Ni förtjänar inte ett kapitel till!! Kia Riddle du förtjänar ett men ni andra som läser. Om det nu är några andra som läser, iallfall om det nu är några som läser men som inte kommenterar snälla kommentera. Vi vet ju inte vad som är bra elr dåligt med ficen. Vi vet inte om det är någon som gillar den alls ju :S

KiaRiddle: Hehe nu får du reda på vad som hände med Hailey :O ;P hehe

Eric

Jag märkte vagt att vi befann oss på Sankt Mungos, jag såg hur dem tog Hailey och försvann med henne runt hörnet. Jag ville ställa mig upp och gå efter henne, men kunde inte. Smärtan i mina ben gjorde att jag inte kunde gå, smärtan i hela min kropp gjorde att jag inte kämpade emot när några helare bar över mig till ännu en säng. Sirius satt vid min sida, men han tittade alltid bakom sig som om han väntade på någon. Då märkte jag att varken Harry, Ron eller någon av dem andra var här.

"Hailey" lyckades jag viska och började sedan hosta, jag hörde att pappa sa till några helare dem kom över till sängen och gjorde något.

Jag visste inte vad dem gjorde eller vad som skulle hända men snart svartnade allt framför mina ögon och det sista jag såg var pappa som vände sig om och sedan med förvånad röst sa ett namn jag kände igen, jag kunde bara inte komma ihåg var jag hört det förut.

Harry

Jag stirrade argt på Bellatrix, hon hade dödat min syster. Den enda riktiga familj jag hade kvar hade hon med en enda förbannelse tagit ifrån mig.

"Din häxa" skrek jag i vrede, jag hörde vagt hur Remus och Tonks ropade varnande till mig men jag ignorerade dem och gick med bestämda steg efter Bella.

Hon sprang längre ifrån mig, skrattandes som om hon var riktigt nöjd med sig själv. Hon visste inte att Hailey var min syster, hon visste inte riktigt vad hon hade gjort. Bella visste att hon hade dödat en person som betydde oerhört mycket för mig men hon visste inte hur mycket.

"Dödade jag din stackars svaga lilla vän Harry" tjöt hon på barnspråk, det ekade i rummet och jag visste nästan inte var hon var.

"Harry" jag vände mig om när jag hörde den välbekanta rösten, min gudfar sprang med långa steg efter mig och andades djupt när han kom fram.

Vi sa inget men med sin blick berättade han för mig att det här inte var min strid. Och på något sätt var jag tacksam, jag ville inte slåss emot Bella. Jag ville istället träffa min syster, det fanns inte en chans i världen att hon skulle ha överlevt. Men dem sa samma sak om mig, och här stod jag ändå.

"Dö inte" viskade jag, och gick sedan tillbaka samma väg jag kommit, i bakgrunden hördes Sirius ekande skratt samtidigt som han skrek åt Bellatrix att inte vara så feg.

Om det inte varit för den brinnande elden i min panna och för det faktum att min syster kunde varit död så hade det här nästan varit kul.

Sirius

"Vågar du inte slåss emot mig kusin?" skrek jag, just detta gjorde henne tillräckligt arg för att komma fram.

Nu stod vi mittemot varandra stirrandes argt, hon skrek att vi inte var släkt och att jag var en blodsförrädare. Det gamla vanliga, men inget jag någonsin brytt mig om tidigare därför fanns det inget skäl att börja göra det nu. Duellen var i full gång, och tack vare Voldemort och självklart Lestrange, hennes man så var den jämn. Jag har känt Bella sedan hon började Hogwarts och hon hade aldrig varit särskilt bra på trollkonster. Men tack vare sin idiotiska men och Voldemort var hon nu rätt skicklig.

"Din smutsiga mugglarälskare" skrek hon ut i ren vrede och slängde sig emot mig, denna gång var det för att jag sagt hur obotligt korkad Voldemort var.

