Eric
Först hade jag blivit arg när Hailey och pappa kommit efter mig, speciellt som att jag skrev det brevet där det stod att jag inte ville att dem skulle följa med mig. Men efter att Hailey och pappa sagt vad dem tyckte och helt enkelt berättat för mig att dem skulle följa med mig även om jag inte ville.
Så brydde jag mig inte om att säga emot, dem skulle ända inte bry sig. Och om sanningen ska fram så är jag rätt glad över att jag inte var ensam längre. Inte för att varken Hailey eller pappa någonsin skulle få reda på det.
Jag tittade runt omkring mig och ryste, vi befann oss utanför en mörk grotta.
Jag visste inte hur mycket Draco eller Hermione kunde hjälpa mig, men det visade sig att dem var väldigt viktiga. Utan dem hade vi inte vetat var horokruxerna befann sig. Tydligen så visste båda två mycket väl om var dem fanns.
Draco hade fått reda på det genom ett brev han funnit som egentligen var addreserat till Sirius skrivet av Regulus Black. Och eftersom att han var så nyfiken så läste han det, lade det i fickan och hade kvar det där.
Hermione å andra sidan fick det för att hon var en pluggis och frågade McGonnagall om det fanns något hon skulle kunna lära sig för att höja betyget ytterligare. Och eftersom att Hermione Granger alltid varit en av McGonnagalls favoritelever så fick hon reda på allt om horokruxerna.
Och sedan fick hon på annat håll reda på att Voldemort hade horokruxer och hon var viktig då Dumbledor började leta efter dem. Eftersom att hon trots sin ålder var den som kom på var dem flesta befann sig.
"Var ska vi nu?" frågade Hailey, hon såg trött ut men samtidigt bestämd.
Jag hade vid flera tillfällen försökt övertyga henne och pappa om att jag skulle klara det här. Tack vare Hermione och Draco det vill säga, och att jag inte behövde deras hjälp. Jag tittade runt, det hade gått en nästan en månad sedan vi lämnade dem andra och horokrux jakten hade gått bra.
Tack vare Hermione hade vi fått reda på att Tom Dolders dagbok, som var ett av de sju horokruxerna, blivit förstört av Harry Potter.
Han hade förstört det under sitt andra år då han räddade Ginny Weasly från Voldemort i Hemligheternas Kammare. Jag var imponerad av Harry Potter, även om han förlorat så mycket i sitt liv var han alltid redo att hjälpa andra.
Och om jag var tvungen att välja en person som jag ansåg var min absolut bästa vän så hade jag faktiskt valt Harry. Hailey var inte längre min bästa vän utan även min flickvän, därför var hon viktigare för mig än någon annan.
"Jag älskar dig Hailey Potter-Davis", sa jag och lade armarna om hennes midja, pappa hade sprungit ifrån oss för ett tag, eftersom att han hört något.
"Jag älskar dig med Eric", sa hon och tryckte min hand lugnande, inte för att jag behövde lugnas ner.
Konstigt nog var jag inte stressad, arg eller rädd även om vi befann oss mitt i krigets mittpunkt. Voldemort kände när vi förstörde en ny horokrux, därför hade han skickat ut flera dödsätare och läget var värre än vanligt. Men det betydde bara att vi var nära slutet.
"Men vad ska vi göra?" frågade hon igen och gick ur mitt grepp.
"Vi kan leta lite horokruxer?" hördes plötsligt en bekant röst, jag flinade brett och vände mig om och vilka stod där om inte Harry Potter, Hermione Granger, Ron Weasly och Draco Malfoy.
Hailey skrek praktiskt taget ut sin brors namn och sprang fram för att krama honom. Hon pratade med honom och gick sedan över för att prata med dem andra. Medans jag själv tänkte på hur konstigt det var att Draco nu hjälpte oss. Harry flinade brett emot mig och påminde mig faktiskt om James. Vilket var rätt konstigt med tanke på att jag aldrig träffat honom förut.
Men tänkte jag tillbaka långt i tiden så mindes jag hur en man tittade på mig och berättade att min pappa älskade mig. Jag visste inte om det var ett minne eller om det var något som jag drömt, men jag gillade att tänka på det ibland. Det var som en påminnelse att Sirius alltid älskat mig.
