Nämen vad är det här O.o ännu ett kapitel ?! :O hehe nee skoja bara, hade skrivit klart det här och visste att om jag inte lade upp det nu skulle jag glömma det :$

Hailey

Jag visste att drömmen betydde någonting.

Jag hade inte velat somna om efter att jag vaknade med drömmen tydlig kvar i huvudet, så jag gick ner och satte mig i soffan framför brasan med en filt lindad runt mig. Ingen annan var vaken och jag satt alldeles själv. Jag visste inte vad klockan var, men det var ganska sent. En timme eller två tror jag att jag lyckades hålla mig vaken innan den överväldigande tröttheten tog över igen och jag somnade.

Jag vet inte vad jag var, men det var fullt med höga valv och dörrar, jag provade en dörr till höger, men den gick inte att öppna, ens med min stav. Det måste vara något viktigt där inne, om dem hade satt in en så stor säkerhet på dörren. Just det väckte min nyfikenhet, jag måste ta mig in där, till varje pris.

Jag läste nog nästan femton olika besvärjelser för att försöka ta mig in i rummet bakom dörren innan en helt vanlig mugglar dyrk uppenbarade sig framför mig. Kunde det vara så enkelt? Nej... Jag stack in dyrken och log för mig själv, det här var någonting som jag och Eric ofta tränat på när vi var yngre. Vi bröt oss ofta in i godis affären för några tuggummin, eller så. Man kom aldrig på oss för vi hade ju trollstavar. Jag vet, jag vet. Minderåriga får ju inte använda trollstav men jag vet inte, antingen måste det vara något speciellt med just oss, eller så hade någon lagt en besvärjelse över oss så att ministeriet aldrig fick reda på att det var vi som gjort det. Tänk på den gången när Eric och jag träffades för första gången; han hade använt staven för att göra blommorna vissna.

Sakta vred jag runt dyrken några varv och häpnade när dörren plötsligt gick upp. Det gick så fort att jag ramlade rakt in i det andra rummet, men saken var den att det inte fanns något golv. Så jag föll rakt ner i en slags avgrund med stenig botten, fem meter ner. Jag slog hårt i armbågen som säkert skulle ge mig blåmärke i någon vecka framöver. När jag väl satt mig upp märkte jag att det inte var massa stenar det var bara en stor sten med några block vid sidan av mig och något som liknade en stor port med slöjor. Vad är det där??

Jag snubblade fram mot den med min bultande armbåge för att ta en närmare titt, trots att den var flera meter hög. Var var jag egentligen?? Och varför hade dem ett helt vanligt lås? Är dem dumma i huvudet eller??

Plötsligt dök det upp en massa dödsätare överallt och jag gömde mig fort bakom närmaste sten, fast det hade jag inte behövt för dem verkade ändå inte se mig så jag kunde gå mellan varenda en av dem. Jag såg vilka de var. Jag memorerade varenda ansikte noga, jag vet inte varför jag gjorde det, det bara blev att jag gick runt och gjorde så. De enda jag kände igen var Lucius Malfoy, Bellatrix Lestrange och så Voldemort som stod i mitten av dem alla med hans annorlunda och onaturliga ansikte.

De pratade om nån plan att "lura" hit "dem" om några månader, men speciellt "han", som dem sa. Men dem visste inte hur. Vad snackar dem om? Varför ska jag alltid drömma så konstiga drömmar?

Sen sa Voldemort något som väckte min fulla uppmärksamhet.

"Och den svarthåriga flickan? Vad har hon för samband?"

"Herre, hon är pojkens syster." Mannen som hade tagit till orda log elakt som åt ett minne. Pratade dem om mig?

"Jasså det säger du? Hmm.." Voldemort såg fundersam ut ett tag innan han brast ut i ett stort leende. "Det gör det ju bara bättre. Eller vad tycker du, Hailey? Hailey?? Hallå Hailey frukosten är ju nästan över!"

Yrvaket satte jag mig upp. En dröm till, men den här gången hade jag i alla fall vetat om det.

Eric satt framför mig och log sitt speciella leende.