Hon reagerade ungefär som om jag hade förolämpat hennes älskare, vilket jag förmodligen hade. Ingen visste riktigt vad dem hade för sig när dödsätarna inte attackerade oskyldiga människor eller helt enkelt försökte korruptera ministeriet.

"Vad skulle din kära mamma säga om hon fick reda på att du förlorade emot mig?" skrockade jag och hånlog emot Bellatrix, denna gången reagerade hon inte på samma sätt, istället slängde hon ifrån sig staven och hoppade på mig.

Det var första gången någon dödsätare hade förvånat mig, jag trodde aldrig att Bella skulle välja att slåss emot mig som en mugglare. Efter allt hon gjort och sagt var hon den jag absolut aldrig trodde skulle slänga ifrån sig staven och använda nävarna.

"Hon skulle vara stolt över att jag vigt mitt liv åt Voldemort" sa hon stelt samtidigt som hon försökte slå mig, det såg patetiskt ut.

Jag parerade hennes slag medans hon fortsatte slå mig, eller försökte men lyckades inte. Jag visste redan att hon inte skulle lyckas, efter alla år jag känt henne visste jag att Bella inte kunde slåss. När vi var yngre slogs vi mycket, det kanske lät väldigt udda och det var det också men inget man tänkte på då.

"Hälsa henne ifrån mig" sa jag och stirrade kallt på henne, för första gången på jättelänge såg jag något som liknade sorg och rädsla i Bellas ögon.

Och om jag inte känt henne i hela mitt liv skulle jag tycka synd om henne. Kanske blev hon precis som Regulus tvingad att bli dödsätare, tvingad av sina föräldrar och resten av familjen. Dem kanske hade drivit in henne i all den här galenskapen?

"Jag vill inte vara dödsätare" mumlade hon då och satte sig ner på golvet, tårar droppade ner ifrån hennes ögon och landade på golvet, det ekade i rummet och för första gången sedan jag kom dit var allting tyst. "Jag vill ha ett liv fritt ifrån allt dödande och bort ifrån Voldemort, eller Tom Dolder, jag vill att Safira ska vara trygg"

Jag visste inte vad jag skulle säga, det här var första gången någonsin Bella visat känslor framför mig. Om man inte räknade med den gången när hon var elva år gammal, hon hade ramlat och slagit sig. Men till skillnad ifrån vad en normal mamma gjorde så hade hennes mamma bara slagit till henne igen. Jag kom fortfarande ihåg vad Druella Rosier/Black sagt, det var ingen som brydde sig om Bella. Enligt henne själv skulle man uppfostra barn med slag och hårda ord, något som min familj också höll med om.

"Safira?" sa jag enkelt, det tog inte en sekund innan Bellatrix ställde sig upp och visade en bild på en bebis.

Även om barnet bara kunde vara några veckor på bilden såg man att det var en kopia av Bellatrix. Det enda som saknades var den jagande blicken, det var inget man föddes med utan det fick man efter att ha spenderat flera år på Azkaban.

"Hon finns på den här adressen" Bellatrix vände på kortet och där stod en slarvigt nedskriven adress som knappt var läsbar. "Ta hand om henne"

Innan jag hann svara eller bara säga något så hördes ett skrattade som fick blodet att frysa till is i kroppen. Man skälvde och det kändes för ett ögonblick som om hjärtat skulle sluta slå. Voldemort hade kommit fram, han stod nu bakom Bellatrix och applåderade sarkastiskt han hade hört varenda ord.

"Det var inte smart av dig att komma hit Tom" hördes Dumbledors välbekanta stämma bakom mig, jag behövde inte vände mig och titta utan visste redan att han stirrade argt på Voldemort.

"Dumbledor" väste han enkelt, och gjorde sedan en svepande gest som visade att han ville att Bella skulle backa, men det gjorde hon inte.

Istället för första gången på nästan femton år log hon, och hon såg fridfull ut. Jag har hatat henne i hela mitt liv men på något sätt gjorde just detta att jag inte kunde hata henne mera. Kanske var det pågrund av hennes plötsliga utbrott eller så var det för att jag fick reda på att hon hade en dotter men pågrund av något kunde jag inte hata henne mera.