"Black är du dum i huvudet eller?" frågade Harry och gick fram emot mig med lättsamma steg, medans Hailey stod och kramade om Hermione, dessa hade blivit väldigt bra vänner och det var Harry glad över. Han hade ju inte velat att hans lillasyster hatat hans bästa vän. Det var det ingen som visste men tydligen var Harry äldre än Hailey med fem minuter. Något som jag älskade att mobba henne för.
"Dum? Jag?" frågade jag korkat och pekade förvånat på mig själv, skakade sedan på huvudet och flinade brett emot honom. "Du måste förväxlat mig med min pappa"
Jag kände hur någon lade en näve på axeln och jag vände mig bakåt och såg där Sirius flina emot mig, detta gjorde mig inte nervös utan jag bara lade armen om honom. Då märkte jag att jag blivit lika lång som han och jag log stolt emot Harry.
"Här är han, men berätta inte för honom att jag sa det", viskade jag och grinade brett, Harry stod framför mig och Sirius jämte.
Alla tre flinade emot varandra och det var för ett ögonblick som om alla glömt allting med horokruxerna och ärligt talat var det skönt. Ingen av oss behövde oroa oss för att Voldemort skulle komma och mörda oss vilken sekund som helst. Istället umgicks vi helt enkelt, men vaknade snart ifrån den drömmen då Hermione skrek till.
"Tyst flicka lilla", väste Peter, genast vände jag mig och stirrade på honom med arg blick. "Men vad trevligt, mina båda mördare. Kul att träffa er båda, Sirius du är väl glad att du redan råkat ut för det här en gång. Nu vet du vad som väntar din son."
Sirius tog ett steg framåt men blev stoppad av Harry som såg arg ut. Denna visste exakt hur Sirius hade varit när han kommit tillbaka ifrån Azkaban.
Han visste hur hans ansikte vart magert, och han hade sett blek och nervös ut. Och han kunde inte låta bli att titta bakom axeln hela tiden. Man kunde också se ett jagat uttryck i ansiktet, ett ansiktsuttryck som man bara fick av att spendera lång tid i Azkaban.
"Om det är någon som ska till Azkaban här, Slingersvans, så är det du", sa Sirius och stirrade argt på mannen som tagit meningen med hans liv, eller det som brukade vara meningen med hans liv innan Eric kom. "Jag skulle gärna vilja se dementorerna ge dig din första och sista kyss, men jag vill inte att dem stackarna ska lida för mycket."
"Så säger man väl inte till sin vän?" frågade Lucius som kom framsmygandes vid hans sida, Hailey, Hermione och Draco hade genast flyttat sig närmre oss och stod nu med trollstavarna framme.
Det gjorde även jag, kanske för att det var oundvikligt. En liten del av kriget började här, och om vi hade tur skulle alla komma därifrån med livet i behåll. Det var självklart ingen som visste på förhand.
"Om dem är lögnaktiga råttor så gör man det", svarade pappa och log emot Lucius, men det var inte något av hans vanliga leenden, utan ett som gjorde att man märkte att han var släkt med Narcissa och Draco. "Men jag antar att du inte vet något om det Lucy, du har ju inga vänner."
Lucius tittade ner i marken och bleknade avsevärt, han höll staven och tittade noga på den som om han övervägde sina beslut. Men oavsett hur mycket han tänkte verkade det som om han kom fram till samma beslut varje gång.
"Har man Voldemort så behöver man inga vänner." Han rörde vördnadsfullt vid sin ärm där vi visste att märket fanns, sedan tittade han upp på pappa och på Draco. "Det skulle ni två veta, vänner kan inte erbjuda er samma skydd som han kan."
Sedan höjde han staven och väste avada kedavra, förbannelsen var på väg emot Hermione men Ron hoppade i vägen och hans kropp föll livlöst till marken. Då utbröt paniken, förbannelser och förhäxningar flög runt oss och jag visste inte vad som hände. Men efter ett tag låg Peter och Lucius medvetslösa.
"Flera är säkert på väg", hörde jag Draco säga, han mötte pappas blick och även denna höll med för han nickade bara sekunder senare och gick emot mig och Harry.
