Eric

Utan att tänka på någon annan än Hailey sprang jag och Harry därifrån, han såg till så att jag kunde komma därifrån utan att Hailey skadades ännu mer. Paniken och kaoset var fullständigt, jag förstod ärligt talat inte dem som sa att krig fascinerade dem. Det fanns inget fascinerande med det som pågick runt omkring oss. Människor sprang omkring och kämpade för sina liv, vissa blödde ifrån sår och det fanns till och med människor som dött. Hatet som fanns i huset gjorde att jag rös, kylan och våldet som fanns där. Hur kunde dem klara det här, jag såg pappa slåss emot Lucius tillsammans med Draco. Vid första anblick såg det ut som om han njöt av det, men såg man närmare så såg man att inte ens pappa gillade att slåss. Han tyckte att det var kul när han gick på Hogwarts, men alla åren på Azkaban och alla år då det varit krig har till slut fått honom att hata det.

"Spring Eric" skrek Harry högt, han knuffade nästan ut mig och jag sprang ut genom det hål där dörren en gång stått.

Innanför dem fyra väggarna pågick ett krig som man aldrig trodde skulle ta slut. Remus och Tonks lutade sig emot två träd utanför, om man inte visste allt om planen skulle man tro att dem bara satt och tittade på. Men så var det inte alls, planen var att dem skulle vara där och ta tillbaka både mig och Hailey till Kråkboet där Molly väntade på oss. Där fanns även Bill och Charlie Weasly, pappa hade bestämt att vi behövde några där ifall några dödsätare följde efter oss.

"Hur mår hon?" frågade Tonks så fort jag sprungit fram till henne, Remus tog henne i sin famn och jag lutade mig emot trädet för att hämta andan, att springa omkring där inne hade varit otroligt jobbigt, men jag kunde inte klaga.

"Hon . . . lever. . ." hostade jag fram och höll sedan ett krampaktigt tag om sidan, dem nickade bara emot mig.

Sedan hördes ett poff och båda två försvann, det var allstå dags för mig att springa tillbaka. Pappa hade sagt att det drog till sig för mycket uppmärksamhet om vi skulle organisera en flyttnyckel. Och Tonks var inte tillräckligt duktig för att ta mig till Kråkboet. Därför hade vi bestämt att jag skulle helt enkelt springa tillbaka i min animagusform. Visst var det jobbigt och tröttsamt, men hellre det än att Hailey blev mördad eller att dödsätarna följde efter oss.

Blodet dunkade i öronen när jag ändrade form och även när jag sprang. Framför ögonen hade jag en bild, en som jag aldrig någonsin skulle glömma. Det var Hailey, ansiktet var blekt och hon såg så försvarslös ut. Jag hade aldrig sett Hailey försvarslös, hon var den tjej som nästan hela tiden kunde ta hand om sig själv. Det var hon, Hermione och Angelina som gjort det. Och jag var ärligt talat imponerad av dem, men samtidigt gjorde det mig rädd. Tänk om dem vid något tillfälle råkade ut för något men att vi aldrig märkte det. Det jag började tänka på när jag såg Hailey var också, tänk om hon var död. Det såg ut som om hon inte rört sig och hon var så stilla att jag inte kunde urskilja om hon andades.

"Slingersvans jag är mycket besviken på dig" hörde jag plötsligt en väsande röst, jag stannade och tittade runt för att se varifrån rösten kom ifrån. "Men samtidigt mycket nöjd"

Några meter ifrån mig stod en kort man, jag visste redan vem det var. Det här var den mest ondskefulla, fega mannen som någonsin existerat på jordens yta. Jämte honom stod Lucius, hur han nu kommit ifrån huset förstod jag inte. Men det här var inte riktigt rätt tillfälle att gå fram och fråga, kanske om jag ville bli mördad men inte annars.

"Tack Lucius" viskade Peter, han sjönk ihop som en urblåst ballong samtidigt som han såg hur Lucius försvann och sprang i riktning emot huset. "Vem tror han att han är?"

Ilskan blossade upp i mig igen och för första gången i mitt liv ville jag verkligen skada Peter. Min pappa fick aldrig chansen men nu hade jag det, skulle det vara värt det? Utan att tänka smög jag fram och skällde hotfullt.