"Bellatrix" väste han igen för att göra det hela tydligare, men hon rörde sig inte utan tittade menande på kortet och sedan på mig, det enda jag gjorde var att nicka och hon vände sig om. "Det verkar som om Slingersvans hade rätt om dig trots allt"

Hon blev träffade av den dödande förbannelsen och ner på golvet föll Bellatrix kropp. Jag gjorde ingenting åt det utan höll hårdare i kortet, slängde en blick på adressen och vände mig om. Dumbledor log vetande, han visste redan vad som hade hänt och förmodligen visste han vad jag skulle göra nu. Det var både bra och dåligt, man kunde aldrig göra Dumbledor förvånad, men å andra sidan behövde man aldrig berätta något för honom, han visste redan allt.

När jag kom tillbaka möttes jag av en hemsk syn, på golvet satt Remus och Tonks nära varandra. Det såg ut som om dem grät, vilket bara kunde betyda att någon hade dött. Jag letade efter någon men såg inget, därför sprang jag fram till dem och lade ena armen om Tonks, det var allt som behövdes för att hon skulle luta sig emot mig och gråta.

"Vad hände Dora?" frågade jag genast, hon skakade på huvudet jag frågade inte mera utan viskade och berättade för Remus vad som hade hänt.

Han var förvånad men förstod varför jag var tvungen att rädda Bellatrix dotter, det var som en andra chans att rädda henne. Därför stod jag och Tonks snart framför ett litet hus, det som fick oss att tveka och börja tro att Bellatrix skrivit ner fel adress var det faktum att huset var så ljust. Motsatsen till hur man trodde hennes hus skulle se ut, Tonks hade till och med skämtat och sagt att det skulle förmodligen vara döda blommor. Men till vår förvåning fanns det levande blommor, och hela huset var målat i en ljusgul färg.

"Ska vi gå in?" frågade Tonks, hon förstod varför jag gjorde det här men hon hatade fortfarande Bellatrix, för allt hon gjort och för det hon fortfarande stod för även när hon var död.

Till och med efter sin död hade hon stämplen som dödsätare. Men det var inte så konstigt, en sån stämpel är inget som försvinner bara för att man gjort en bra sak.

"Nu är jag säker på att det här är Bellas hus" sa Tonks och skrattade lite när vi öppnade dörren, där inne fanns en stor bokhylla med familjens esemble på och självklart fanns där tre svarta katter.

Hon hade varit faschinerade av våran stora släkt och det var faktiskt tack vare Bella som vi hittat så många förlorade släktingar, och efter många år kom hon på att det som alla kvinnor i familjen haft gemensamt är att dem älskat katter. Därför skaffade hon så många hon kunde utan att Druella och Cygnus märkte något. Narcissa och Andromeda skulle aldrig säga något, så det var hon inte nervös över.

"Var skulle Bella gömma sin dotter?" frågade jag halvt för mig själv, detta fick Tonks att dra efter andan och i nästa sekund var hon påväg uppför trappan och stod snart utanför ett rum med en svart dörr.

Det enda mörka och hotfulla i hela huset, och det enda rummet där Bellatrix aldrig skulle gömma sin dotter på.

"Jag hittade Bellatrix dagbok" sa Tonks enkelt och öppnade dörren, där fanns till vår förvåning en vagga och allt som ett barn möjligen kunde behöva.

I sängen låg också en bebis, hon sov lugnt och hade fortfarande inte märkt att vi var där. Vilket förmodligen var bra, Tonks tittade enkelt på barnet med äcklad blick hon tyckte att barnet var för likt Bella. Jag förstod henne på ett sätt, men jag hade förlåtit Bella för det hon gjort. Tonks kunde inte göra det än, hon hade inte sett eller hört hur hemsk och sorgsen Bellatrix hade låtit innan hon dött.

"Du tar barnet, jag packar ihop allting och tar det till Grimmaldiplan 12" jag tog Safira i min famn och lämnade sedan huset, Tonks hade slängt ihop nästan alla kläder och var nu påväg att fixa möblerna.