"Jag vill att Hermione, Eric, Harry och Hailey tar sig till slottet och förstör dem sista horokruxerna", sa han och vände sig emot Hermione, denna satt vid Rons döda kropp jämte Harry och grät.
Jag förstod henne, hon hade förlorat sin allra bästa vän. Det var inte konstigt att hon grät, men samtidigt förstod jag inte hur hon kunde ta sig tid till att sörja nu. Mitt i all panik och samtidigt spänning.
"Varna McGonnagall om att Voldemort kan vara på väg", sa han och gick fram till Lucius, ropade till sig Draco och så band dem fast både Peter och Lucius.
"Var ska ni någonstans?" frågade jag och såg hur pappa log emot oss medans Draco fumlade med repet, men ställde sig snart upp och tittade på pappa.
"Fria dig ifrån alla anklagelser", sa han och försvann i ett poff. Harry hade fått upp Hermione och Hailey stod nu och försökte trösta denna medans Harry tittade på Rons döda kropp.
Vi kunde inte lämna honom där, därför skickade Harry sin animagus och bara sekunder senare kom tvillingarna, tog sin yngste bror och försvann igen.
"Vad ska vi göra?" frågade Hailey Harry, han vände sig emot denna och stirrade argt ner i marken.
"Till Hogwarts", i nästa ögonblick förvandlades han till en stolt kronhjort, Hailey blev till den stolta, vita örnen.
Så fort Hermione kommit upp på Harrys rygg försvann vi därifrån. Sprang igenom och flög över dem skogar där jag, Hailey och pappa spenderat den senaste månaden med att förstöra horokruxer. Och också den skogen där Ronald Weasly dött, vilket fortfarande sved. Jag hade aldrig kommit överens med den där idioten men det betydde inte att jag ville att han skulle dö. En rejäl käftsmäll kanske han förtjänade ibland men inget annat.
Jag tänkte på hur många horokruxer det var kvar, och log stolt för mig själv. Visserligen hade vi inte kunnat göra något utan Draco och Hermione men om det inte var för mig, pappa och Hailey så hade horokruxerna inte varit förstöra nu. Vi hade kanske inte förstört alla men tack vare oss fanns det nu bara tre kvar. Och dem var Helga Huffelpuffs bägare, Rowena Ravenclaws diadem och Harry Potter.
Hailey trodde att det bara var två kvar, eftersom att jag inte ville oroa henne i onödan. Hermione hade redan förklarat för mig att allt skulle bli bra och att hela Harry inte skulle dö. Det var bara den del som tillhörde Voldemort som skulle dö, alltså skulle han bara förlora vissa egenskaper som han fått tack vare Voldemort.
Snart såg vi hur slottets torn visade sig och på den norra sidan av slottet stod flera tusen personer, alla var dödsätare och längst fram stod Voldemort. Det såg ut som om han väntade på något, förmodligen på Harry. Därför gick vi in genom en genväg på södra sidan så att dem inte skulle upptäcka oss och befann oss snart på McGonnagalls kontor. Där den äldre kvinnan satt och tittade ut genom fönstret men ryckte till när hon hörde oss komma in.
"Mr Potter, Mr Black vad gör ni två idioter här?" fräste hon emot oss och såg sedan hur Hermione och Hailey kom in. "Miss Granger, var befinner sig Mr Weasly?"
Hermione sänkte huvudet och det var allt som behövdes för att Minerva skulle förstå att han var död. Och hon blev genast blekare och sänkte även sitt eget huvud samtidigt som hon muttrade 'jag förstår'.
"Professor McGonnagall vi är här för att varna er om att Voldemort är på väg", sa jag och tittade på henne, genast slog Harry mig på huvudet. "Aj"
"Jag vet Mr Black, den där idioten har varit här utanför i nästan en halvtimme", hon tittade ut genom fönstret igen och suckade djupt. "Enda anledningen till att han inte kommit in är att han gett oss en deadline. Om han fått Harry Potter vid midnatt så blir det inget slag."
Genast ställde sig Hailey framför Harry vilket fick mig att le lite åt dem, det var en gullig liten syskon gest, en sak som man gör för sina syskon för att liksom säga "även om du är en idiot så är du min bror". Inte för att jag visste det, jag har aldrig haft några syskon.
