Återförening
Den döda, förhäxade, stilla luften av Slottstaden var nästan välkomnande i jämförelse med dom nedfrysta ödemarkerna som nu var Zoradomänen. Även om det var en överdrift så hotade i alla fall inte luften att frysa hans blod solid eller flisa hans hud från hård kyla. Det hindrade inte Link och Navi från att snabbt bege sig och ducka undan från dom fruktansvärda varelserna som nu höll till i den en gång upplivade kommunen.
När dom kom ut till Hyrule Fältet och tittade upp mot den nu klara himlen var dom chockade av att solen fortfarande var högt uppe. Resan genom isgrottan kändes som om det hade tagit timme efter timme från bådas perspektiv. Ganondorfs mörka magi verkade ha förmågan att böja tiden och få alla dessa resor att verka mer snabbare eller långsammare än dom egentligen var. Det var något Link och Navi tyckte var oroväckande.
Men dom hade inte tid att grubbla över det nu. Paret korsade Hyrule Fältet med Navi som visade vägen till Lon Lon Ranchen.
"Tror du att Malon är oskadd?" frågade Link som tittade upp mot älvan medans hans oro fyllde hans tankar. Från hur Talon berättade verkade det inte allt för fruktansvärt på ranchen men...kanske hade saker och ting förändrats? Det verkade åtminstone inte vara monster där...
"Det borde hon vara...Talon skulle då aldrig lämna henne om hennes liv nu var i fara..." sa Navi som ville tänka på det bästa om Talon i en sådan situation. Visst var ranchägaren ingen krigare och inte mycket till ranchägare heller. Men han var fortfarande en far! "Som tur är kommer vi att hinna dit innan solnedgången. Vi kommer att kunna ordna allt."
Link ville känna sig lika självsäker som Navi...men det kunde han inte. Oro fyllde honom med hemska tankar av vad som kunde ha hänt hans gamla vän. Sist han trodde att två av hans vänner var oskadda hade dom dött! Det fick honom att oroa sig för Ruto men hon sa att hon skulle vänta och han var tvungen att tro det...
Link skakade bort dom där tankarna och började att springa fylld av beslutsamhet och ny energi. Han hade svärd och sköld i hand, beredd ifall dom skulle bli anfallna ute på fältet.
Men inget hände under resan. Precis som Navi hade sagt var solen fortfarande kvar på himlen då dom tillslut kunde se Lon Lon Ranchen. Från det lilla dom kunde se hade inte mycket förändrats. Stenväggen som omgav området var fortfarande lika stark och luften var ren med brist på den fruktansvärda naturen som dom förhäxade platser paret hade varit i tidigare.
"Du borde nog stoppa undan ditt vapen," viskade Navi då dom närmade sig. "Ingo kan nog bli aggresiv om du har ditt svärd i handen..."
Älvan såg sig omkring vid ingången då dom närmade sig.
"Men var är Talon...?"
"Kanske han redan är därinne," föreslog Link som också såg sig omkring medans han stoppade undan MästerSvärdet och sin sköld. Det kan också vara så att Talon inte hade kunnat ta sig till ranchen alls...men han ville inte tänka på det mer änhan var tvungen till.
Navi nickade och landade på Links axel.
"Kanske han har hunnit hit före oss och saker och ting har rdnat sig," undra älvan. "Kom så tar vi oss en titt..."
När pojken och älvan klev in i själva ranchen såg dom...faktiskt knappt något intressant. Lon Lon Ranchen hade förändrats lite under dom sju åren sedan dom var där. Byggnaderna såg mer slitna ut men förutom det verkade allt väl. Gräset var grönt, kuukoner kacklade medans dom gick omkring i deras inhägnad, hästarna sprang fria i det massiva stängslet...
Inget verkade ovanligt alls.
"Var är alla? Jag ser ingen..." mumlade Navi då hon inte såg någon själ alls i själva huvuddelen av ranchen. "Allt verkar normalt åtminstone. Jag är överraskad av hur väl ranchen är trotts allt som har hänt i Hyrule."
