Ännu ett kapitel :)
Tack till KiaRiddle och Angel in Candyland :) Blir jätteglada när vi läser era reviews, ;P
Hailey
När jag vaknade upp igen låg jag i ett stort rum med vita väggar, golv och tak. Jag slöt ögonen igen. Mitt huvud kändes fyllt med bomull och det smakade svagt av spyor i munnen. Försiktigt öppnade jag ögonen helt och kisade för det plötsligt starka ljuset. Vart är jag? Det här påminde starkt om ett sjukhus, men vad skulle jag göra där?
Jag tänkte tillbaka på det som hänt igår. Jag hade vaknat tidigt med en huvudvärk som hotade att explodera mitt huvud. Jag hade försökt resa på mig och gå fram till Lavender för att få hjälp, men då blev jag yr och föll. Vad hade hänt sen?
Att försöka komma på det som hänt gav mig bara en ännu värre huvudvärk och jag gav upp. Istället kollade jag mig runt för att se var jag var. Känslan av att det var ett sjukhus satt kvar när det ända jag såg var vitt. På min vänstra sida fanns bara ett vitt draperi som var fördraget mellan mig och det på andra sidan. Sakta för att inte skapa mer huvudvärk vred jag på huvudet till den andra sidan och såg... Eric! Han satt och halvsov som en bror som väntar på att hans syskon skulle bli frisk nog att prata med honom. Varför hade han kommit?
Jag kände efter om jag hade någon röst innan jag sträckte mig fram mot honom. "Eric?" Det blev bara till en viskning, som så ofta nu förtiden. Eric ryckte till och öppnade ögonen, han såg inte ut att ha sovit mycket. Hur länge hade jag varit här? Det var ju morgon när jag blev så sjuk och om han såg trött ut måste det ha gått minst en dag om han väntat på mig hela tiden.
"Hailey", svarade han och såg oroligt på mig.
Jag måste få berätta för honom hur det hade varit utan honom de senaste två månaderna. Men först ville jag förklara. "Eric. Jag är ledsen." Mina tårar brände i ögonen och ville komma ut. "Det var inte meningen, Eric. Förlåt. Jag blev bara så arg." Den första tåren rann nerför min kind och fick snart sällskap av fler. "Förlåt."
"Hailey, det gör inget." Han såg mina tårar och kramade om mig – hårt. "Jag har saknat dig."
"Jag har saknat dig också." Jag försökte räta på mig, men huvudet gjorde sig ganska så påmind.
"Jag hämtar Pomfrey", sa Eric och gick iväg.
Så då var jag på sjukhuset i alla fall. Snart kom Eric tillbaka med Madam Pomfrey som gav mig något att dricka och huvudvärken försvann.
"Vad hände med mig?" frågade jag Pomfrey.
"Du fick en liten omgång av Trollkarls migrän, du var riktigt dålig där ett tag. Hur mår du nu?"
"Nu när jag är av huvudvärken så mår jag ganska bra, lite trött bara."
"Mm, det är vanligt, vila lite nu så blir du snart bättre."
"Tack."
"Tacka inte mig, tacka den där tvillingen som kom hit med dig." Och så gick hon.
"Vad pratar hon om?" Jag vände mig till Eric och han kollade på mig.
"Fred kom hit igår morse med dig i famnen. Du hade tuppat av uppe i sovsalen och ingen kunde väcka dig."
"Hur kunde han komma upp till tjejernas sovsal?" Jag tittade skeptiskt på Eric som log tillbaka mot mig.
"Hur kommer jag upp dit?" frågade han menande och höjde på ögonbrynen.
"Jag vet inte. Hur gör du det?" Han såg nästan chockad ut när jag yttrat frågan.
"Har du inte kommit på det?! Och jag som t o m bar dig upp till din egna sovsal en gång. Och du vet inte hur jag tar mig upp?" Jag skakade på huvudet och han rufsade om mig i håret. "Nu blir jag nästan besviken", viskade han i mitt öra och blinkade åt mig.
"Hur kommer det sig att du är här?" Han förstod att jag menade varför han var här med mig när vi hade bråkat.
"Jo, när Fred Bar hit dig..." Bar?! Sa han bar? Varför använde han inte bara staven? "...så sa du några saker", Eric tittade generat bort.
"Vad sa jag? Var det något pinsamt?" Jag kände nästan hur jag skulle börja rodna om han sa att jag sagt något som säkert inte varit menat för någon annan än mig att höra.
