Här är kapitel 20 :) Kommentera gärna, lovar att vi bits inte ;) elr JAG bits inte, kan inte säga något om mizzy däremot O.o henne får ni prata med själva xD hahaha neej skoja bara, aja nu får det räcka med flamset :)
Eric
Efter mycket skrik, panik och ilska hade pappa bestämt satt ner handen i bordet. Han hade faktiskt det, bokstavligen, och bestämt att vi inte skulle eller kunde göra något fören nästa morgon. Både jag och Harry skrek åt honom och sa att vi inte kunde låta henne vara där i en helt natt, vem visste vad dem skulle göra åt henne? Och tänk om vi kom försent, hur skulle han leva med det? Hur skulle någon av oss kunna leva med det faktum att om vi kommit tidigare så hade hon inte dött. Men när vi sa det till pappa blev han blek i ansiktet, detta var på väg att bli en av dessa familjeögonblicken, jag kände igen allting ifrån hur människorna lämnade rummet till hur pappas min ändras ifrån bestämd till ömsint. Jag såg till och med hur han ändrades ifrån ledare, till pappa och gudfar. Det var en förvandling som jag gillade, för när han var en ledare var han tuffare och mer som en jättebra kompis än en pappa. Men när han väl ändrades så blev han mer som den pappa jag alltid älskat, och alltid velat ha. Han sa alltid sanningen, vilket var en bra sak med pappa. Man behövde aldrig undra och gå omkring utan att veta vad som pågick, han berättade allting hela tiden oavsett hur stort det var. Han kunde få till och med den mest oviktiga person som finns att ändå känna sig viktig, och behövd.
"Jag vet att ni vill rädda henne, tro mig det vill jag med, hon är min bästa kompis dotter och min sons fästmö." Han satte sig ner på ena sidan bordet och vi satte oss på motsat sida, helt tysta och tittade enkelt på pappa. "Men ni måste förstå, att om vi åker dit nu så kommer mycket att hända och det kommer förmodligen sluta med att vi inte alls räddar henne."
"Hur vet du det?" frågade jag med en gång, Harry sa inget men jag såg att han höll med pappa vilket inte var särskilt ovanligt. "Hur kan du bara veta vad som händer, har du gjort det här förr eller?"
Pappa skakade missnöjt på huvudet, eller missnöjt och missnöjt han såg faktiskt nöjd ut över att han inte behövt göra några tidigare räddnings-vad man nu kallade det. Och jag förstod honom, ett liv utan att behöva rädda någon, eller att inte behöva storma ett hus och ja vad man nu gjorde, var ett bra liv.
"Lyssna på mig Eric", jag tystnade igen, tittade på honom och sedan på Harry som såg ut som om han gett upp, nej det såg ut som om han inte kände något alls, och jag förstod honom på något sätt. "Vi KAN inte rädda Hailey idag, jag vet det, Harry vet det."
"Och jag vet att om vi stormar till Malfoys och krossar alla dörrar och fönster och börjar skrika som tokar efter Hailey så kommer vi inte kunna rädda henne, för vi vet inte var hon är någonstans." Remus vandrade in och log emot alla tre, han hade tre stora ärr i ansiktet och såg helt utmattad ut men samtidigt såg det ut som om han aldrig varit lyckligare, och varken Sirius eller dem andra två förstod hur han kunde vara glad i ett ögonblick som detta. "Tro mig Eric, jag vill rädda henne, hon är efter allt min guddotter."
Det blev tyst, och ingen sa något utan vi kollade mellan Remus och Sirius. Dem började snart småprata om lite allt möjligt, både om saker som Hailey och mig, och om Harry och Hailey men sedan kunde dem helt plötsligt börja prata om Lily och James. Och hur jobbig Lily var när hon var gravid med Hailey och Harry. Det var väldigt kul att se dem sitta sådär bekymmersfritt, och prata om sina gamla vänner på ett sånt lugnt sätt. Jag ville nästan inte avbryta dem, men var tvungen att fråga om den här gudfar saken. Det verkade som om både pappa och Remus var gudfädrar till Harry och Hailey, och då måste antingen Peter eller James vara min gudfar, och jag var tvungen att veta om jag fick den snälla som gudfar eller råttan.