"Duktig vovve" muttrade han och försvann innan jag hunnit bestämma mig.

Därför sprang jag snabbt i riktigt emot Kråkboet, vilket inte var långt därifrån. Jag kunde tillochmed höra Mollys röst, hur hon frenetiskt gick fram och tillbaka medans hon svor över hur korkad planen var. Samtidigt fanns också Bill och Charlie och försökte övertyga henne om att den var bra, och att om det inte var för pappa så skulle Hailey fortfarande vara kvar där. Huset höjdes framför mig och jag såg att Tonks stod jämte Remus, dem verkade prata om något men jag brydde mig inte om det utan sprang fram till dem och gick tillbaka till min mänskliga form.

"Var är hon någonstans?" Tonks gick direkt in och visade mig en medvetslös figur på sängen som stod precis innanför dörren.

Haileys svarta hår låg utspritt runt huvudet som en solfjäder, och ansiktet såg blekare ut än vanligt. Jag bara önskade att hon kunde öppna ögonen, men något sa mig att hon inte skulle göra det. Jag satte mig på knä jämte sängen och tog hennes hand, min bad boy image var tillbaka och därför kunde jag inte gråta.

"Vakna lite Hailey" viskade jag, just då öppnades dörren och instormandes kom alla.

Harry satte sig jämte mig och tittade enkelt på Hailey, först ville jag inte gå därifrån men helt plötsligt hördes pappas röst bakom mig.

"Eric jag vill prata med dig" jag gick emot honom, men redan innan jag kommit fram började han prata igen. "Har du mördat Peter?"

"Nej" sa jag genast, tanken hade slagit mig men inget annat, tydligen så sa jag det för snabbt och pappa höjde misstänksamt ögonbrynet. "Jag lovar"

"Ministeriet letar efter dig" sa han enkelt, det kändes som om jag skulle svimma, Ministeriet letade efter mig när jag inte gjorde något. "Dem tror att du är skyldig för mordet på Peter"

Det blev tyst i hela rummet, det verkade som om alla hört det pappa sagt för dem tittade konstigt på mig. Jag ville bara springa därifrån, mitt liv var förstört. Jag skulle till Azkaban för ett mord jag inte begått.

"Eric" hörde jag en viskande röst och tittade över på Hailey, hon hade precis öppnat ögonen och tittade på mig.

Plötsligt skämdes jag otroligt även om jag inte hade gjort något. Därför drog jag mig loss ur pappas grepp och sprang upp till övervåningen, och låste in mig i mitt rum. Jag ville bara bli lämnad själv, och för första gången ville jag slippa se Hailey. Jag ville inte veta om hon trodde att jag var skyldig eller inte. Jag ville inte se henne i ögonen och se hur hon försökte dölja det faktum att hon trodde att jag var skyldig.

Hailey

Jag vaknade till och var lättad att jag kunde se igen. Och det första jag såg var Eric. Men han såg inte glad ut, han såg snarare chockad, sorgsen och lite arg ut. Jag hade ingen aning om varför.

"Eric", sa jag svagt. Han tittade på mig utan att möta min blick och såg generad ut. Han drog sig loss från Sirius grepp och sprang iväg uppför trappan.

Jag vände mitt huvud mot taket och stirrade uttryckslöst framför mig. Hade jag gjort något som han inte gillade? Inte vad jag kunde komma ihåg. Sorgset blundade jag och struntade i de ivriga frågorna som skrek runt mig om jag mådde bra, om jag hade ont någonstans, om jag blödde, om jag behövde något mer att dricka, om jag var hungrig. En ensam tår rullade nerför min kind. Jag var så trött. Varför ville han inte se på mig?

Varför?

Varför?

Varför?

Jag somnade utan att få något svar, och utan att bry mig om dem som stod runt mig och väntade på att jag skulle be något, säga om något, göra något. Men jag bad inget, jag sa inget och jag gjorde inget. Inget mer än be Eric komma ner, sa att han inte hade något att oroa sig för, och gjorde inget för att vänta på ett svar som inte kom.