"Var inte löjlig Miss Potter-Davis", sa denna och flinade brett emot Hailey på ett sätt jag aldrig sett henne förut, hon såg lika arrogant ut som min pappa och jag visste inte att det var möjligt. "Vi tänker inte ge upp Mr Potter, det var något jag lovade James när han gick på skolan."
Det blev genast tyst och allt man hörde var vindens sus i träden utanför, Hogwarts hade aldrig varit så lugnt som det var nu. Det var som om slottet visste vad som skulle hända och förberedde sig därför på ett krig. Det var som om det uppmuntrade oss att kämpa för världen och för våra liv emot Voldemort. Det var som om slottet ville att vi skulle slåss tillbaka.
"Har inte ni något att göra?" frågade då Minerva och påminde oss om horokruxerna genom att dra fram Rowenas diadem, detta gav hon sedan till Harry.
Jag ville fråga henne hur hon fått tag på dem men gjorde inte det, eller hann inte för bara några minuter senare tog hon fram Helga Huffelpuffs bägare. Nu behövdes bara något vi kunde förstöra dem med.
"Jag vet", sa då Hermione och viskade något till Harry, denna nickade medgivande och öppnade munnen för att förklara men hann inte.
Något exploderade och utanför hördes en kall röst, Voldemort sa att klockan nu var tolv och att slaget skulle börja. Minerva och Dumbledor som tagit hand om allting, hade fått ut dem yngsta eleverna så att det nu bara var dem äldre kvar på skolan.
"Hailey och Hermione ni får förstöra horokruxerna", sa Harry och tittade sedan på mig och flinade. "Jag och Eric hjälper dem andra."
Utan en kram, eller ord eller något mer sprang jag och Harry ifrån dem båda två och befann oss bara minuter senare mitt i slaget. Dödsätarna på ena sidan och oss på den andra. Långt därifrån kunde vi höra Voldemorts kalla ekande skratt. Och åt det hållet begav vi oss. Båda två visste att det enda vi behövde göra var att mörda Voldemort, rättelse det enda Harry behövde göra var mörda Voldemort. Min uppgift var att se till så att han klarade det.
Ungefär som James uppgift varit att se till så att han fick Lily och pappas var att se till så att han klarade det. Snart slogs vi och förhäxningar flög runt i rummet, återigen började jag undra vad folk tyckte var så fascinerande med krig men slutade tänkta på detta när jag hörde hur Hailey och Hermione skrek.
Egentligen var det helt otroligt att jag hörde dem, men på något sätt gjorde jag det. Dem höll båda två upp något som såg ut som stora tänder, och sedan dem förstörda horokruxerna.
"Harry", skrek jag och slog mig fram emot honom, han stod inte långt ifrån Voldemort, denna satt på Dumbledors stol och tittade över allting med ett stort leende på läpparna och han såg faktiskt lycklig ut.
"Gör det" han nickade och tog ett steg framåt emot Voldemort och skrek högt Tom.
Voldemort gick fram emot honom och dem började prata, en cirkel blev till runt dem båda två och det såg ut som om en duell skulle börja, vilket det snart skulle. Alla slutade slåss och tittade för första gången bara på. Vilket inte var så konstigt, det här var ändå den slutgiltiga duellen. Eller kunde vara det i alla fall, och om Harry vann skulle allt vara bra igen och hans föräldrar skulle leva.
"Inget", hörde jag Harry säga. "Det finns inga fler horokruxer. Det är bara du och jag. Ingen av dem kan leva om den andra överlever, och en av oss ska just försvinna för gott"
Voldemort flinade emot Harry med hat så starkt att det gjorde ont i dem som såg hans blick.
"Avada Kedavra", skrek han samtidigt som Harry skrek Expelliarmus och dem båda förbannelserna träffade varandra.
Under en millisekund blev det svart och ingen förstod vad som hänt fören man såg Harry stå med staven stirrandes på Voldemorts döda kropp. Han sa jag lever, och ändrade form till sin animagusform och försvann. Detta fick mig att skratta, han hade aldrig varit mycket för uppmärksamhet. Jag ändrade själv form och sprang efter honom, och fann honom snart vid sjön där han satt och tittade över sjön.
