Här är ännu ett kapitel, men det blir det sista på väldigt länge. Jag ska åka till Frankrike om 20 minuter :) Och kommer inte hem fören den 22 juni, så senaste den 30 juni kan ni vänta er en uppdatering :) ha det så bra

Hailey

"Harry, vad ska jag göra? Han hatar mig! Och han vill inte ens veta vad som verkligen hände." Tårarna steg än en gång i ögonen och jag borrade ner mitt huvud djupare i Harrys famn. Vi satt i det rum som skulle föreställa mitt och Erics på Grimaldiplan 12. Skolan var slut och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra nu. Om han bara ville lyssna på mig! Trodde han verkligen att jag skulle välja Malfoy före honom? Med allt vi gjort tillsammans i de tio år vi känt varandra, så kände han mig inte tillräckligt bra för att förstå att det inte var med vilje!

Harry strök mig över ryggen, precis som en storebror borde göra.

"HARRY!" skrek Sirius från bottenvåningen. "KOM NER. NU!"

Harry suckade lätt och släppte mig. När han gått ut la jag mig ner på sängen och höll hårt om mitt täcke. Jag hade säkert gråtit minst en femtedel liter och mitt ansikte var alldeles rödgråtet. Det var ganska mycket som hade hänt de senaste tolv timmarna.

Flashback

Jag gick sakta in i Sirius hus efter att Eric redan hade stormat in fem minuter tidigare och låst in sig i ett rum på vinden.

Harry och Sirius försökte prata med honom, men han ville inte släppa in någon.

Jag satte mig på vårat rum och Sirius kom in när det var tid för mat. Jag var inte hungrig så jag satt kvar. Senare kom Harry in och pratade med mig och jag berättade allt som hade hänt för honom, i fall Eric skulle släpa in någon senare på vinden. Det var ju säkert att han inte skulle släppa in mig.

Hela kvällen låg jag vaken och tänkte på vad jag skulle kunna göra för att få Eric att förstå att det var ett misstag, att Malfoy hade slagit in mitt huvud i väggen så att jag knappt visste vad som var upp och vad som var ner, och så hade han utnyttjat det och kysst mig, för att han trodde jag besvarade han känslor. Vilket var helt fel. Men jag kom inte på någon lösning på hur jag skulle få Eric att förstå det.

Nästa morgon åt jag ingen frukost och Eric lämnade aldrig vinden.

Vad skulle jag ta mig till när han inte ville lyssna?

Slut på Flashback

Utmattad efter en hel dag av gråt och ingen mat somnade jag så på sängen.

***

Harry hade fått komma in till Eric, det var därför Sirius ropat dåförut.

Harry hade förklarat vad som hänt för Eric och tydligen hade han lyssnat och trott på det för senare lämnade han vinden.

Eric gick in i rummet där jag log och sov på sängen och tittade på mig. Eftersom jag sov då, visste jag inte om att han gjorde det. Men hade jag gjort det hade jag gärna velat veta vad han tänkte på.

Eric

Jag visste inte vilket ord som bäst beskrivde hur jag kände mig, när jag först såg dem skulle jag sagt ilska men egentligen var det varken Malfoy eller Hailey som arg var arg på. Jag kände mig förådd av den viktigaste personen i mitt liv, en av dem viktigaste iallafall. När vi kommit hem till pappa hade jag vägrat att prata med Hailey, jag hade inte sett hennes ansikte på två dagar och det kändes fel. Inte som om jorden skulle gå under eller nåt sånt där katastrofalt men det kändes otroligt konstigt bara och hemskt. Under dem tio år som jag känt Hailey hade det inte gått en dag som jag inte träffat henne. Och när Harry sedan kom instormande och berättade allting om vad som hänt så kände jag mig bara skyldig, hur kunde jag vara så elak och bara tro att hon gillade Malfoy mer än mig? Vi var bästa vänner, jag skulle veta såna här saker om henne men ändå verkade det som om jag inte gjorde det. Hon låg och sov på sängen, dem annars så vackra ögonen rinnande pågrund av tårarna. Jag hatade att se henne ledsen, men att veta att hon gråtit pågrund av mig var nog ännu värre. Nu kunde jag bara hoppas att hon skulle förlåt mig, jag tog förhastade slutsatser.

"Eric" viskade pappa, jag vände mig om och gick ut ur det som skulle vara vårt rum men som dem här dagarna bara varit Haileys rum. "Har Harry berättat vad som hänt?"

Jag nickade enkelt, för arg och ledsen för att kunna prata, jag tror att om jag sa något skulle tårarna nog börja rinna och det hade varit slutet för mina image som tuffing. Jag hade istället blivit han som grät, ungefär som Harry fast han var pojken som överlevde.

"Tänker du förlåta henne?" frågade han då och log emot mig, jag var glad över att ha Sirius som pappa det fanns verkligen ingen bättre, och McGonnagall hade haft rätt när hon berättade att han var verkligen en av dem snällaste människor som fanns.

"Det finns inget att förlåta, jag såg något och missförstod vad som hände" sa jag enkelt och drog handen genom håret som om inget hänt, pappa log bara och såg otroligt nöjd ut. "Men nu måste hon bara förlåta mig"

"Prata med henne imorgon" sa pappa sedan och klappade min axel och gick sedan därifrån, inte mycket senare gjorde jag samma sak och somnade, lugn över att Hailey fortfarande älskade mig och att Malfoy inte var viktig för henne.

----

Nästa dag vaknade jag av att Saphira skrek, tydligen så hörde inte pappa honom så jag stönade, drog på mig mjukisbyxor och gick sedan in i hennes rum. Där i vaggan låg hon och skrek högt, ansiktet rött och händerna vilt sprattlandes omkring sig.

"Lugn Saphira" mummlade jag och tog henne i mina arma, bara några sekunder hade hon tystnat, hon låg nu bara i mina armar och tittade på något i dörröppningen.

"Jag visste inte att du var bra med barn" hördes då Haileys röst, jag bad att Saphira inte skulle skrika och lade ner henne i vaggan igen och gick över till Hailey.

"Förlåt" sa jag enkelt, hon svarade med ett förlåt själv och började sedan berätta vad som hänt, men jag ville inte höra det.

Det som hade hänt, hade hänt och det fanns inget som vi kunde göra åt det så varför försöka. Jag lade därför armarna omkring henne och kysste henne mjukt.

"Jag älskar dig"

Idag blev det ett kort kapitel, men som jag sa hade inte riktigt tid att skriva någon fem sidare ska ju åka om 20 minuter och ska fixa musik och sånt också. . . puh men ha det så gött :) (Hailey av mizzy, Eric av mig)