Förlåt mig ! Återigen är det mitt fel att kapitlet är försenat och ni kan inte gissa hur mycket jag skäms över det. Hrm iallfall här är kapitlet, kan medela att missy har skrivit det nästa och att jag jobbar på min del :) Tack till alla er som kommenterar :)
Eric
Ett av mina bekymmer har alltid varit att jag inte kan bestämma mig. Jag vet aldrig om det jag gör är rätt eller fel, gör jag det av rätt anledningar. Hailey låg fortfarande och sov, hon och Harry hade pratat rätt mycket om allting. Han hade sedan låst in sig i ett rum och hade inte kommit ut ännu, Ron och Hermione var med tvillingarna. Jag satt just nu i familjen Blacks gamla släktträd, pappa hade visat mig det. Han hade berättat lite om våran släkt, om sina egna föräldrar först och främst. Men han hade inte sagt något om våra andra släktingar, inte heller något om varför jag inte stod där.
"Vad gör du här Eric?" jag tittade emot dörren och såg där pappa, han hade varit och pratat med Harry.
Detta gjorde mig avundsjuk, inte för att jag hatade Harry utan för att det kändes fel att han kände min egen pappa bättre än jag gjorde.
"Varför är inte jag med på trädet?" frågade jag enkelt och tittade bara på väggarna nu.
Det kändes mäktigt att sitta i mitten av hela rummet, att kunna se hela sin släkt runt omkring sig var något som bara vissa hade möjlighet att göra.
"Jag berättade aldrig för min mamma att jag hade en son" sa han enkelt, detta fick mig att tvivla, ville han inte för att han skyddade mig eller för att han skämdes?
"För att jag inte ville att mina föräldrar skulle få reda på att jag hade en son" sa han sanningsenligt, det var en av sakerna jag fått honom att lova efter att mamma dött.
Det blev tyst en minut, min mamma var inte heller på trädet, betydde det att han skämdes över henne också?
"Varför inte?" frågade jag igen, hans tunga steg ekade i hela rummet som vibrerade svagt.
Om man inte var van vid detta skulle det nog verka udda eller väldigt läskigt. Och om sanningen skulle fram så var det obekvämt ibland.
"Du vet inte hur min släkt var" sa han, jag började bli irriterad över det, om jag inte visste det så var det väl bara att berätta det för mig. "Att komma ifrån familjen Black är inget att vara stolt över"
Jag ställde mig upp men tittade inte på honom, min plötsliga rörelse verkade påverka huset på ett dåligt sätt. Det var som om alla väggar i huset flyttade sig och det kändes som om det var jordbävning.
"Berätta om dem isåfall" sa jag enkelt och satte mig igen jämte honom, vi tittade fortfarande inte på varandra utan på väggen.
Det kändes som om man var tvungen att titta dit, även om släktträdet var konstigt och kändes läskigt så drog det till sig uppmärksamheten.
"Dem var hemska människor" sa han enkelt.
"Fortsätt" han gjorde ingen ansats till att fortsätta utan satt bara där och stirrade tomt framför sig.
Detta var irriterande, hur skulle jag kunna förstå det om han inte berättade något. Visst han sa att dem var hemska, men det bevisade inget alls. Han ställde sig upp och drog handen igenom håret, samtidigt som det såg ut som om han försökte komma på en bra förklaring.
"Det är inte så lätt som det ser ut" sa han sedan, han rev nu i håret och jag blev nästan orolig att han skulle dra ut allt. "Ibland är det bättre att inte veta om att man har en släkt än att veta om man har det"
"Är inte det upp till den personen som det gäller?" frågade jag då, stämningen började bli tryckt och det kändes som ett åskmoln började byggas upp i rummet.
Vilket inte var rätt eftersom att det faktiskt var julafton, men Molly hade bestämt tagit Ginny i handen och knuffat ut alla andra så att hon kunde fixa iordning maten och presenterna. Vilket förmodligen var rätt smart gjort, hon hade nog tagit med Hermione också men denna hade så snabbt matlagning kommit på tal gått därifrån, smart tjej. Killarna hade börjat prata om quiditich, Ginny var den enda som inte kom undan.
"Inte i det här fallet" sa han, jag suckade djupt och stod nu, innan jag visste ordet av skrek jag för fulla muggar på min pappa.
"Så det är ok för mig att veta allt om Voldemort men inte att veta om min familj? Och du kan berätta allt om din familj för Harry men inte för mig?"