"Bra gjort, kompis", sa jag, slog honom lätt på axeln och satte mig ner jämte honom, bakom oss hörde vi fotsteg och snart satte sig Hermione och Hailey ner, hur dem visste att vi var där hade jag inte en aning om men dem gjorde det.
"Verkar inte om om det fungerade", sa Hailey då med besviken röst, jag kunde höra att hon var på gränsen till tårar, och det gjorde tydligen Harry också för han lade armen om henne och log mjukt.
"Det kanske var meningen att dem skulle dö", viskade han, jag hörde ännu mer fotsteg bakom mig men trodde att det var tvillingarna eller Ginny.
Därför blev jag förvånad när jag hörde en mörk röst, som inte alls lät som tvillingarna.
"Vad pratar du för strunt?" sa denna, det verkade som om Harry och Hailey kände igen den men dem rörde sig inte utan stelnade bara till, detta gjorde även Hermione. "Jag är för snygg för att dö."
Jag vände mig om och såg där en människa som jag aldrig trodde jag skulle träffa. Två rättare sagt och min pappa.
"Du är också för ödmjuk", retade en rödhårig kvinna, som jag antog var Lily Evans, eller Potter kanske man ska säga.
"Visst är jag", han sträckte fram handen till mig och jag tog den. "Trevligt att se dig igen Eric, det var ett tag sen."
"Det var du?" frågade jag och han nickade, sedan gick han fram till Harry och Hailey och dem började prata och gråta, fast jag hörde inte vad dem pratade om.
"Kul att äntligen träffa dig Eric, du är verkligen en kopia av Sirius."
"Visst är han", sa då pappa och lade armen om Lily. "Kul att träffa dig igen rödtott."
Även hon gick över till sina barn efter det och pappa lade enkelt armen om mig. Tillsammans stod vi och tittade på scenen som utspelade sig framför oss. Hermione stod även jämte mig och jag hade min arm om hennes midja, och hon lutade sitt huvud emot mig.
"Du Taggis nu kan vi ju lära dem allt vi kan?" skrek plötsligt pappa och gick fram till James, denna slog honom lekfullt och nickade.
"Men först var är Måntand?" frågade han och fick svaret att han var hemma med Tonks. "Jag vet, vi skrämmer honom? Och sedan äter vi glass."
Båda två blev genast överlyckliga och hoppade runt som två femåringar, vilket var roligt att se. För första gången var pappa lycklig, och det gjorde mig lycklig – det, och Hailey.
"Snälla Lily kan vi göra det?" frågade båda två och gjorde en min som skulle likna ledsna hundögon, vilket bara fick henne att skratta.
"Ni är precis likadan som ni alltid varit", sa hon och lade armarna om dem båda två. "Men era hundvalpsögon har blivit lite svaga, dem måste ni öva på."
Jag och Harry gick genast fram till henne.
"Vi kan göra dem", och sedan gjorde vi perfekta hundvalpsögon.
"Ni är duktiga", sa hon och log emot James och Sirius, sedan gick hon över till tjejerna och dessa börja gå tillbaka till slottet.
"Helt otroligt", sa då James och Sirius. "Våra egna söner vann över oss. Vi måste hämnas."
"Men först glass" sa då James och låtsades bli sur.
"Självklart Taggis."
15 år senare
"Eric vi är försenade", skrek Hailey genom huset och jag sprang genast upp för att se hur min nio månader gravida fru försöka byta kläder på våran treåriga dotter.
När hon såg mig sprang hon genast iväg ifrån Hailey och hoppade upp i min famn. Denna suckade djupt och gick fram till oss, och gav mig sedan en kyss.
"Du kan byta om så länge så fixar jag det här", hon mumlade ett tack och gick sedan därifrån. "Zoe inte kan du göra sådär emot din mamma, hon är trött just nu."
"Fö'låt pappa", sa denna och pussade min kind, hon var riktigt charmig när hon ville, precis som hennes mamma.
"Ska vi ta på dig kläder nu då?" Då hördes en explosion och genast kom tvillingarna L.J och Sirius inspringandes. "Killar byt kläder, vi sticker om tio minuter."
