Här är ännu ett kapitel, hrm .

Eric

Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få någon sömn alls den natten. Varje gång jag stängde ögonen hörde jag Haileys röst, såg hennes blick och även min pappas. Dem såg alltid lika bekymrade och nervös ut, som om dem trodde att jag skulle attackera dem vilket ögonblick som helst.

Jag kunde inte förstå att Ministeriet bara sådär fått för sig att jag mördat Peter Pettigrew, visserligen hatar jag honom så mycket att jag ville mörda honom men jag skulle aldrig kunna göra det. Konsekvenserna man får ta av att mörda någon var för stora för att slösas bort på honom. Med andra ord om jag nu skulle till Azkaban för ett mord så skulle jag fan inte dit för att jag mördat honom.

Men någon gång under natten måste jag ha somnat för tidigt på morgonen hörde jag hur någon knackade på dörren. Först trodde jag att det var Hailey och öppnade därför inte dörren.

Pappa hade nog inte förklarat för henne om vad som hade hänt och därför ville jag inte se henne i ögonen. Hur många gånger hade jag inte svurit och önskat att den där lilla råttan varit död, hur ofta hade jag berättat det för henne. Så många gånger att jag inte ens brydde mig om att hålla räkningen, därför visste jag att hon skulle tro att det var jag.

Jag känner henne, och om hon skulle komma in i mitt rum nu och stirra på mig med sina vackra ögon så hade jag utan tvekan sett en glimt av oro i dem. Och när jag frågat henne vad som oroade henne så skulle hon inte svarat utan säga inget och då ser man att hon ser skyldig ut. Och hon skulle se skyldig ut för att hon tror att jag gjorde det.

Vilket på ett sätt hade varit slutet på mitt liv som jag kände till det, även vårt förhållande. Men även om jag var kapabel till mycket så var jag inte kapabel till mord. Iallfall inte på den där äckliga, värdelösa, stinkande råttan.

"Eric det är jag" hördes då Harrys röst, jag visste mycket väl att även pappa stod vid dörren men att han inte trodde att jag ville träffa honom, men där hade han fel.

Så otroligt fel, för om det var någon som jag ville träffa just nu så var det min pappa. Han hade redan varit med om det här en gång, och blivit frigiven. Då slog det mig, vad ironiskt att Slingersvans valt ut just mig som syndabock. När han valt ut pappa några år tidigare, den där grejen hade verkligen inte mycket fantasi.

"Är pappa också där?" frågade jag då, och hördes ett ja, jag drog fram staven och öppnade dörren för dem, och snart satt båda två på stolar runt sängen.

Det var som om jag var den skadade här istället för Hailey, det sved till när jag tänkte på henne. Att hon ännu inte visste vad som hade hänt, hon visste ingenting eller förhoppningsvis inte.

"Eric tro mig jag vet hur du känner dig nu, men du kan inte gömma dig ifrån Hailey" sa han enkelt och tittade på mig med en allvarlig min, något som nästan aldrig hänt i mitt liv. "Hon kommer inte tro att du är skyldig"

Jag skrattade hest för mig själv och fick tack vare det förundrade blickar ifrån båda två.

"Ni känner henne inte som jag gör" sa jag då och suckade djupt, knäppte ihop händerna om varandra och håll så hårt att knogarna vitnade. "Hon kommer tro att jag är skyldig till motsatsen bevisas"

Dem blev tysta, Sirius för att han tänkte tillbaka på något. Förmodligen på att James och Lily varit likadana, eller på något helt annat och om han gjorde det så hade varken jag eller Harry något med det att göra. Denna satt och stirrade enkelt på mig, rodnade svagt och knuffade sedan upp glasögonen.

"Bevisa att du är oskyldig då" sa han och stirrade på mig med genomträngande blick, min första reaktion var att skratta och sedan fråga hur fasen jag skulle göra det.

Sedan kom jag på det, svaret hade varit framför mig hela tiden. Om jag bara hittade Slingersvans, och skickade hit honom så var allting klart. Sedan för att göra allt bättre igen kunde jag påbörja sökandet efter horokruxerna, och på så sätt hade jag inte bara bevisat att jag var oskyldig utan även räddat Lily och James Potter.

Mina gurföräldrar, och Haileys föräldrar skulle leva igen och alla skulle tacka mig. Planen var perfekt om det inte var för en enda sak, jag hade inte en aning om vad horokruxer var eller hur man förstörde dem.

"Du har rätt Harry" sa jag och skrattade lågt.

Drog sedan handen i håret och grinade från öra till öra emot både pappa och Harry, dessa tittade först på varandra och sedan på mig men ingen av dem verkade förstå vad jag menade.