"Detta är inte hans släkt" sa pappa enkelt och såg på mig med blick som sa sitt tydliga språk. "Han har aldrig haft någon släkt, inte riktig i alla fall"
Detta hade nu urartat och likande mer och mer vårt första son och far bråk.
"Men låter inte det bekant?" sa jag för mig själv, halsen började göra ont nu efter allt skrikande. "En förälder försvinner, känner bara till mamma som enda släkting, får helt plötsligt veta att man är familj med en förrymd fånge men denna person vill inte berätta mer om ens enda riktiga familj som man aldrig fått träffa förr."
Jag fortsatte skrika som en galning, över hur orättvist allting var och om hur dåligt det var. Men pappa gjorde inget istället väntade han tills jag slutat skrika, då gick han fram och log enkelt.
"Ok" sa han då och lade armen om mig, utan ett ord till gick vi fram till ena väggen och tittade på dem olika namnen. "Dem som är brända är bra människor, dem andra är med Voldemort och håller på med all den här renblodsmanin."
Han berättade om hela familjen, och det tog sin lilla tid. Han berättade bland annat om att han var släkting med Harry på något udda sätt och att dem var släkt med Malfoy. Förutom det berättade han också om Phineas Nigellus Black, som var den minst omtycka rektorn på skolan, men jag trodde inte att han kunde vara värre än Umbridge.
"Maten är klar" i dörröppningen stod nu Harry, han såg gladare ut än han varit på flera dagar. "Vad skrek ni om?"
"Vi hade vårt första gräl" skrattade Sirius, och det var faktiskt rätt roligt om man tänkte tillbaka på det nu. "Var det något mer du ville prata om?"
"Ja" han stannade. "Vi kommer snart ner Harry, kan du säga till Molly att jag var tvungen att prata med min pappa ett tag."
Harry grinade brett vid det sista, han visste lika väl som jag att Molly fortfarande inte förstod att jag och Sirius var släkt. För henne skulle han alltid vara den oansvariga mannen som inte kunde ta hand om någon.
"Visst" sa han enkelt och gick därifrån, kvar var nu bara jag och pappa igen men det var så jag ville ha det.
I fickan brände nu en liten låda, och jag ville inget hellre än att ta fram den och visa den för pappa för att höra vad han tyckte. Men även om jag inte var den smartaste människan i världen förstod jag att sånt här skrek man inte bara om, detta var man tvungen att vara försiktig med.
"Vad ville du prata mer om?" sa han enkelt och satte sig, självklart grinade han emot mig.
Jag vet inte hur men föräldrar har en slags gåva, dem märker när man ska berätta något svårt för dem. Och just nu våndades jag, bara för att han var min pappa betydde inte det att jag visste hur han skulle reagera när jag slängde ut dem här nyheterna, jag känner honom inte så bra.
"Du vet ju att Voldemort är här och att allt vi har kan förloras" jag stammade nu, vilket gjorde att pappa grinade ännu bredare för han visste tack vare Harry och Hailey att jag aldrig stammade.
Jag var som McGonagall vid den punkten, vi stammade inte. Det var så det var och inget man ifrågasatte.
"Det finns inget du kan göra åt det" sa pappa snabbt, vilket fick mig att titta på honom med ett svagt leende.
"Nej det vet jag med" sa jag enkelt, självklart skulle jag inte kunna döda Voldemort det fanns inte en chans i världen att jag skulle lyckas, och även om jag gjorde det skulle pappa döda mig för att jag försökte.
"Men vad pratar du om då?" sa han och tittade på mig, denna gången varken grinade eller log han.
Det var som om han först nu förstod stundens allvar, vilket var otroligt bara det. Det här är alltså mannen som inte kan vara allvarlig mer än fem minuter per dag. Jag drog efter andan och tog upp den lilla lådan, redan innan han sett vad som var i den hoppade han högt och pekade med darrande finger emot lådan. Jag visste att han skulle reagera på något sätt, men inte att han skulle reagera så häftigt.
"Jag ska fria till Hailey" sa jag, han satte sig ner igen och bara tittade på mig med öppen mun, detta gjorde att jag blev nervösare. "Jag älskar verkligen henne, och jag vet inte, jag vill fria helt enkelt."
Han sa fortfarande inget utan tittade på mig med darrande händer, detta var ett tecken som visade att två möjliga saker höll på att hända. Antingen fick han ett sammanbrott eller så hade han ätit för mycket socker.
"På riktigt" kraxade han sedan. "Du skojar inte nu va?"
Jag skakade på huvudet.
