Såå här var nästa kapitel :D
Vildkatt: Tack så jättemycket :D!! Vet vad du menar med sammanhängande men kan man få några tips på hur vi ska kunna göra det? För det känns lite onödigt att skriva om samma saker fast ur andras POV. Jag kan lova dig att det kommer bli mkt mera Harry/Eric/Hermione/Ron/Hailey :) Tanken från början var ju att bara Harry,Hailey och Eric skulle med på resan med dödsrelikerna. Men med tanke på det här kapitlet, eller iallfall min del i det hela så kommer både Ron och Hermione fylja med och kanske någon förvånande person som ingen riktigt räknat med. Men nu kan jag självklart inte lova något!! Det är ju inte bara jag som skriver, skriver ju TILLSAMMANS med mizzy :) så får se vad hon tkr om min lilla idé, om hon inte gillar den så får jag använda den i en annan fic xD och det är klart att vi kommer fortsätta på den :D:D tack så jättemkt för din review :D puss ;D 33
Hailey
Det var klart att jag förlät Eric. Jag menar, jag hade säkert reagerat likadant om någon hade kysst honom.
Sirius skulle bort någonstans idag så jag och Eric tog hand om Saphira. Det var inga större problem eftersom hon var en väldigt snäll och lugn unge plus att Eric hade så bra hand om barn. Hermione och Ron kom över vid lunch och hade med sig tillräckligt med mat för en hel vecka som mrs Weasly hade lagat.
Maten smakade underbart och vi fick Ron att lova att tacka så hemskt mycket för maten och hälsa att vi snart skulle komma och hälsa på.
Harry följde med Ron och Hermione tillbaka till Kråkboet där han skulle bo i alla fall veckan ut. Så när vi väl fick Saphira att somna igen efter lunch hade vi lite tid för oss själva.
Eric
Senare den kvällen när Hailey somnat låg jag i sängen jämte henne och kunde inte riktigt förstå vad som höll på att hända. Egentligen höll inget särskilt på att hända, men ändå kändes det som om vi två hade satt igång vissa saker. Mina tankar gick på något konstigt sätt hela tiden tillbaka till det som pappa sagt när Hailey vaknat igen efter att ha blivit träffad av den dödliga förbannelsen. Han hade sagt att vi kunde rädda deras föräldrar, och att dem då skulle få ett normalt liv. Om vi dödade Voldemort så skulle deras föräldrar komma tillbaka och på det sättet skulle både Hailey och Harry få det liv dem förtjänade.
"Hur ska vi göra det?" frågade jag mig själv i mörkret, blundade sedan och började tänka på hur svårt det skulle bli att mörda en av dem starkaste trollkarlarna i historien.
Den enda som var bättre än Voldemort var just Dumbledor, men jag kände på mig att han inte riktigt skulle bli nöjd med att vi ville göra det här. Vi är ju trots allt TONÅRINGAR hur ska vi kunna klara av att mörda Voldemort och inte ens fullvuxna trollkarlar och häxor klarade av det? Ett knackande på fönstret väckte mig och jag satte mig raklång i sängen och gick med en gång fram till fönstret. Där nere på gräset stod en lång figur, nej två tillochmed. En vuxen man med mörkt hår, och en annan yngre med hår som nästan såg vitt ut. Jag ville redan då springa nerför alla trapporna och bara slå ihjäl båda två. Det skulle nog pappa också velat, för där nere på gräsmattan stod nu inte bara Malfoy utan också Snorgärsen. Tyst som en mus gick jag ut ur rummet och gick först in igenom pappas rum.
"Pappa" väste jag försiktigt så att jag inte skulle väcka någon annan i huset, jag skulle kunnat säga till Hailey så att hon kunnat hjälpa mig men det kvittade nästan att hon förlåtit mig jag visste inte riktigt om hon tyckte att det var så smart om jag började slåss med Malfoy igen. "Sirius Black din byracka sitt"
Som en hund satte sig pappa upp med en gång, han var inte helt vaken än men han sov iallafall inte längre. Istället gick han fram till mig och stirrade argt, inte för att han var arg på riktigt däremot var han lite arg för att han inte fått sova så länge som han velat.
"Bäst för dig att det här är viktigt" han gnuggade nävarna i ögonen och gick sedan efter mig när vi gick emot Harrys sovrum, jag tänkte att om det var någon som borde veta att det i detta nu stod två smutsiga äckliga Slytherin-människor utanför huset så var det han.