"Sa du just att du var Haileys gudfar?" frågade Harry och hann före mig, jag slog honom skämtsamt på armen, vilket fick honom att fråga varför jag slåss så hårt, och så var vi igång ett av våra vänskapliga bråk, jag och Harry var nu som bästa vänner, och jag hade verkligen fel om honom.
"Dem beter sig precis som du och James gjorde", skrattade Remus högt, detta gjorde mig bara stolt och det såg ut som om pappa var rätt nöjd han med, Harry såg också ut som om han gillade att bli jämförd med Sirus och James, och vem skulle inte vara det? "För att svara på din fråga Harry, ja jag är Haileys gudfar."
Jag drog handen genom håret och gjorde sedan en konstig min, Harry, pappa och Remus tittade konstigt på mig sedan skrattade Remus och pappa igen och sa att jag tänkte. Och det hade dem väl rätt i, därför svarade jag inte utan fortsatte tänka ännu mer. Jag tänkte på allt det här med att alla marodörer är gudfädrer, eller iallafall tre av dem. Och så tänkte jag mer och mer på Harry och Haileys föräldrar, ju mer jag hörde talas om dem desto mer ville jag få tillbaka dem och jag ville också ha dem som gudföräldrar. Dem verkade vara dem bästa föräldrarna någonsin, men eftersom att jag redan hade pappa så får jag nöja mig med att ha dem som gudföräldrar.
"Om du är Harrys gudfar", sa jag och pekade på pappa, denna nickade och grinade brett emot mig, vilket han alltid gjorde så det betydde egentligen ingenting, iallafall inte när han hade det där flinet på läpparna. "Och du är Haileys, så måste jag också ha en och då är det antingen James eller Peter."
Jag rös när jag sa det sista namnet, utan att överdriva så gjorde Peter Pettigrew mig illamående. Han var en sån ondskefull liten råtta som bara förstörde för alla, jag förstod inte hur han kunde leva med sig själv ens. Hur han kan gå omkring var han nu befann sig och leva med att hans beslut mördade Lily och James Potter, som utifrån vad jag hört verkade vara dem bästa människorna i världen.
"James Potter är din gudfar", sa han, jag skrek ett yes och ställde mig upp och nästan sprang omkring, eller det gjorde jag inte utan satte mig faktiskt ner igen och log sedan som en tok, men jag kunde inte hjälpa det.
Jag menar hur många människor kommer någonsin få reda på att deras gudfader är James Potter, det är inte många och då borde jag definitvt göra det bästa av det.
"Bra att du gillade mitt val", skämtade pappa, dem andra skrattade också lite sedan blev det tyst. "Nu tycker jag att ni två går och lägger er, för ni förstår väl varför vi inte kan rädda Hailey idag?"
Både jag och Harry nickade, sedan försvann han till Kråkboet och jag lade mig i mitt och Haileys rum. Där låg jag och bara tittade upp i taket en lång stund, det var svårt att somna. Speciellt som att jag kände Haileys doft och det kändes som om hon var i rummet hela tiden, såhär var det kanske pappa känt sig ända sedan James och Lily dog. Isåfall förstod jag att dem älskade att prata gamla minnen, han och Remus då. Dem förlorade två människor som dem älskade, och att prata om dem gjorde det tydligen inte värre istället blev dem lyckliga av att minnas allting. På något sätt förstod jag dem, det är bättre att minnas det bra med dem man förlorar, än att man helt glömmer bort dem. För det är ett sätt att vanhedra någon, iallafall för mig.
--
Kallt, Kallt, Kallt. Detta var mina första tankar på morgonen. Och när jag slog upp ögonen stod Harry där med ett brett flin på läpparna och en stor hink under armen. Det tog mig inte många sekunder att förstå att han hällt en hink vatten på mig, vilket var rätt bra för ett tag trodde jag nästan att jag kissat på mig, så det var skönt att förstå att det bara var vatten. Annars kan man lugnt säga att det hade blivit en liten pinsamt situation för mig.