"Drömt sött?" han blinkade åt mig och drog upp mig på fötter. "Kom, du måste sätta på dig riktiga kläder. Hm.. även om det där såg rätt bra ut."

Jag kollade ner och såg att jag hade mitt spetsnattlinne på mig, och den slutar i mitten av låren. Jag rodnade lite men snurrade ändå ett varv för att retas lite med honom. Vi gick tillsammans ner till frukosten.

"Varför sov du i soffan, förresten?"

Mitt glada humör försvann snabbt. "Jag hade konstiga drömmar." Direkt fick jag hela uppmärksamheten och jag berättade tyst om drömmarna jag haft.

Eric var också fast besluten i att drömmarna betydde någonting, nu måste vi bara komma på vad.

--

Dagar, veckor och till och med månader gick medans vi klurade på idéer för vad dem kunde betyda, vi hade några som var mer eller mindre troliga, några slokade vi pga att inga ställen stämde in på hur det såg ut i min dröm (vi hade förutsatt att det stämde in). Det med att tomten skulle ha kort, svart skägg borde betyda någonting, men vad? Och det med smärtan som jag skulle rädda någon annan jag kände från den smärta som jag uthärdade i drömmen. Vem kan det vara? Och vad var det för ställe som dödsätarna varit på, och vad var det som dem planerade? Skulle dem tortera Harry på ett ... museum? Dem höga valven och pelarna pekade åt det hållet. Men vad var det sen som var så speciellt med det där rummet som dörren var låst på, rummet med den stora stenen och porten med slöjor?

En dag kom vi på det. Vi sprang upp till slottet efter att ha suttit vid sjön och tänkt på det. Det hade hunnit bli mörkt och jag och Eric snubblade flera gånger på väg upp. Vi sprang så fort vi kunde för att leta upp Harry och alla andra. Men det var försent, Harry hade också fått en dröm och dem hade redan gett sig iväg för att leta upp Sirius på ministeriet där han skulle bli torterad. Fast det var det att det var tydligen bara jag som fått drömmen där jag hörde Voldemort säga "lura". Det ordet har suttit fast länge i mitt huvud, men det var inte förrän nu som jag kom på innebörden.

Dem gick direkt i en fälla.

Eric

Det fanns inte ord starka nog som förklarade hur rädd och arg jag var när vi kom fram till slottet och såg att Harry och dem andra hade åkt utan oss. Om han hade sett min pappa blivit torterad borde han ha berättat det för mig, visst Sirius var hans gudfar men han var alltid min PAPPA och detta gjorde enligt mig tillräckligt nära släkt med honom för att veta att han var i fara.

"Vi måste åka efter dem" Hailey och jag stod i gryffindors sällskapsrum, hon tittade in i lågorna och var konstigt nog tyst.

Jag hade trott att hon skulle ha bråttom härifrån, hennes egen bror var trots allt i fara. Han var den som sett Sirius torteras, och han var den som jag skulle mörda om min pappa dog. Jag hade redan förlorat min mamma, det fanns inte en chans i världen att jag skulle låta min pappa dö.

"Hur ska vi komma dit?" frågade hon enkelt och vände sig emot mig, för första gången såg Hailey uppgiven ut, detta gjorde mig rädd.

Hailey var aldrig uppgiven, hon var den mest envisa människa jag någsin känt och när hon gav upp då var det illa.

"Det vet jag" utan att tveka började vi gå uppför trapporna emot min sovsal, där någonstans skulle förmodligen Fred och George vara, vi hade bestämt att vi skulle träffas.

När vi kom upp satt båda två runt i rummet och grinade brett, jag vet inte om dem hade hört att ifrån Harry att pappa var kidnappad och att han i detta nu blev torterad av Voldemort.

