Eric
Det var med mod som vi lyssnade på planen, pappa förklarade för mig hur han, jag och Harry skulle komma dit. Tydligen var det vi som skulle leta upp Hailey, och han förklarade nu noga så att vi skulle komma ihåg allting och så att det inte blev några fel. Vi hade inte råd att förlora några mer, lade Remus till med låtsas sorg. Alla visste att varken Remus eller Sirius var ledsna över Snapes död, och det var nog egentligen ingen som brydde sig om att han dött. Vi hade ändå ingen nytta av honom, han var en dålig lärare och en hemsk person vad fanns det att sakna egentligen?
"Okej förstår ni?" frågade pappa, han tittade bestämt på Tonks som ibland slängde blickar på Remus, det var något mellan dem två men tydligen så ville ingen av dem visa det.
"Japp, nu kör vi", svarade Tonks därför hurtigt och log emot dem, sedan gick hon över till Monsterögat Moody, denna var som hennes mentor, vägledare och vän faktiskt, vilket ibland var svårt att tro.
Sirius log emot oss båda två, gick sedan över till Remus och pratade med honom och alla andra som skulle med honom. Harry och jag visste bara att Ron skulle det, Hermione, Fred och George skulle med Tonks och om allt gick enligt planerna så skulle dem få sluta skolan efter det här uppdraget. Efter mycket om och men hade dem nämligen lyckats övertyga Molly om att skolan inte var så viktig egetnligen, inte när man kan förlora allt vilken sekund som helst. Hur dem fick in att skämt är viktigare kommer jag aldrig förstå men dem gjorde det.
"Är du redo för det här Black?" frågade Harry och log retligt när han förberedde sig.
"Har alltid varit det Potter", sa jag och grinade brett emot honom, jag ändrade till min animagusform och Harry stod bara där och stirrade på mig, tydligen så hade han inte sett mig såhär själv.
Snart så kom pappa gåendes och även han ändrade form, sedan började det. Vi sprang emot flyttnycklen. Vi flög sedan flera hundra meter upp i luften och landade med en duns precis utanför Malfoys herrgård. Där innifrån hördes skrik, rop och det var någon som bråkade. Varken jag eller Harry hörde om det var Hailey, men iallfall jag bad att hon för en gångs skull inte hade gjort något korkat. Men vem visste egentligen vad som pågick därinne, pappa hade bara sagt det som han ville att jag skulle veta.
Vi smög emot ingången, egentligen visste vi inte var hon var och därför var Tonks och Monsterögat viktiga i denna planen, också Fred och George var viktiga. Vi hade bestämt att jag, pappa och Harry skulle leta efter Hailey. Vi skulle springa in i våra animgusformer medans dem så kallade vakterna som Malfoy hade skulle vara utanför herrgården för att se vad det var som lät. Och det som lät var allstå våran avledningsmanöver, också kallade Fred och George. Något exploderade flera meter ifrån oss, detta var våran signal och vi sprang in emot huset. Någonstans därinne fanns Hailey och vi skulle hitta henne.
Hailey
Allt var mörkt och hårt och jag kände en bultande smärta i huvudet. Den bultande smärtan stämde ganska precis in på det dunkande ljud jag hörde överallt. Det tog ett tag innan jag fattade att ljudet var mitt egna hjärta. Jag låg ner på golvet och luften var fuktig och kall. Det gick inte att se någonting åt något håll, det var lika mörkt överallt. Jag kravlade mig bakåt och kände att mina öron observerade varenda ljud omkring mig. Vilket mest var mitt kravlande läte, mitt hjärtas okontrollerbara hastighet och mina andetag. Allt annat var dödstyst. Det oroade mig.
Jag fortsatte bakåt tills jag kände en hård yta stryka längst med mina fingrar. Jag fortsatte längst med den väggen tills jag kände något hårt och runt på golvet. Först tog jag skräckslaget bort handen därifrån, men närmade mig sen sakta igen för att se om jag kunde känna mig till vad det var. Jag tog tag med båda händerna och med ett litet ryck fick jag upp det ur marken och började känna utmed dess sidor. Föremålet var inte helt runt, utan lite ovalaktigt men den hade ändå ingen riktig given form. På undersidan var det ett hål och när jag kände utmed sidorna hittade jag fler hål, men mindre. Och längre ner under de där hålen fanns det små vassa saker i jämna rader. Jag stelnade till när jag kände det. Kändes inte det där precis som...? Jag skrek och kastade iväg skallen framför mig. Jag hörde en duns när den träffade väggen och fortfarande kvidande kröp jag bakåt, in mot mitten av rummet. Jag kände fler benliknande saker under mina händer och kunde konstatera att det var fullt med ben på golvet runt mig. Jag skrek igen och försökte sig mig om ifall jag kunde se något ställe där det inte fanns några benhögar. Men det var fortfarande lika mörkt och jag såg ingenting. Jag brukar inte vara en person som skriker så fort jag ser något som är lite läskigt men i ett kolsvart rum fullt med benrester du inte kan se, lovar jag att du inte är lika modig längre.
Jag hörde en skrattande röst bakom mig och jag vände mig snabbt om. I snurren jag åstadkom flög några benbitar iväg åt varsitt håll och jag hörde av ljudet dem utgjorde mot andra benrester och det hårda golvet att det var en storväxt man framför mig. Jag vet inte hur, men jag liksom såg det med hörseln. Typ att ljudet det gjorde studsade mot mannen framför mig. Som med fladdermössen. Men jag såg ingenting ändå. Med ögonen. Mannen som bar rösten verkade inte ha tänt sin stav för att se något. Han skrattade igen och jag kände hur ljudet studsade mot väggarna och tillbaka samtidigt som min hjärna hann registrera att han var cirka en och nittio, storväxt och höll i ett pinnliknande föremål framför sig. Jag slog händerna för öronen. Ljudet ekade om och om och om igen och det gjorde otroligt ont. Detta verkade bara vara ännu roligare för mannen eftersom han skrattade ännu högre. Om och om igen såg jag bilden framför mig med den här stora mannen med staven höjd framför sig. Men varför hade han staven framför sig om han ändå inte använde den? Jag hade svårt att tänka och koncentrera mig när det kändes som mina trumhinnor skulle spricka när som helst.