Sedan kom jag på att han inte var där, han var nu i Kråkboet och skulle sova där veckan ut. Jag svor tyst, smart av Harry att välja just denna dagen att sova över hos Ron och dem andra. Han kunde ju inte tagit någon annan dag utan var liksom tvungen att ta just den här.
"Pappa, Malfoy och Snape står utanför" mer behövde jag inte säga fören pappa stormade nerför trapporna så högljutt han kunde utan att väcka sin kära gamla mor som hängde på väggen.
Den gamla haggan hade sett till så att ingen kunde ta ner henne ifrån väggen, hon var permanent fast på den väggen och ingen av oss kunde få loss henne. Sirius hade vi ett tillfälle försökt med Adava Kedavre men tydligen så kunde man inte döda henne. Vilket gjort att vi kommit in på en disskusion om hon var djävulen på riktigt eller om hon bara var djävulen i förklädnad?
"Snape, Malfoy vad gör ni två här?" fräste pappa igen och väckte mig ifrån mina tankar, han lät både arg och glad på samma gång, arg för att Snape den illaluktande gubben hade tagit dit Draco men samtidigt glad för att nu hade han äntligen ett skäl till att skada honom så mycket att han ångrade den dagen han blev dödsätare.
"Black, jag är imponerad av att du vågade dig ut här i månskenet" hörde jag Snape säga när jag sprang emot dörren så att jag själv också skulle se dem fega små stackarna som tydligen inte vågade möta oss i dagsljus. "Annat kan man ju säga om din son, vågade han sig inte ut? Eller är han precis som Lupin ett monster?"
"Jag räds inte månen SNAPE, inte som vissa andra här tycks göra" sa han och flinade hånfullt emot först Snape och sedan Malfoy. "Jag skulle kunna stå här ute och prata med er hela natten men jag ser att ditt sällskap håller på att kissa ner sig av rädsla så jag och min son ska nog dra oss tillbaka innan en olycka händer"
"Vilken son?" frågade då Malfoy den efterblivna idioten som verkligen var korkad, normalt sett om jag fortfarande hetat Sawyer så hade jag förstått honom men nu hette jag ju Black i efternamn hur kunde han inte förstå att SIRIUS BLACK då var min pappa.
"Hejsan Malfoy" sa jag och dök upp likt en skugga vid pappas sida, det var verkligen som om vi övat det och jag var otroligt nöjd med mig själv, tydligen var pappa det med för jag kände hur han skakade lite som om han försökte hindra sig själv ifrån att skratta men inte lyckades särskilt bra. "Hur mår du? Hur känns det att vara Voldemorts personliga lilla slav?"
"Svara inte på det Draco" sa plötsligt Snape, han tog Malfoy bakom sig som om han skyddade ett av sina barn, inte för att någon någonsin skulle kunna tänkas att få barn ihop med honom men om någon hjärndöd liten människa gjort det så skulle han förmodligen gjort just så när han ansåg att hans son för gud förbjude att han får en dotter blev hotad eller iallafall lite av någon annan som min pappa. "Det är därför vi är här Black, hur mycket det än tar emot att säga så behöver vi er hjälp"
Pappa grinade brett emot dem, lade sedan armarna över bröstet och jag såg hur nöjd han blev bara av att höra dem små orden.
"Vad sa du Snorgärsen, jag hörde dig inte" sa han enkelt och lutade sig försiktgt längre fram som om han koncentrerade sig noga på att höra vad Snape sa, jag gjorde inget utan stod bara där och försökte att inte skratta åt Snapes min.
Det såg ut som om han ätit en citron, eller bara luktat på något väldigt illa luktande, men eftersom att han ser ut som han gör så antar jag att han är van vid stanken.
"Vid behöver din hjälp Black" sa han med tänderna hårt ihopsatta så stirrade han argt på pappa med en blick så fylld med ilska att det var ett under att pappa varken blinkade eller backade bakåt, det såg inte ens ut som om han reagerade. "Lucius har sett ljuset och skulle gå över till den ljusa sidan, men Voldemort är efter honom, Narcissa och Draco så dem behöver någonstans att bo och det här stället var det första jag kom att tänka på"
Pappa vankade fram och tillbaka som han alltid gjorde när han hade problem eller bråkade med James som vi annars kallade det. När han hade ett problem som han med en gång visste att han inte kunde svara eller som han inte visste vad han skulle göra åt så började han bråka med James. Enligt min pappa gjorde James alltid rätt beslut även om det var något jobbigt så gjorde han alltid det rätta. Det var tydligen en av grejerna som gjorde att Lily föll så pladask för James, han gjorde det rätta oavsett vad det kostade honom. Och han var på något sätt alltid för för hans bästa kompisar, han var den glada bekymersfria James Potter fram till den dag han dog.