Utan ett ord till sprang dem därifrån för att byta kläder och bara fem minuter senare kom dem och började tjata på mig och Hailey, så att vi skulle skynda oss. Dem var smarta små rackare, L.J tjatade på Hailey och Sirius på mig, samtidigt som Zoe bara pladdrade för sig själv.
"ERIC, HAILEY?" skrek då pappa, genast försvann tvillingarna som skott och sprang ner för att träffa sin farfar, han var deras idol och det fanns förmodligen ingen dem såg upp på mera.
"Vi är på väg", svarade jag enkelt, höll Zoe nära mig och gick sedan emot mitt och Haileys sovrum, dörren öppnades precis när jag skulle gå in och där stod hon. "Du är jättevacker."
"Tack men nu måste vi gå."
Hailey
Åren hade bara rusat iväg och snart stod vi på stationen ännu en gång, men den här gången för att vinka av våra barn. Att se sina barn växa upp var något helt fantastiskt. Det var något som bara hände en gång för i deras liv och då måste man även ta vara på stunden. Det som hade varit extra spännande var att vänta och få se i vilket elevhem dem hamnat i.
I år skulle våra äldsta barn få återvända till det om hade varit mitt och Eric hem i tre hela år. J.L. och Sirius skulle få börja deras andra år, och Jean, vårat äldsta barn och dotter skulle börja sitt tredje år. Jean hade sin egna stil och var väldigt lik min mamma, Lily. Hon hade blont hår och gröna ögon. Det blonda håret kunde hon inte ha fått från någon annan än Erics mamma. Vilket varje gång han såg henne påminde honom om vad hans mor offrade för både mig och Eric. Visst undanhöll hon en hel del, men endast för att hon visste att han skulle klara sig mycket bättre om han fick reda på det senare.
Efter Jean och tvillingarna hade vi Kate, en uppnosig och lite väl självupptagen tjej för att vara åtta år. Men trots det så tog hon efter varenda sak hennes äldre syskon gjorde och beundrade dem väldigt mycket. Hon sprang precis in i rummet och satte sig i mitt knä för att lyssna på babyn som låg i min mage.
"Han sparkar!" skrek hon. Jag skrattade och strök henne över håret.
"Hur vet du om det är en han eller hon?"
"Jag känner det!" sa hon. Nog för att vi är en trollkarls familj, men ibland får hon fantasin att rusa iväg lite väl mycket.
"Det är bra, gumman", sa jag och log mot henne. "Jag tror han tycker om dig."
"Tror du?" hon tittade förvånat på mig.
"Ja. Varje gång du kommer börjar han sparkas."
"Äh! Så gör J.L också, och det är inget annat än att han vill att jag ska sticka därifrån då", sa hon surt.
Jag skrattade och kramade tröstande om henne.
"Jag lovar att han kommer tycka om dig mest."
"Lovar du?"
"Ja", skrattade jag. "Jag lovar dyrt och heligt!" Jag la min hand över hjärtat. "På marodörheder."
"Men du får inte svära på marodörhedern!" utbrast hon. "Det är bara morfar och farfar, och farbror Remus!"
"Om vi hittar på en ny då?"
"Bara din och min?" Hennes ögon lyste vid frågan.
Jag rufsade om henne i håret. "Ja, bara din och min. Vad skulle du tycka om det?"
"JA! Vi kan kalla oss Kate-hedern!"
"Okej. Då svär jag vid Kate-hedern att han kommer tycka om dig", viskade jag till henne. Hon pussade mig snabbt i pannan innan hon skrek "Bra!" och sprang iväg.
Jag log när jag såg efter henne. Hon var sin far och farfar upp i dagen. Hennes mörka hår kastade sig runt hennes huvud när hon sprang iväg för att leta upp hennes pappa och berätta allt.
Snart kom Eric in i rummet också med Kate klättrande på ryggen och Zoe sovande i hans famn.
"Är det du som har skickat den här lilla apan på mig?" frågade han och kollade på skoj misstänksamt på mig.
"Jag är inte liten!"
"Okej då. Den här stora apan."
"Jag är inte stor!"
"Men vad är du då? Nyss var du ju inte liten heller!"
"Jag är ju såklart mellan!"