Vilket förmodligen var bra, om pappa förstod vad jag menade så skulle han utan tvekan stoppa mig, att jag var en av de bästa duelanterna i skolan skulle kvitta. Han hade stoppat mig och på så sätt hade jag blivit precis som han, vilket han inte heller ville.

"Kan ni berätta för Hailey om allting?" frågade jag då, så att dem inte skulle kunna gissa vad jag hade kommit på för någ.t

Harry hade inte heller gillat om jag var den som räddade eller tog tillbaka hans familj ifrån graven och räddade hela trollkalrssamhället ifrån Voldemort. Eller så brydde han sig inte om det, det enda han kanske ville var att få tillbaka sin familj. Hur det än var så skulle han inte vela att jag gjorde det här själv.

"Klart vi kan, när hon vaknar" sa pappa då och grinade brett.

Tydligen trodde han att jag kommit på bättre tänkar och att det inte skulle ta mer än tre timmar innan jag kom därifrån och förklarade för Hailey om vad som hänt på riktigt, vilket var ingenting.

"Är Hermione här?" hon var den som skulle få min plan att fungera, om det var någon i detta huset som visste något om horokruxer så var det hon.

"Ja hurså?" frågade Harry och såg tveksam ut, som om han börjat få nys om min plan.

"Kan ni säga att jag vill prata med henne, och Draco" vid det sista såg dem båda två tveksama ut och pappa lade vi ett tillfälle sin hand över min panna, han trodde tydligen att bara för att jag ville prata med Draco var jag sjuk.

"Ja, kommer du ner till lunchen?" frågade dem, jag slängde en blick på klockan som hände på väggen jämte mig och log oskyldigt emot dem samtidigt som dem nickade.

Pappa rufsade till mitt hår och skrattade tyst när dem båda två gick nerför trappan tillsammans, snart hörde jag hur Hermione och Draco gick emot mitt rum och jag tog fram papper och fjäderpenna för att vara redo. Snart öppnades dörren och in kom dem två hållandes i varandras händer vilket var väldigt förvånande.

"Vad är det Eric?" frågade då Draco, och LOG emot mig vilket gjorde mig lite rädd.

Hade han några planer på att mörda mig eller var han snäll? Att vara misstänksam emot folk som heter Malfoy i efternamn var ett släktdrag ifrån pappa och det var förmodligen därför jag blev så rädd när jag såg en Malfoy som inte betedde sig som en.

"Jag behöver eran hjälp" genast förklarade jag min plan för dem och precis som jag förutspått blev Hermione galen av ilska medans Draco bara nickade.

"Är du dum i huvudet eller?" fräste hon och jag nickade samtidigt som jag grinade emot henne.

"Allvarligt Hermione jag vill bara bevisa att jag är oskyldig" sa jag och tittade allvarligt på dem, Draco om någon måste förstå hur det är att vara misstänkt för något man inte ens gjort.

"Och mörda Voldemort?" fräste denna, rösten var ljus och hon såg panikslagen ut men hon hade sagt hans namn så alltför rädd var hon inte.

Jag nickade, det var ungefär vad min plan gick ut på.

"Vi hjälper dig"

Sirius (5 timmar senare)

Jag skulle precis springa och hämta Eric, Hermione och Draco när just dem kom nerspringandes för trappan. Eller iallfall Hermione och Draco, och dem såg nervösa ut och vågade in se mig i ögonen. Det var första tecknet som fick mig att tro att något var fel. Därför gick jag inte upp och hämtade Eric utan gick med dem in i matsalen. Alla satt redan vid sina platser och åt, Hailey gjorde också det men hon stirrade bara tomt framför sig.

Jag satte mig jämte henne och lade armen om henne.

"Varför kommer inte Eric ner?" frågade hon då, att höra vad Ministeriet trodde om Eric hade gjort henne arg, och hon trodde inte alls att han var skyldig.

Hade hon iallfall sagt då, men tittade man i hennes ögon så såg man att hon tvekade. Det var förmodligen det som gjorde att han inte ville träffa henne.

"Jag vet inte gumman" Hermione och Draco var ovanligt tysta och åt medans dem ibland delade stressade blickar med varandra. "Men jag tror att en viss Miss Granger och Mr Malfoy gör det"

Genast tittade dem båda upp ifrån maten och skrek ut att dem inte gjort någonting, detta fick mig och Remus att dela en blick och sedan grina brett emot dem. Dem här två var helt värdelösa på att se oskyliga ut.

"Remus skyldiga eller inte?" frågade jag då, Remus muttrade lite och skakade sedan på hvuduet.