"Varför skulle jag hjälpa er?" frågade han med en gång och pekade emot Draco, denna öppnade munnen gång på gång som om han hade något att säga, Snape var på väg att stiga emellan, eftersom att det inte såg ut som om han skulle klara av det själv. "Snorgärsen om du tar ett steg till så lovar jag att du kommer inte leva länge nog för att höra svaret"
Han backade några steg, jag log retsamt emot honom att han gjorde som min pappa sa visade inte att han var intelligent utan att han var rädd för honom. Inte för att jag förstod varför, vem skulle kunna säga att pappa såg ondskefull ut? Han var det person som såg minst elak ut om man jämförde honom med Snape, själv sa han alltid att det var James som lärde honom hur man såg oskuldsfull ut. Och det var något som Remus gärna intygade, och jag trodde honom.
"För att vi behöver dig" sa Malfoy enkelt, det var nog det mest ärliga jag någonsin hört honom säga, man hörde ingen som helst sarkasm i hans röst och man kunde tillochmed se i hans ögon att han både menade och verkligen ville ha våran hjälp.
"Vad tror ni jag är egentligen familjen Blacks räddare i nöden eller vaddå?" fräste han åt dem, han såg riktigt arg ut men fortfarande inte farlig, Draco gjorde inget vilket var bra han bara stod där och varken sa eller gjorde något. "Bara för att jag tog hand om Saphira betyder inte det att alla i den hemska jävla släkten kan komma in och bara tro att jag ska hjälpa dem alla. Narcissa kanske förtjänar det som kommer hända, Lucius gör iallafall det"
En explosion gjorde att alla med en gång tog sina stavar och drog fram dem, i himlen kunde man se flera människor klädda i svarta mantlar flygandes på kvastar. Det tog inte fem sekunder innan alla formaterat sig och slager nu var i full gång, jag märkte aldrig hur men på något sätt skickade pappa ett meddelande till Harry och dem andra, och innan jag visste vad som hänt så var dem också där och nu var vi fler än dem. Helt plötsligt hörde jag hur någon skrek Eric, bakom mig stod Lucius och han höll hårt om Haileys midja, hon måste kommit ut för att hjälpa till.
"Släpp henne Lucius annars lovar jag att jag dödar dig" skrek jag högt, någonstans långt bort skrek Snorgärsen av smärta, och folk försvann nästan med en gång därifrån men inte Lucius, inte med en gång iallfall han bara suckade och tittade ner i marken sedan på mig.
"Det kan jag tyvärr inte" så försvann han i ett rökmoln, det sista jag hörde var Hailey när hon skrek mitt namn, jag sjönk ner på gräset och visste inte vad jag skulle göra.
Lång borta kunde jag höra pappa säga till alla att gå in i huset igen, utan att jag märkte det drog Harry upp mig på knäna och vi gick sedan in i huset, där fick man höra vilken som skadats eller ännu värre dött. Snape hade dött, vilket enligt pappa inte var någon stor förlust och det var ingen som sa emot.
"Hailey är kidnappad" sa jag tillslut när alla varit tysta ett tag, tårar började rinna nerför mina ögon och det var just då som min image förstördes, men just då brydde jag mig inte om det.
Det enda jag brydde mig om var att vi skulle få hem Hailey oskadd, och om någon skadat henne på något sätt så skulle dem få ångra det för resten av deras liv.
Ooooh!! :O Hailey är kidnappad, den var ni inte med på eller ;) hehe det var inte jag heller, och kan ju säga att mizzy inte heller är med på den för hon vet inte ens om att Hailey är kidnappad ^^ ;) aja, angelofmorning förlåt för alla kommentarer jag skrivit om Snape i detta kapitel, det är rätt många och förlåt för att jag dödade honom! :) inte för att jag ångrade det xD MOHAHAHAHA. . . aja slut på tramset :) Som vanligt skrevs Hailey av mizzy och Eric av mig :)
