trodde hon att det var grymmen.
Ett dödsomen, som några tidigare dagar dykt upp när dem skulle spå Harrys framtid. Dem flesta hade blivit oroliga för honom, eftersom att det betydde att han skulle dö innan året var slut. Men jag brydde mig inte, vilket jag sa till Fred och George, dem höll inte med men lyssnade ändå.
"Det är min hund Snuffles" förklarade jag snabbt och gjorde en störtdykning neråt och landade mjukt jämte honom.
Han såg imponerad ut, jag var inte helt säker men det såg ut så. I munnen hände ett pergament, jag tog det och såg att det var ett brev.
"Kan inte träffa dig på länge, dem i orden har börjat misstänka mig. Men skriv till Snuffles, eller pappa men nämn inte mitt riktiga namn. Ville prata med dig en sista gång, vem var den där tjejen som skrek åt dig?"
Jag suckade djupt, Hailey ignorerade mig helt. Och hon hade något på gång med Harry, det fick jag veta tack vare Fred.
"Det VAR min bästa vän, men nu vet jag inte" sa jag enkelt, han gnydde och tittade på mig med sorg i blicken.
Det trodde jag iallafall, men det var svårt att se hur en hund kände. Jag kliade honom bakom öronen och han lade sig ner på gräset.
"Vilken fin hund" tjöt plötsligt Angelina och sprang fram till oss, Katie höll sig på avstånd. "Får man klappa"
Innan jag hunnit svara gick han fram och strök sig emot Angelinas ben, Fred gav honom en elak blick.
"Kom nu Snuffles det räcker" sa jag och det var det enda som behövdes.
"Vi måste gå nu Eric, kommer du?" frågade Lee, han stod jämte Katie denna höll hårt om hans midja som om han skulle försvinna om hon släppte.
"Jag kommer" jag kramade om Sirius. "Jag älskar dig pappa"
Jag skulle sova, det hade varit en lång dag. Angelina, Katie, Fred, George och Lee skulle till köket och äta något. När jag kom in i sällskapsrummet satt Harry där jämte Hailey. Det gjorde ont att se dem två tillsammans, speciellt som att hon kramade honom när jag kom.
"Jävla ärrskalle" muttrade jag och gick uppför trappan till min sovsal och lade mig i sängen. "Jag saknar dig redan pappa"
Inom loppet av några sekunder hade jag somnat och vaknade inte fören jag hörde ett högljutt knackande på fönstret.
"Jag kommer" muttrade jag och öppnade fönstret, tog brevet och släppte in den svarta ugglan, som förmodligen var Sirius eller någon annans.
"Säg sanningen till henne"
Det var allt det stod, och det gjorde mig nästan tårögd. Jag hade sagt en mening till honom, och ändå hade han kunnat gissa precis vad som hänt.
"Ok" svarade jag enkelt, Ron vände sig om i sin säng och muttrade något om dansade clowner, vilket gjorde mig ännu mer förvirrad.
"Galningar" var det sista jag tänkte, när jag lade mig ner och somnade redo att säga sanningen till Hailey imorgon.
Som vanligt skrev mizzy om Hailey och jag om Eric. Men något som inte är vanligt är att vi har bestämt att vi lägger inte upp några mer kapitel fören vi får mer reviews. Vi skriver fortfarande men vi kommer inte lägga upp det fören vi får lite mer reviews, vi ber inte om tio men två??