"Sluta!!" skrek jag desperat. "Snälla sluta!!" Jag böjde huvudet framåt när ännu en skrattsalva bröt ut, och den här gången inte bara från en person, utan tre. Hur många var det egentligen där? Dem här nya personerna var mycket mindre än den första mannen. Sannolikt var i alla fall en av dem en kvinna. Genom allt ljud hörde jag hur den bortresta kvinnan höll sin käpp sträckt uppåt och sen svingade hon den genom luften mot mig. Innan den hann träffa lutade jag mig tre centimeter åt höger och käppen nuddade bara mark.
"VA?!" skrek kvinnan och alla slutade skratta åt mig. "Jag missade!! Din usla lilla halvblods idiot! Jag ska flå dig levande!! Vänta bara!!!" skrek hon ursinnigt och svepte med käppen fram och tillbaka, men utan att träffa mig.
Nu började jag undra vad det var som hände runt omkring mig egentligen. Hur kunde dem se mig, men jag inte se dem? På prov flyttade jag mig två steg bakåt.
"Och vad tror du att du håller på med?" röt den storväxta mannen och tog ett stort kliv framåt så han stod rakt framför mig. Jag reste mig snabbt upp och slet åt mig hans stav. Hur det gick till vet jag inte riktigt men jag tror jag blev ledd av ljuden. Jag backade flera steg.
"Lumos", sa jag. Men ingenting hände. "Lumos!" sa jag igen men inte heller nu hände något.
Den stora mannen skrattade elakt igen. "Det verkar som gamle Snapes dryck fungerade trotts allt." Jag vände snabbt ansiktet ditåt men såg fortfarande ingenting. Vad är det som händer?? "Du vet visst inte vad som händer med dig, va?" Det hördes att han hånlog.
Jag svarade inte, han visste ändå att jag inte visste det, tydligen.
"Ge mig staven", sa han. Jag backade igen, men kom inte längre eftersom jag stötte på väggen.
"Ge mig den!" sa han mer ilsket.
Ett litet glädjelöst skratt hördes från honom, som om han kommit på något smart.
"Du är blind", viskade han i mitt öra. Jag stelnade till och han slet trollstaven ur min hand. Kvinnan kom fram mot mig och svingade käppen i magen på mig och ett till slag mot mina revben. Jag stönade högt och sjönk ner på knä. Alla vände sig om och gick ut från rummet.
Blind? Var jag blind? Nej det kan inte stämma! Jag kan väl inte vara blind för alltid? Jag har aldrig hört talas om en dryck som gör en blind för alltid. Bara tillfälliga, vissa längre än andra, och dem är komplicerade att tillverka.
...
Flera timmar senare låg jag kvar i min cell och lyssnade på ljuden runt omkring mig. Drycken måste ha haft bieffekter som förstärkte hörseln. Några timmar tidigare hade dem börjat slå och banka i väggen bredvid och det dånade i mina öron. Jag kunde inte göra något annat än att ligga ner med händerna för öronen och försöka tänka på något annat. Dem måste ha räknat ut att min hörsel var väldigt skarp nu när jag skrek åt dem att sluta och höll händerna för öronen.
Kanske en halvtimme senare var jag nästan olidligt törstig. Jag hade inte fått något att dricka på säkert tolv timmar eller så. Jag hade heller aldrig ätit någon frukost, eftersom jag sprungit ner direkt och börjat duellerna när jag vaknade. När var det förresten? Jag visste inte hur länge jag varit medvetslös, men det måste ha varit ett tag. Så jag hade nog inte fått något att dricka sen igår kväll. Eller igår kväll som var då jag började duellera, när det då var. Varför dyker det bara upp en massa strunt upp i mitt huvud? Jag kanske har börjat hallucinera av vätskebrist.
Just när jag höll på att somna hörde jag springande skor utanför och trött försökte jag hasa mig längre in i rummet, mot väggen, för att komma så långt bort från dödsätarna som möjligt när dem kom in. Men jag var så trött och slö att jag inte orkade flytta mig ens några centimeter. Skorna stannade utanför och några sekunder senare hörde jag hur dörren gick upp och in kom fler springande fotsteg. Vad ville dem mig nu då? Måste jag möta deras herre eller något? Jag orkade inte bry mig. Jag kände ett par starka armar ta ett varsamt tag om mig och jag hamnade i någons knä.
"Hailey?" frågade han som tagit tag om mig. Jag var så trött att det tog någon minut innan jag kunde koppla rösten till Eric. Men då var jag slut att jag inte ens orkade svara honom. "Får jag vattenflaskan?" Någon mer där inne tog fram en vattenflaska och gav honom den. "Hailey? Snälla Hailey, kan du drick lite?" viskade han till mig och satte flaskan mot min mun. Jag kände vattnet men jag kunde inte hitta styrkan att svälja. Vattnet åkte ner i fel strupe och jag var tvungen att hosta. Detta var tydligen en lättnad för dem i rummet eftersom dem drog en suck. "Hailey, jag ska fixa hjälp åt dig. Ta det lugnt bara, jag fixar hjälp. Sov du nu." Och så bar han upp mig i hans famn och jag somnade.