Hur hon skulle göra det förstod jag inte, men Tonks klarade allt. Jag stod i dörröppningen och tittade ut på gatan, då gäspade Safira och öppnade sina mörkbruna ögon. Hon jollrade lite och log sedan.

"Jag ska ta hand om dig" viskade jag svagt och transeferade oss tillbaka till Sankt Mungos.

Eric

När jag vaknade hörde jag Harry skrika av glädje och till min förvåning satt Hailey upp. Först visste jag inte vad jag skulle göra, skulle jag precis som Harry skrika över att det verkade som om hon levde. Eller skulle jag vänta, gå dit och först försäkra mig själv om att det här var på riktigt?

"Var är Eric?" frågade då den antingen riktiga eller låtsas Hailey, jag hade inte bestämt mig ännu och om jag trodde att hon var levande men sedan fick reda på att det var en hallucination, jag skulle nog inte klara det.

"Han är där borta" Harry pekade på mig och märkt då att jag var vaken, han log nöjt men sa inget om det, därför gick jag på vingliga ben över till Hailey och stod snart vid hennes sida.

"Du lever" viskade jag och tog hennes hand, Hailey sa inget utan tittade på mig med förvånad blick som om hon inte kunde tro att hon var levande eller kanske det var något annat som förvånade henne.

"Sirius vem är det där?" frågade hon sedan, detta fick både mig och Harry att vända oss om och där stod pappa med en bebis i famnen, man såg att det var en flicka på den röda klänningen som hon hade på sig men oavsett hur mycket jag tänkte och funderade kom jag inte på någon släkting förutom Tonks som skulle kunna ha barn.

Och jag var rätt säker på att Tonks inte hade barn, visst skulle Narcissa och Andromeda haft barn men isåfall skulle inte pappa ta hand om det.

"Det här är Safira" förklarade han och satte sig ner på en stol, jag sa inget och det gjorde inte Harry heller vi hade redan räknat ut vems dotter det var. "Det är Bellatrix dotter"

Min första reaktion var att skrika och fråga vad den där saken gjorde här? Vad gjorde Bellatrix dotter här, varför var hon inte med sin så kallade mamma?

"Vad än Bellatrix har gjort emot er så är det inte Safiras fel" sa pappa enkelt som om han läst mina tankar. "Just nu vill jag att ni koncentrerar er på en annan sak"

Vi tystnade och väntade på att han skulle fortsätta, när han inte gjorde det förstod jag att det här måste ha något att göra med James. Det var det namn han hade sagt innan jag "somnat" som helarna så fint kallade det.

"Jag pratade med James" sa han enkelt, både Hailey och Harry drog efter andan som om dem bränt sig eller pågrund av något annat konstigt skäl. "Ja James Charlus Potter, er pappa som är död, han berättade för mig att för att besegra Voldemort måste vi hitta alla horokruxer och när vi gjort det och när Harry besegrat Voldemort kommer alla som dött att komma tillbaka"

Det blev tyst, varken Harry eller Hailey sa ett ord men det var förståeligt. Dem hade precis fått reda på att dem skulle kunna få sina föräldrar tillbaka, dem skulle kunna leva ett normalt liv. Men först var dem eller vi tvungna att hitta alla horokruxer.

"Berättade han inte var horokruxer vad för nåt?" frågade jag då.

Pappa skrattade hest och log sedan mjukt först emot Safira, mig och sist emot Harry.

"Lily skrek åt honom att komma tillbaka annars skulle hon döda honom" sa han och skrattade nu så att tårarna rann, jag förstod inte varför. "När han sa att han redan var död sa Lily att hon skulle döda honom igen. Det var skönt att höra dem bråka igen"

Det blev tyst igen, pappa mindes alla år med James och hade ett drömmande uttryck i ansiktet. Hailey och Harry såg båda två ut att tänka noga.

"Vi måste hitta horokruxerna" sa Harry enkelt och tittade på Sirius med en bestämd blick, denna nickade enkelt.