Det var nästan misstänksamt till och med. Visst var ranchen långt borta från Slottstaden och var knappast en måltavla för Ganondorf...men saker och ting var praktiskt taget perfekt. Om det inte hade varit för Talons ord skulle Navi aldrig ha misstänkt att något hade gått fel under sju år sedan Ganondorf tog över Hyrule.
Link tänkte knappt på det. an var bara glad över att saker och ting var fridfullt på ranchen precis som han hade lämnat det! Men det Talon hade sagt hade oroat honom och varken det gröna gräset eller hästarna kunde få bort det.
"Kanske stallet..." sa Link som vände sig om och gick till stallet. Lukten av hö och stanken av djur träffade honom och Navi i ansiktet då dom trädde in, luften var praktiskt taget fuktig. Ljudet från kor hördes och någon som mumlade för sig själv.
Dom beslöt sig att undersöka mumlandet och såg att det fanns en person till därinne! Personen var tydligt en kvinna med sin rygg vänd mot dom. Hennes ansikte var inte synligt men hon verkade sopa bort smuts och damm på golvet. Hon bar en smutsstänkt klänning med en lila kjol och långt rött hår som gick halvvägs nerför ryggen.
"Öh...ursäkta mig..." sa Navi då hon harklade sig och flög upp i luften.
Tydligen hade kvinnan inte hört dom träda in eftersom hon hoppade till och snodde runt för att se dom. Hon var en rätt vacker ung kvinna men hon hade mörka skuggor under ögonen som var rättröda och puffiga, vilket betydde att hon inte för länge sedan hade gråtit.
"Vad? Vad är det? Är ni här för att träffa Ingo?" snäste hon nästan och verkade mest uppretad och utmattad än arg.
Link ryggade till av den vassa tonen i hennes ord men det hindrade honom inte från att stirra på kvinnan. Hon verkade så bekant...och det där håret...det måste vara...
"Malon...?" frågade pojken mjukt och såg in i flickans vackra blåa ögon. Av någon anledning gjorde det så att hans ansikte kändes varmt. Var det verkligen hon? Hans vän? En liten del av honom glömde nästan bort av att hon skulle se äldre ut. Saria och Darunia hade inte förändrats alls under dom sju åren så han hade inte förväntat sig vilken förändring Malon hade genomgått!
Den unga kvinnans reaktion var inte riktigt som Links. Hon såg mest irriterad ut.
"Ja, jag är Malon. Ingo är nog den du vill tala med. Han äger ranchen nu..." sa hon i ett försök att låta stark och självsäker men det var en gnutta sorg och oförrätt i hennes röst som hon inte kunde få bort.
Pojken kände sitt hjärta dunka då Malons identitet var tydlig. Hon var bara så...annorlunda än när dom sist hade sett varandra! Hon var ett huvud kortare än honom och såg mer ut som andra vuxna damer i Hyrule. Det var svårt för honom att verkligen beskriva det, men...hennes hud verkade mer ljusare och hennes ansikte var mer vackrare. Hon märkte också att hennes höfter var mer bredare...och på hennes framsida hade hon dom där stora sakerna som kvinnliga hylianer hade på sina bröst!
Link harklade sig medans han kände sig varm, speciellt i hans ansikte. Det tog honom en sekund bara av att forma en enkel mening.
"Malon...öh...känner du inte igen mig...?" frågade han.
Malons ansikte skiftade sig drastiskt till en förvirrad min, spänningen verkade försvinna nästan genast. Hennes läppar särade sig lite då hennes ögon tog in Links form från topp till tå innan hon tittade på Navi. Hennes haka föll och ögonen spärrades upp då hon stirrade in i Links ansikte.
"Älv...Pojken...?" viskade hon som om hon såg ett spöke.
Det smeknamnet värkte efter allt han hade gått igenom...efter allt vad Link har fått lära sig. Han var ingen 'Älvpojke' längre och det skulle han aldrig bli. Men han visste att Malon inte skulle förolämpa honom med flit så istället lät han tröstas av att hon kände igen honom.
Med en nickning formades ett blygt litet leende p hans ansikte.
"Det stämmer," sa han.