"Ja, du är ju såklart, mellan", stönade Eric. "Att jag inte tänkte på det!"
"Ska jag ta Zoe?" frågade jag. Eric tittade tacksamt på mig och räckte över Zoe till mig. Trots hennes tre år var hon ganska vuxen för hennes ålder och var definitivt mini-mamma i våran familj. Hennes söta, mörka lockar låg som en slöja runt hennes ansikte och hon såg ut som en riktigt liten ängel.
Tillslut hade hon fått på sig en tröja och en kjol som hon tyckte hon kunde ha. När vi stod på stationen träffade vi på Harry och Hermione som stod med deras åttaåriga son Dennis och femåriga dotter Jasmin för att vinka av deras bror Jonathan som var jämngammal med Jean. Efter att Ron dött kom Hermione och Harry mycket närmare varandra och två och ett halvt år senare fick dem sin första son. (A/N Jonathan, om ni inte räknade ut det)
Dagen hade varit lång, men väntan på brevet vi varje år fick av våra barn hade varit längst. Självklart hade tvillingarna – i år igen – lyckats reta upp gamla Snape och fick kvarsittning veckan ut. Jean däremot skrev att hon in i det längsta hade försökt att få dem att inte göra det, vilket – i år igen – inte hade fungerat. Hon hävdade också att nästa år skulle hon inte ens bry sig, då skulle hon gärna själv ge dem kvarsittning hela terminen ut om hon bara kunde. Jean hade påbrå från Lily av att vara bra i alla ämnen och från Sirius hade hon fått sin charm att charma alla lärare till att tycka om henne. Så man kan säga att hon blev en perfekt blandning, och att hon hur hon än gjorde skulle lyckas bra i livet. Jean skrev också och berättade att Saphira hade skaffat ny pojkvän, något som hon gjorde varje gång hon började en ny termin. Tvillingarna hade till och med börjat slå vad om vem nästa kille skulle bli, och hur länge det skulle vara innan det tog slut.
Saphira hade nu växt upp till att vara en vacker ung dam. Sirius hade tagit hand om henne som om hon varit hans egna dotter. Till och med Tonks lärde sig älska henne trots allt Bellatrix gjort emot dem. För det framgick tydligt att Saphira inte var alls som Bella, hon var jordnära, charmig och mer lik Sirius än någon annan. Hon visste också vem hennes mamma var och skämdes inte alls över att Bellatrix varit en dödsätare. Sirius ville inte att dem skulle skända Bellas minne så han åkte till Ministeriet och berättade sanningen. Och när man nu läste om Voldemort och dödsätarna i historieböckerna så stod både Regelus och Bellatrix som före detta dödsätare. Som blivit tvingande att gå med Voldemort av antingen familj eller pågrund av egna privata skäl. Som sagt liknade Saphira, Sirius mer än hon liknade Bella. Och därför hade hon en ny pojkvän hela tiden, vilket Sirius var väldigt stolt över. Han sa alltid att det var inte konstigt att killarna följde efter henne. Och det var det inte heller, det svarta, krulliga håret hängde runt ansiktet. Ögonen var bruna, mystiska hela hennes utseende var egentligen charmerande. Folk bara drogs till henne som flugor.
Jag hade alltid gillat tanken om att ha en stor familj, och det hade jag nu. Eric hade varit ensambarn i hela hans liv så han hade heller inget emot många barn.
Eric lyckades svänga runt Kate så hon hamnade framför honom och efter det satte han sig ner i soffan bredvid mig och gav mig en kyss.
"Nå, var det du som skickade henne på mig?" Log han.
"Nja, det vet jag inte om jag skulle erkänna i så fall."
"Åh. Så det var du i alla fall?"
"Nej jag tror hon stack av egen fri vilja."
Eric skrattade stort och kollade på mig med kärlek i blicken. Jag har varit upptagen med barnen i så många år nu att jag inte har uppmärksammat den blicken på ett tag, i alla fall inte så ofta. Just nu kände jag lite skam över det men jag visste innerst inne att Eric beundrade mig. Beundrade mig för att klara av jobbet med barnen, från att föda dem till att mata dem, byta blöjor på dem och natta dem. Visst gjorde han jobbet lättare ibland, det var ju hans barn också. Men han jobbade också och jag var ju hemmafru. Om jag hade gissat hur mitt liv hade sett ut nu för femton år sen hade jag aldrig gissat att jag inte skulle jobba, jag hade säkert trott att jag skulle bli auror eller liknande där jag kunde få både spänning och magi i yrket. Men när Jean kom ändrades allt om, och jag fann mig i att vara mamma på heltid.