"När ska du fria, nu klart du ska vad dum fråga" han började nu gå omkring i en cirkel och mumlade för sig själv och slog ibland sig själv på pannan. "Är jag emot det eller med det, med det självklart vad skulle James gjort han skulle varit med det"
Det hände ibland att pappa frågade sig själv vad James skulle ha gjort, han berättade det för mig en gång att hans bästa vän förmodligen skulle varit mycket bättre på det här än han var.
"Skärp dig" skrek jag så det ekade i hela rummet.
Detta fick pappa att stanna och han log emot mig nu.
"Gör det du tycker är rätt" sa han och lade armen om mig på ett faderligt sätt. "Vill du gifta dig med henne så står jag inte i vägen"
"Gå inte händelserna i förväg" skrattade jag. "Först ser vi om hon säger ja, sedan tänker vi på allt annat"
Han skrattade och vi gick ner emot matsalen där allt redan var uppdukat. Runt bordet satt hela familjen som vi kallade oss. Folk pratade om lite allt möjligt, tvillingarna jobbade med sina skämt som Molly så fint kallade det. Remus pratade tystlåtet med Dora, Molly och Arthur tittade runt i rummet och såg tårögda ut. Pappa gav mig små blickar som sa sitt tydliga språk och jämte mig satt Hailey och såg vackrare ut än någonsin.
"Ska vi öppna presenterna nu?" frågade Molly och alla nickade.
Folk lämnade alltså då rummet och gick in i ett annat, mycket större som jag inte sett förr. Och där stod en gran och under den fanns en väldigt massa julklappar, detta var rätt tillfälle kände jag. Hailey satt jämte mig och log, dem andra delade ut julklappar, jag visste att det inte skulle ta lång tid innan hon frågade mig om jag köpt något.
"Har du inte köpt någon julklapp till din flickvän?" frågade Hailey då och slog mig i magen, jag skrattade bara lite och började gräva i fickan.
Jag märkte att pappa nu stod och tittade åt mitt håll, samtidigt som han höjde glaset i en retlig gest något som jag inte lade märke till fören jag hörde honom skratta.
När jag kände den lilla lådans konturer suckade jag djupt och ställde mig sedan upp, Hailey stod framför mig.
"Hailey Potter Davis eller vad jag nu ska kalla dig" sa jag, halsen kändes torr och jag blev nervösare för varje sekund som gick. "Du har varit min bästa vän i hela mitt liv, men det var inte fören några månader sedan som jag kom på hur mycket jag älskade dig. Och det var bara för några veckor sedan som jag kom på att jag inte ville leva utan dig. Vill du gifta dig med mig?"
Först du märkte jag hur tyst det var i rummet, Molly stod nu halvt leende halvt panikartad med ett glas i handen. Dem andra tittade bara på oss med förvånad min, Hailey såg inte ut att märka det.
"Jag älska dig med" sa hon och kysste mig, det var fortfarande tyst.
"Är det ett ja?" frågade jag och log retligt, hon svarade genom att slå mig i magen igen. "Japp hur mycket du än skadar mig så kommer jag älska dig ändå."
Hon tog på sig ringen och efter ett tag började folk prata igen, dem gick fram till mig och Hailey och sa grattis. Vissa gick fram till Sirius och pratade med honom om det här. Jag var bara glad att det var över, men då gick Harry fram till mig.
"Om ni två ska gifta er får vi väl vara kompisar då", sa han enkelt, grinade brett och sträckte fram handen.
Jag log retligt emot honom och vi skakade hand.
"Vi är nästan släkt nu så vi måste nog bli det", jag låtsades att vara sårad eller väldigt djupt besviken men skrattade sedan.
Då drog Hailey mig bakåt och i nästa ögonblick stod vi i köket.
"Jag älskar dig Eric Sirius Black" sa hon och kysste mig, jag svarade genom att le retligt.
"Jag älskar dig också sötnos"
Hailey
När man har det som bäst flyger tiden fram. Jullovet går och snart sitter man i ett klassrum igen och lyssnar på lärarnas oändliga babbel medans man samtidigt försöker hålla sig vaken.
Eric och Harry hade faktiskt blivit ganska bra kompisar och dem verkade inte riktigt ha något emot varandras sällskap nu längre.
Det är redan två månader sedan jag och Eric förlovade oss, och jag älskar honom lika mycket nu som då. Jag tittade ner på ringen som satt på mitt finger, den var fantastisk! Helt underbar och vacker. Ringen var gjord i guld och var ganska smal. Den gick upp lite mer där uppe, så att den blev längre och där satt fem diamanter i olika färger. Om man nu tittade på ringen från sidan kunde man läsa orden "I Love You" där ringen var bredare.