"Definitvt skyldiga" jag ställde mig upp ifrån min plats och gick fram till dem båda två, placerade sedan en arm på varsin axel.

"Och nu ska ni berätta vad min son har tänkt ut för konstig plan" det blev tyst runt bordet och alla stirrade på Hermione och Draco.

Det tog inte fem sekunder innan dem skrek ut allting, och när dem berättat om allting svor jag högt och sprang med Remus efter mig upp på övervåningen och bröt upp Erics dörr. Men där fanns han inte, istället fanns där bara två brev, ett som det stod Sirius på och ett annat där det stod Hailey på.

"Vi måste stoppa honom Sirius" hörde jag då Haileys röst bakom mig, Remus gick direkt fram till henne och försökte trösta henne.

"Jag tror faktiskt att han klarar det här"

Hailey

Vi måste stoppa honom, Sirius", sa jag med gråten i halsen. Remus skyndade sig fram till mig och försökte trösta mig och Sirius vände sig om.

"Jag tror faktiskt att han klarar det här."

De orden skrämde mig oerhört och jag darrade i hela kroppen. Det var inte det att jag inte trodde på Eric. Det var bara det att det var så många som skulle stå i vägen och försöka hindra honom.

Sirius gav mig brevet från Eric där det stod mitt namn på. Det var onekligen Erics handstil.

Försiktigt öppnade jag det och satte mig på Erics säng.

"Kära Hailey

Förlåt för att jag inte sa någonting till dig, men det här

kommer bli farligt. Jag vet att du inte är helt frisk än och

jag ville inte att du skulle hindra mig, det skulle ändå inte

göra någon skillnad. Jag har bestämt mig nu och då ska

jag också göra det här.

Var snäll och förstå att jag gör det här för din skull.

Snälla följ inte efter mig.

Älskar dig

Eric"

Först fick jag tårar i ögonen men snart ersattes dem utav ilska. Hur dum tror han att jag är om han tror att jag tänker stanna kvar här när han har gett sig iväg?

Jag struntar i vilka konsekvenserna blir, tänkte jag. Jag tänker leta upp honom.

Sirius och Remus kollade först frågande på mig när jag bytte humör och uttryck, sen såg de chockat på mig.

Hade rummet precis blivit större och mer utvidgat?

Jag sträckte fram handen för att gnugga mig i ögonen men framför mig fanns inte min arm. Framför mig fanns en vinge. En snövit vinge med fjädrar på.

Är det här ett skämt? Var min första tanke.

Sirius fumlade innanför sin klädnad och tog fram en liten spegel som han höll framför mig. Ett par hasselnötsbruna ögon var det enda som jag kände igen. Men ögonen satt mitt i en massa vitt. Huvudet var smalt och skarpt. En ännu skarpare näbb mötte mig också i spegeln.

Jag ropade rakt ut och hoppade till. Örnen gav till ett skrik och hoppade bakåt. Jag närmade mig försiktigt spegeln och örnen gjorde likadant. Det var en majestätisk fågel. Jag hade aldrig sett en vit örn förut, men den var väldigt stilig. Jag har alltid haft stor respekt för örnar, för mig har dem alltid varit starka djur som kan klara sig på egen hand. Dessutom är dem väldigt vackra och står på sig själva.

När jag sträckte på mig och örnen gjorde likadant kom jag på att jag var örnen.

Men hur kunde det komma sig?

Hade någon förgiftat mig?

"Sirius ..." började jag men allt som hördes var ett tjattrande blandat med små skrik.

Jag tittade desperat på Sirius som i sin tur tittade på Remus.

"En animagusförvandling genom ilska", sa Remus fundersamt. "Väldigt ovanligt, men mycket användbart. Du måste besitta stora krafter om du klarar av något sådant, Hailey."

Jag vred på huvudet och såg på honom. Vad snackar han om? Man kan väl inte bli en animagus genom ilska? Inte bara sådär. Det tar väldigt lång tid att lära sig bemästra och bli en animagus. Eller??

Sirius ansikte brast upp i ett stort leende.

"Och oftast blir man inte det utan anledning, va? Jag tror jag fattar det här. Du vill hitta Eric, eller hur?"

Jag nickade.

"Vad väntar vi på då? Nu sticker vi!"

Sirius slet upp fönstret och jag hoppade automatiskt fram till det och tittade bakåt och såg precis Sirius skutta nerför trappan som en femåring som just fått kakor.

Remus stod vid dörren och såg förvirrat och chockat fram och tillbaka mellan mig och Sirius.

"Jaha. Jag antar att jag inte har något att säg till om. Men jag varnar dig; Sirius springer snabbt!"