Jag stannade upp mitt i en rörelse och grimaserade lite.
Eric kände igen den minen och reste sig snabbt upp. "Jag hämtar barnvakten."
Han hjälpte mig att stapplande resa mig upp från soffan innan han skyndade iväg för att leta reda på Sirius som skulle hålla koll på våra barn.
Snart kom Sirius och tog den fortfarande sovande Zoe från min famn och tog Kate i handen. Sirius viskade att "mamma snart skulle komma tillbaka" för att hålla henne lugn och det verkade fungera. Hon visste att man kunde lita på farfar och Sirius hade också bra hand om små barn.
Jag log tacksamt mot honom men enligt honom visste jag att det inte var något att tala om, sen jag räddade hans liv för så många år sedan tyckte han att han stod i skuld till mig.
Eric la en skyddande arm runt min rygg och höll den andra i min hand. Tillsammans gick vi till dörren. Jag stannade till igen och slöt ögonen. Sen log jag.
"Den här lilla saken vill ut fort."
"Du kommer klara av det, som alltid", han kysste mig ömt och jag besvarade honom. Sen skyndade vi ut genom dörren och transfererade oss till sjukhuset.
Här är en liten guide över barnen, om ni hade svårt att uppfatta det eller tyckte att det bara var krångligt. Dem står i ordningsföljd.
Haileys/Erics:
Jean, tretton år. Blont hår, gröna ögon. Gryffindor.
Tvillingarna L.J och Sirius, tolv år. Ljusbrunt hår, mörka ögon. Gryffindor.
Kate, åtta år. Svart hår, gråa ögon.
Zoe, tre år. Mörka lockar, mörka ögon.
Den nya bebisen. Svart, ostyrligt hår, bruna, varma ögon. Kille, . (jag vet vad han heter xD det gör inte ni xD // GroowyL)
Harrys/Hermiones:
Jonathan, tretton år. Brunt hår, bruna ögon. Ravenclaw
Dennis, åtta år. Svart hår, bruna ögon.
Jasmin, fem år. Brunt, lockigt hår, lysande gröna ögon.
Bellatrix (men när hon dog tog Sirius hand om henne istället):
Saphira, sexton år. Gryffindor
----
Hmm ... Ja. Det här var ett extra långt kapitel, men även det sista.
Om ni vill ha en fortsättning får ni se till att kommentera!! Vi kan inte lova något om vi inte i alla fall kommer upp till fem-tio personer som bett om en fortsättning, varför dem nu vill ha det xD hehe nej, men vi uppskattar er som följt den här ända hit till slutet.
Om ni inte kunde tolka något i några andra kapitel, så fråga eller säg bara till, så ordnar vi det. Ni kanske inte fick någon klarhet i hur vi – eller jag, rättare sagt – fick ihop det med drömmarna som Hailey hade? Fråga bara, så kan vi förklara.
Tack till alla er som kommenterat innan. När vi bytte till en profil vi kunde ha tillsammans, jag och GroowyL, så försvann alla kommentarer som vi haft till motivation, men vi vet att ni kommenterat, så tack till alla er! Det gör inget om vi får en kommentar till nu när den är slut så vi får reda på vad ni tyckte om det här kapitlet, men även om hela historien.
Som vanligt har Eric blivit skriven av GroowyL och Hailey av mig, devilofnight/mizzy.
Tänkte skriva ett litet tack ifrån mig med, haha. Men iallfall nu är denna fic slut :'(. Och jag skulle mer än gärna skriva en fortsättning om någon kommenterar som devil/mizzy påpekade innan. Så kommentera folket så kommer iallfall jag älska er xD Iallafall, det var nog det. Tack dem som kommenterade, och till er som inte gjorde det men som kanske läste. Tack :) Ha det bra // GroowyL