"Potter jag ska döda dig", muttrade jag, slängde mig upp ur sängen och tog min trollstav, Harry bara sprang nerför trappan.
"Försök du bara Black", jag hörde hur han landade på fötterna efter att ha hoppat ner för dem sista stegen, men brydde mig inte särskilt mycket utan bytte om med magi och sprang snabbt efter honom med staven i högsta beredskap.
När jag kom nerför trappan märkte jag att Harry var inte där, i matsalen satt Remus och pappa och där i ena hörnet satt han, jag grinade brett för mig själv. En poäng till familjen Black, visade min bästa "oskyldiga" min och gick sedan in i rummet.
"God morgon Eric", sa båda två, pappa försökte med ögonbrynen visa att Harry var bakom mig, men jag låtades inte se det, jag visste att han nu stod bakom mig med en hink till och allt jag behövde göra för att hans plan skulle gå i baklås var att gå ett steg åt sidan.
"God morgon Harry", jag tog ett steg åt sidan och hinken missade sitt mål men träffade mitt, som bara råkade vara hans huvud.
Alla i rummet utom just Harry började skratta, och jag vek mig nästan dubbelvikt så roligt var det. Men det hade vart roligare om Hailey varit där vilket påminde mig om planen som pappa och Remus skulle komma på.
"Så är ni klara med Operation-komma-på-en-plan-så-vi-kan-rädda-min-sötnos", sa jag enkelt, pappa såg ut som om det var det fulaste namnet på en operation i landets historia, vilket det inte var, Harrys var ännu fulare.
"Hailey är inte min sötnos", sa Harry.
"Vet jag väl, men det namnet är mitt du får väl komma på ett eget, om jag hade sagt alla så hade det blivit rädda min sötnos, guddotter, bästa väns dotter, syster måste jag säga mer?" Harry gav mig en elak min, självklart på skämt, och jag lade snart armen om hans axel och grinade brett. "Förlåt Harjy, det vjar inte meningen att såja dina känslor"
Dem vuxna brast ut i skratt, vi hade inte fören nu märkt att nu stod nästan hela fenixorden där. Och vi valde att fortsätta ignorera det och avsluta den lilla pjäsen.
"Det gjör inget Erjic", sa han och vi kramades, men inte på något sånt där tjejaktigkt sätt utan som vi kunde göra utan att anses vara bögar.
"Ni är verkligen som James och Sirius", alla sa det så fort vi var klara, och jag kände mig stoltare än någonsin.
Då lade pappa armen runt mig och Harry, sedan tystnade alla för att se vad han hade att säga. Han hade den effekten på vissa människor, det var också som en liten regel att när Sirius Black hade något att säga då lyssnade man, och om man inte gjorde det då var man antingen Hailey eller James Potter och då gjorde det inget.
"Nu räddar vi Hailey", sa han enkelt och så började vår räddninsauktion, Malfoy var också med, men han visste redan att om Hailey var skadad så var det hans pappa som låg illa ute, och konstigt nog verkade han inte bry sig om det.
Kanske var han inte så hemsk trots allt, det kanske var som med Harry, jag hade kanske förutsatta meningar om folk. Men det kvittar nu, för om Hailey inte kommer hem levande så bryr jag mig inte längre om folk.
Hailey
Jag vaknade tidigt då jag hörde en massa röster utanför. Jag undrade vad som stod på och kollade därför ut genom fönstret. Utanför såg jag en massa personer i svarta mantlar komma flygande på sina kvastar från skyn. Snabbt slängde jag på mig ett par byxor och en tröja. Jag flög nerför trappan med trollstaven i högsta hugg.