"Nej, det beror nog på hur man ser det. Jag tycker inte det var särskilt pinsamt, bara... snällt." Han såg min blick och skrattade. "Nej jag lovar det är inget farligt. Du sa bara att du inte ville att jag skulle gå och att du var ledsen, ungefär som du sa nu."
Så dem hade hört det jag hade sagt i drömmen? Men jag fick ingen tid till att tänka på det för sen fick jag ännu en kram och han reste på sig. "Jag måste gå och äta nu, men jag kommer tillbaka och ser hur du mår, så vila nu så att du blir bättre och kan ta dig härifrån snart."
Han gick och det blev tyst och tomt. Ingen annan fanns i någon av sängarna jag kunde se. Så jag tänkte för en gångs skull lyda hans råd att vila. Så jag la mig till rätta, drog upp täcket och somnade om. Den här gången drömde jag varken om något svart rum med Eric i, rötter jag låg på eller massa tårar som rann nerför mina kinder. Jag drömde faktiskt ingenting men jag sov nog ganska länge för när jag vaknade var det mörkt i rummet och jag kunde se stjärnor lysa upp himlen genom fönstret. Halva dagen måste ha gått. Varför hade ingen väckt mig? Nu kunde jag ju inte sova en hel natt till, jag var inte trött nu. Sakta reste jag på mig och kollade efter Eric, han var inte här.
Jag tassade fram mot en dörr som jag trodde tillhörde Madam Pomfrey. Jag gläntade på dörren och kikade in. Ingen där. Besviket vände jag mig om och hoppade till när jag såg Pomfrey stå där och titta på mig.
"Hur mår du miss Davis?"
Jag var så paff att hon kommit upp bakom mig utan att jag märkt det att det tog ett tag innan jag svarade. "Jag mår bra, tack."
"Vad skönt att höra. Du mår inte illa?"
"Nej." Jag gjorde en paus. "Hur kunde du komma upp bakom mig så tyst?" Jag kunde inte hålla mig, jag behövde verkligen få veta.
Madam Pomfrey log vänligt mot mig. "Har man arbetat på ett sjukhus så länge som jag har gjort så lär man sig att gå så tyst att man inte väcker några patienter." Jag nickade tankfullt, det lät logiskt. Men jag gillar inte att folk smyger upp bakom mig.
"Kan jag gå? Eller är det för sent?"
"För sent?" Pomfrey kollade frågande på mig.
"Ja det är ju så mörkt ute", sa jag och pekade mot ett av fönsterna. Pomfrey kollade och log igen mot mig.
"Det är i mitten av november, miss Davis. Har du inte lärt dig att det börjar bli mörkare tidigare då? Och på din andra fråga så får du gärna gå om du känner att du mår bra, för jag vill inte att du ska komma tillbaka och må sämre igen bara för att du fick gå nu."
Jag rodnade när hon sa det om att det blev mörkare. Varför hade jag inte tänkt på det? "Jo jag mår bra. Det är säkert."
"Okej. God natt, miss Davis."
"God natt." Snabbt skyndade jag mig ut från sjukhusflygeln för att hitta Eric. Nu när vi var sams igen behövde jag verkligen prata ut med honom.
Eric
Som en zombi gick jag igenom hela slottet och kom snart fram till min sovsal. Där var Harry, Ron, Fred och George redo att gå. Dem skulle förmodligen äta frukost, men när jag kom dit stannade Harry och Ron och tittade på mig som om jag var knäpp.
"Hur mår du egentligen?" frågade Fred, och jag skakade på huvudet.
"Är du uppkäftig?" frågade Ron hotfullt men jag reagerade inte alls.
Inte för att jag inte ville, jag ville gärna ha ett bra skäl till att krossa hans näsa men jag orkade inte just nu. Vilket Fred och George förmodligen märkte. om inte pågrund av påsarna unger mina ögon utan också pågrund av mitt konstiga beteende.
"Han håller på att svimma" förklarade dem och tog Harry och Rons axlar och drog dem därifrån.
Tacksam över den plötsliga tystnade lade jag mig ner i soffan och sov länge och väl. Inga drömmar, och ingen som störde mig gjorde att jag sov hela dagen. Det som till sist väckte mig var den enda person som fick det.
"Vi måste prata" jag satte mig upp och såg på Hailey, hon såg målmedveten ut som om inget skulle stoppa henne.
"Om vad" hon avbröt mig genom att kyssa mig, först mjukt med sedan mer passionerat.
Det var otroligt, hur våra kroppar följde varandra. Det var som om vi var menade att vara tillsammans.
Japp, Hailey av missy och Eric av mig ;P