"Jag följer med" sa Hailey, jag var precis påväg att hindra henne men visste redan då att det var försent.

"Jag med"

Hailey

Jag kan inte fatta att jag hade överlevt den dödliga förbannelsen! Det finns bara en enda person till i hela världen som har gjort samma sak; min bror. Det kanske ligger något speciellt i släkten som just vi fick, jag vet inte. Men jag vet att det har räddat livet på oss båda två. Det jag hade fått förklarat för mig var att det som Lily hade gett Harry som skydd hade även jag fått.

Efter en del tester och drycker som jag inte ens kunde hålla räkningen på hade vi äntligen fått lämna trollkarlssjukhuset och återvända till skolan. Även om det bara hade gått en och en halv dag sedan vi lämnat skolan så kändes det som om vi varit borta i flera veckor. Allt kändes ovant, till och med att ha lektioner som brukar vara det mest naturliga som fanns var nu nästan främmande för mig.

Jag har alltid tänkt att personer som blev chockade efter att något hänt dom varit mesar, jag menar varför ska man bryta ihop bara för att man kommit på att man har ett syskon man inte visste om? Men nu förstod jag dom helt och fullt. Jag var definitivt chockad. Men det som hänt mig var kanske också lite mer allvarligt än om man hittat ett nytt syskon – vilket jag gjort också... Nu när jag tänker efter hade jag nyss klassat mig själv som mes. När jag upptäckt att Harry var min bror hade jag blivit ganska chockad...

Jag låg nu i min säng och tänkte på när vi just kom tillbaka från St Mungos. Ingen hade gjort någon stor sak över att vi var tillbaka, så jag antar att ingen visste vad som verkligen hade hänt och det förvånade mig. Varför hade tidningarna inte redan varit proppfyllda med att Voldemort verkligen var tillbaka på riktigt. Ministern hade ju själv sett det med egna ögon, berättade Harry för mig. Fanns det någonting som ministeriet ville dölja? Och på tal om att dölja; Harry hade något han döljer för mig. Han hade bara svarat svävande om vad som hänt med honom efter att jag transfererats till sjukhuset och av Eric hade jag fått reda på att Voldemort hade intagit Harrys kropp. Men vad var det med det som hon inte ville berätta om? Eller fanns det mer?

Jag blev inte klok på alla tankar som surrade i mitt huvud så jag försökte tänka på något annat i stället. Som att Eric hade bjudit mig på en dejt i kväll.

Det kändes lite annorlunda att han bjöd på en dejt dagen efter att hon nästan dött, men hon visste att det bara var för att han försökte få henne på andra tankar än kriget i ministeriet. Och det fungerade, men bara när hon tänkte på just dejten. Som nu. Hon hade valt ut de perfekta kläderna, en knälång, ljusgrön vårklänning till ett par vita snörsandaler med klack. Jag vet att många skulle tycka att det verkade konstigt att jag klädde upp mig, men det var det inte, inte på något sätt.

Kvart i åtta började jag byta om, sminka sig och fixa håret. Jag var glad att jag hade Eric. Just då kom Eric in genom dörren. När man pratar om trollen, eller ja, tänker på dom...

"Är du klar?" log han.

"Det är klart!"

Vi vill ha minst två kommentarer av er som läser, får vi inga vet vi inte om ni tycker den är bra elr dålig, så vad ni än tycker, skriv en review och berätta. Det gör ingenting om ni inte tycker den är bra, säg bara vad och varför, så kanske vi kan bättra på den.

Hej så länge

Mizzy o GroowyL.

Tyckte att missy sa precis allting där :) Men ville ändå förklara varför Bellas dotter fick heta Safira. Bella ville med sin dotter visa att hon egentligen inte ville vara dödsätare och tog därför ett namn som ingen i hennes släkt någonsin haft. Familjen Black var kända för att ta stjärnnamn och Bella tog ett namn på en diamant (skiner lika mkt som en stjärna men diamanter är mkt starkare)