"Harry tvingade oss att stanna kvar så att vi skulle berätta för dig att dem är på mysterieministeriet" förklarade Fred, jag svor tyst för mig själv, men Hailey reagerade inte alls det var som om hon visste något jag inte visste. "Och att ni ska åka dit så fort ni bara kan"

Jag tänkte precis fråga hur dem hade tänkt att vi skulle komma dit när dem tog upp två kvastar. Bara några veckor tidigare hade både Harry, Fred och George förlorat både sina platser i laget och kvastarna. Men efter nästan en vecka utan quiditch så bestämde tvillingarna sig för att dem aldrig passat in i den akademiska världen och "flydde" som de så fint kallade det. Och någon bättre flykt kunde dem inte gjort, bara för att reta upp Umbridge innan dem stack hade dem släppt en massa raketer.

"Vi är skyldiga er killar" jag tog snabbt kvasten och gav den ena till Hailey, Fred öppnade fönstret och vi flög ut.

Det var helt otroligt att vi kom plats i dem små minimala fönstrena tänkte jag först men mindes sedan varför vi använde kvastarna överhuvud taget.

"Nu sticker vi" Hailey nickade och vi började flyga mot minisiteriet.

Jag visste var det låg tack vare min mamma, hon hade när jag var yngre jobbat där men slutade när jag blev äldre. Nu senare kom jag på att hon kanske ville hålla trollkarlssamhället hemligt för mig. Hon kanske ville att jag skulle veta att det fanns men inte veta hur jag kom dit? Det kvittade nu, hon var död och skulle förmodligen aldrig kunna berätta det. Vinden träffade ansiktet, jag älskade att flyga och kände mig fri. Man kunde lugnt säga att luft var mitt element, jag kände mig som starkast och modigast när jag flög.

"Där är det" hörde jag Hailey säga och tittade ner, mycket riktigt där trappade den stora byggnaden upp sig.

Det var en kraftfull syn, och om jag inte visste vad som pågick inom dess väggar skulle jag nog blivit imponerad. Men hela ministeriet var korrupt, även om alla inte visste om det eller helt enkelt inte ville tro det så var det sant, vi landade snart och gick in genom dörrarna.

"Välkomna till Trolldomsministeriet, var vänlig uppge namn och ärende" jag kände för att skratta men gjorde inte det när jag såg Haileys min.

"Eric Black och Hailey Davis vi är här för att hindra hennes brorsa Harry Potter ifrån att få min pappa dödad" sa jag enkelt, två märken gled fram och landade framför oss.

"Tack, Besökare var vänliga och tag märkena och fäst dem framtill på era klädnader" jag tog min och fäste den på klädnaden, läste sedan den och skrattade tyst för mig själv, på märket stod det Eric Black stoppar Potter ifrån att mörda Sirius Black.

Egentligen var det inte så roligt, men det lät bara så obotat korkat.

"Nu går vi" vi satte oss på kvastarna igen och flög igenom allting, Hailey var först eftersom att hon visste vägen.

Vi flög förbi en lång korridor, på golvet låg någonting som såg ut som söndrigt glas men något gjorde mig säker att det inte var vanligt glas. Istället var jag nästan 100% säker på att det var något magiskt med det. Jag kunde ju inte se vad det hade varit innan det gick sönder, därför kallade jag dem för söndrigt magiskt pulver.

Iallafall så flög vi igenom korridoren och befann oss snart i stridens mitpunkt, jag såg dödsätarna slåss emot medlemer ur Orden, jag såg också min pappa duellera emot en svart håriga kvinna jag sett på famileträdet men vars namn jag inte mindes.

"Jag hjälper pappa du stannar här" sa jag och innan hon hunnit protestera flög jag ner och landade smidigt jämte honom.

Men försent, en grön blixt var med kraftig fart påväg emot honom och innan jag hunnit reagera hade Hailey slängt sig mellan pappa och själv träffats.

"HAILEY" jag visste att det var jag som skrek men det kändes inte som om det var jag, utan att tänka slängde jag mig fram och satt snart vid hennes kropp skrikandes och gråtandes, det kändes som om världen hade gått under.

Jag märkte inte att pappa utan att tveka transfererade oss bort därifrån, men jag märkte att Hailey andades, hon var inte död, inte än.

Såå Kommentera, Kommentera annars kommer det inte bli några fler uppdateringar :) (som vanligt Hailey av missy och Eric av mig ;P)