När jag kom ut hade människorna redan hoppat ner från deras kvastar och kastade formler hit och dit. Jag gav mig in i det och såg några formler träffa dödsätarna. Eric förtrollade en dödsätare till att börja dansa polka och jag skrattade lågt. På håll såg jag Snape falla. Jag måste erkänna att jag inte precis blev ledsen för hans skull, men det är sorgligt att nån behövde dö över huvudtaget. En dödsätare smög sig fram mot Eric på höger sida och jag vände mig snabbt om mot honom och hindrade honom från att göra något som han skulle ångra djupt och länge. När jag vände mig tillbaka kände jag ett fast grepp om min midja och såg Lucius stå där och hålla fast mig. Någon sköt en trollformel och min stav åkte iväg.
"Eric!!" Eric vände sig om och såg arg ut.
"Släpp henne Lucius annars lovar jag att jag dödar dig", skrek Eric. Jag försökte ta mig loss, men Lucius var stark och jag rådde inte på honom.
"Det kan jag tyvärr inte", svarade Lucius och jag började få panik. Vad tänkte han ha mig till??
"Släpp mig!" morrade jag åt Lucius men han verkade inte höra. Istället skapade han ett stort rökmoln där vi började försvinna i.
"Eric!!!" skrek jag desperat. Och så var vi plötsligt borta. "Eric!" skrek jag igen och kände tårarna bränna i ögonen.
"Han kan inte höra dig, så det spelar ingen roll hur mycket du skriker", sa Lucius stillsamt.
"Varför gör du såhär?!" skrek jag och började slå honom i magen och på bröstkorgen.
"Jag är ledsen, men jag var inget val."
"Det har du visst! Man har alltid ett val!"
"Inte i det här fallet."
Jag orkade inte argumentera mer med honom efter som jag för det första inte gillade varken honom eller hans son. Och för det andra verkade han helt orubblig i både hans beslut och ansiktsuttryck. Jag började nästan undra om det inte var något extra lurt med honom. Han såg nästan ut att lida på något sätt, som om nån tvingade honom att göra det här genom att ha en akilleshäl hos honom.
Han tog mig hårt i armen Och styrde iväg mig längre ner i den kyliga trappan som vi hade kommit till. Jag passade på att titta mig omkring för att kunna se om jag kände igen något, men det gjorde jag inte.
"Aj! Inte så hårt!" utbrast jag när vi skulle svänga och han höll i mig hårdare. Han lyssnade inte och jag började nästan undra om min arm skulle lossna och gå av innan vi var framme dit vi skulle. Ännu en sväng kom och allvarlig talat undrade jag hur mycket längre min arm skulle stå ut. Det bultade frenetiskt i den och den började domna bort av allt blod som samlades där. Eller det blod som inte samlades där, vilket det nu var.
Efter en tredje sväng stod jag inte ut längre utan slet och drog i min arm som han tydligen inte tänkte släppa. Jag slog på honom och bad honom att släppa på greppet lite grann.
"Så du kan dra härifrån? Skulle inte tro det!"
"Men det gör ont! Kan du inte förstå det! Min arm kommer gå av!" skrek jag, men han tog ingen notis om det och jag började slå på honom igen.
"Det där skulle jag inte göra om jag var du", sa han och såg uttryckslöst på mig.
"Och om jag var du skulle jag för det första inte kidnappa mig! Och för det andra skulle jag inte hålla så hårt om min arm." Jag bet honom i handen och hans skrek frustrerat när det gick hål på huden. Jag vände mig snabbt om och sprang tillbaka den vägen där vi kom ifrån. Jag var ganska snabb, så jag tror inte Lucius skulle hinna ifatt mig. Jag hann runt den första kröken, men vid den andra tog det plötsligt stopp när jag mötte en dödsätare som hade knytnävarna redo. Jag sjönk ihop och jag hamnade i ett hav av mörker.
O.o OOOOH DOM DOM DOM DOOOOM DOM DOM DOM DOOOOM!!! hehe neej skoja bara, kan säga att jag är såhär flamsig för att jag inte kan sluta gråta :( såg nyss Micheal Jackssons minnesgrej och när hans dotter började prata grät jag ögonen ur mig ;'( Hon bara gick upp och sa typ "My dad was the best dad ever, and I miss him, and I love him very very very much" :'( gulligt elr??!!!