Jag log inombords och tackade honom för hans stöd. Han kunde lika gärna ha låst in mig i en bur.

Jag sträckte ovant ut armarna och tog ett skutt ut från fönsterkarmen. Jag flaxade prövande med vingarna och upptäckte snart att det inte alls var svårt.

Sirius sprang ut genom dörren i hundform och började skutta iväg. Han skällde några gånger och jag förstod att det var jag som skulle visa vägen från och med nu.

Harry, Hermione och Draco sprang ut på gården för att se vad som pågick.

Jag skymtade Remus i bakgrunden.

"Se upp för flygplan", sa han tyst och log i smyg.

"Vad sa du?" frågade Harry och vände sig om.

"Nej, ingenting. Kom så går vi in och plockar undan maten."

Han pekade inåt och alla tre följde efter honom.

"Var försiktiga nu. Och du, Sirius, låt henne inte störtdyka ner i en sjö."

Sirius såg ut att skratta med mungiporna högt uppdragna.

"Du vet vad som hände med Rosalita" varnade han och såg skarpt in i Sirius ögon.

Sirius i sin tur satte sig i givakt och förde tassen till tinningen i honnör. Remus viftade avfärdande i luften medan han vände sig om och gick in.

Sirius skällde till och jag såg honom stå och vifta på svansen.

Okej, okej, tänkte jag. Nu sticker vi.

Jag tyckte jag såg en brun gestalt för en sekund i söder så det var dit jag begav mig. Med min nya hörsel upptäckte jag att jag nästan kunde höra löv falla till marken. Jag hörde också svagt något som lät som mjuka tassar mot hård mark.

Eric hade flera kilometers försprång, men Sirius var var mer erfaren i hundform och det gick fort för mig att glida genom luften, så jag räknade snabbt ut att vi borde vara ifatt innan kvällen.

Vi stannade bara till en gång för att dricka vatten ur en bäck och äta några krossade nötter som vi hittade. Sen gav vi oss iväg igen efter Eric.

Vi hann ifatt honom när han hade stannat för att vila lite och dricka lite vatten.

Jag flög ner och satte mig på en sten framför Eric.

Han hoppade till när han såg en stor, vit örn framför sig.

"Hej du", sa han lugnt. "Vad gör du här? Är du hungrig, kanske?"

Han tog fram en brödbit från hans ficka och gav den till mig. Eller han gav den till mig, men trodde han gav den till örnen. Om det nu verkar sanslöst.

Jag tog brödbiten i näbben.

"Jag tror jag har en vattenflaska här någonstans också, om du väntar lite."

Han böjde sig ner och letade igenom sin väska.

Jag bytte snabbt till mig igen och satte benen i kors. Jag tog ut brödbiten från munnen och luktade på den.

"Ah! Här är de ..." Han såg och tittade chockat på mig.

"Ger du mögligt bröd till fåglar?" sa jag, rynkade på näsan och kastade brödbiten bakom axeln.

"Vad gör du här?"

"Hade du verkligen väntat dig att jag inte skulle leta upp dig?"

Sirius kom fram, svart och lurvig och satte sig flåsande framför Eric. Han bytte form han också.

"Åh, vatten! Tack", sa han och tog vattenflaskan ur Erics grepp.

"Och du då?" frågade Eric.

"Jag? Jag är med henne", sa Sirius och pekade på mig.

Eric suckade och sjunk ihop på stenen.

"Varför följde ni efter?"

"För att det inte nu längre finns någon som håller koll på städningen längre", sa jag skämtsamt.

Eric himlade med ögonen.

"Säkert."

"Nej men vad tror du?"

Jag och Sirius startade ett snack med Eric om varför vi kom och övertalade honom om att vi inte tänkte vända om – skulle vi göra det här skulle vi göra det tillsammans.

Eric gav med sig efter ett tag och vi kunde börja ge oss av men innan vi hann frågade Eric:

"Hur kommer det sig att du är en animagus?"

"Genom ilska", sa jag glatt och enkelt.

Eric såg frågande på mig, men jag sa inget mer utan bytte skepnad till min ståtliga örn och svingade mig uppåt.

Leende såg jag när Sirius och Eric bytte form de också. Jag flög iväg mot samma riktning som vi haft hela dagen.

Jag kände vinden smeka mina vingar när jag böjde luften som jag ville ha den.

När jag tittade ner såg jag Sirius och Eric ikapp varandra och jag njöt.

Solen var på väg ner och just nu kände jag att det inte kunde bli bättre. Eric var inte arg och nu inte heller ensam.

som vanligt skrevs Eric av mig och Hailey av mizzy/devil ^^