Jag undrar vad den kostade, tänkte jag förundrat samtidigt som jag försökte föreställa mig själv i en vit, lång bröllopsklänning framför ett altare. Hmm... nej det gick inte riktigt, jag kunde inte se mig själv där. Jag tycker bättre om att ha på mig jeans eller något ledigt, inte klänningar. Fast var det något speciellt klädde jag väl upp mig, men helst om jag fick bestämma skulle jag gå i vanliga kläder.
Vem var det som kom på att tjejer skulle ha klänningar? Fick jag tag på den jäveln skulle jag strypa honom...
"Nå Hailey?"
"Eh...um... va?" Jag tittade hastigt upp från min ring för att se rakt in i Umbridges irriterade ansikte.
"Ja du kan väl svara på varför jultomten inte finns på riktigt?" Umbridge log elakt mot mig och jag kollade mig snabbt omkring på alla skrattande ansikten. Hade jag missat någonting? Var det ett skämt? Men när jag såg Umbridges allvarliga och smått otåliga ansikte tänkte jag snabbt för att komma på något svar.
"Eh... för att han är påhittad?"
"Ja det där vet väll alla, miss Davis. Men varför hittade man då på honom? Hm? Varför har han skägg? Kan du svara på det? Varför fick han skägg? Skägget borde vara kort och svart, då passar det bättre... Varför blev det inte så??"
Jag stirrade på henne i förvirring. Kan hon verkligen mena allvar?? Hälften av eleverna här inne visste väll inte ens vem tomten var?
"Så du menar att du inte kan?" Umbridge la huvudet på sned och kollade med hundögon på mig.
Jag höjde på ena ögonbrynet. Trodde hon verkligen att det skulle fungera? Hundögon på en lärare är... Finns det ens nåt ord för det? Jag kände mig äcklad av henne. Usch får en lärare göra så??
"Jaha. Då har jag väl inget annat val än att ge dig kvarsittning. Kvarsittning. Kvarsittning..." Hennes skratt var lät lika elakt som hon var och det ekade långt efter att hon slutat.
Var det här någon slags mardröm? Att få en fråga som är så dum att t o m dem som inte fattade skratta så dem dog? Hon måste ju vara helt galen! Vad tyckte Eric om det här? Eric? Eric! Vart tog han vägen? Han var ju här alldeles nyss! Vart kan han ha hunnit på fem sekunder?
Jag försökte ropa men det kom inget ljud. Tungan kändes torr och jag fick inte fram ett ljud. Hade Umbridges förgiftat mig? Snart blev det även svårare att andas, jag tog mig om halsen och kipade efter luft. När jag kollade upp stod Umbridge och flina mot mig. Sakta försvann det som hindrade mig från att andas men i stället kändes det som om tusen knivar stacks in i min kropp. Vart kom dom ifrån? Torterar Umbridges mig??? Man får ju inte använda crusiatus, den är förbjuden!
"Mår du inte bra? Har du ont?"
Plötsligt ändrades rösten och det var inte längre Umbridges som stod framför mig, det var Voldemort den här gången. Han väste mer än uttalade orden.
Jag försökte skrika men knivarna stacks bara längre och längre in i mig så jag kunde inte få fram något ljud för att det gjorde så ont. Jag mer märkte än kände att huden revs upp på vissa ställen av de osynliga knivarna.
Voldemort log med sina röda ögon och glodde samtidigt mot mig. "Skulle du kunna offra ditt liv för att rädda någon annan?"
Vad var det för fråga? Jag trodde det var jag som låg ner och vred mig i plågor.
Voldemort började väsa igen"Skulle du kunna rädda någon från ett öde som det här? Då borde du nog skynda dig, det börjar bli sent...."
Jag satte mig hastigt upp, kallsvettig. Det var bara en dröm.
(A/N ni kan se ringen på: ) .se/imgres?imgurl=.com/jan_&imgrefurl=.com/jan_kallberg/2005/03/skelett_i_&usg=__qaYGptQ0adYfLjvjGAfARjx-vLA=&h=200&w=200&sz=12&hl=sv&start=37&um=1&tbnid=RYd4qObePbnnSM:&tbnh=104&tbnw=104&prev=/images%3Fq%3Dringar%26ndsp%3D18%26hl%3Dsv%26sa%3DN%26start%3D36%26um%3D1)
Japp som vanligt Hailey skriven av missy och Eric skriven av mig :), Reviews är välkomna! :D