Han praktiskt taget flämtade chockat då Malon rusade fram, slog armarna om honom och höll honom nära sig med sitt huvud vilande mot hans bröst.
"Älvpojken! Jag visste att dom där kläderna var unika, men...jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!"
Link kände sig nästan insnärjad, hans hjärta bultade våldsamt mot hans revben då han blev omfamnad. Han tittade upp mot Navi efter hjälp bara för att se att hon höll tillbaka ett skratt. Vad var det som var så roligt? Var hans ansikte rött? Det kändes rött...
Efter att ha förhastat sig slog han en arm om Malon, ovan av att krama någon alls förutom Saria. Det kändes märkligt...men ändå behagligt.
"Jag...jag är ledsen av att ha varit borta så länge...öh..."
Vad skulle han säga? Han kunde inte förklara situationen så bra och chanserna var att ranchflickan inte skulle tro honom i vilket fall.
Malon skiljde sig från kramen lika snabbt som hon började den och blev själv röd i ansiktet.
"Öh, förlåt. Av kramen, menar jag. Jag var bara...lycklig! Jag menar..." sa hon och verkade själv generad! Jag tänkte mig inte för..."
Den unga kvinnan harklade sig.
"Men du har en hel del att förklara! Du sa att du skulle komma tillbaka och det har redan gått sju år!" sa hon i en röst som var blandad med anklagelse, lekfullhet och en gnutta sorg...
Detta högg Link i hjärtat då skuldkänslor fyllde honom och han kunde inte möta hennes ögon. Åter igen tittade han mot Navi efter hjälp, osäker på vad han ens skulle säga...
Som tur var förklarade Navi den här gången.
"Det har hänt mycket. Saker och ting var inte särskilt säkra i Hyrule dessa sju år..."
Malon tittade på älvan som om hon just hade insett att hon var där trotts att hon hade tittat på henne tidigare.
Ranchflickan nickade och såg mindre deprimerad ut.
"Du har rätt. Jag antar att det inte var rätt att fråga så. Dom sju åren har inte varit vänliga mot oss..." sa hon och tittade tillbaka mot Link. "Men du verkar klara dig bra, Älvpojken. En äkta Älvman!"
Hon skrattade lite åt sitt skämt och såg nästan lättad eftersom hon inte verkade ha något att skratta åt på sistone.
Av någon anledning fick kommentaren Links hjärta att bulta ännu hårdare.
"Åh. Öh...Det gör inget. Och...tack. Du ser...annorlunda ut. Bra. Jag menar, bra."
Han fick en sådan tunghäfta! Men varför? Det var inte som om han ljög. Hon såg så...så vacker ut, han kunde bara inte säga det av någon anledning. Samtidigt försökte Navi åter igen att inte skratta och var tvungen att hålla för munnen.
Till skillnad från Link tog Malon komplimangen bättre och strålade åt honom.
"Du vet verkligen hur man smickrar en flicka, Älvpojken," sa hon och gav ifrån sig ett till litet skratt.
Plötsligt blev hon allvarlig och tittade mot stalldörren som om hon förväntade sig något.
"Men jag måste få fråga...vet du vad som händer här? Med Ingo?" frågade hon i en låg röst som om Ingo kunde gömma sig och tjuvlyssna.
Åh! Visst. Anledningen till att dom valde att komma till ranchen förre Vattnets Tempel! Link skärpte sig så att hans ansikte kändes mindre varmt och hans hjärta lugnade ner sig lite.
"Vi träffade Talon. I Kakarikobyn," förklarade pojken. "Han sa att Ingo... bara tog över och sparkade ut honom..."
"Jag kunde knappt tro det själv. Talon var en sådan snäll man så varför skulle hans egen bror göra något sådant?" tillade Navi med korslagda armar. "Han var lite sur men det verkade bortom Ingo!"
Men hon kände ju knappt den vresiga mannen...
"Det är just det..." svarade Malon med en sorgsen nickning och suckade. "Men det är mycket värre. Han hjälper inte ens längre till på ranchen men vägrar att anställa någon för att hjälpa så allt faller på mig. Jag har inget emot av att arbeta...men han skriker och skäller och slår även hästarna! Han sparkade Skampe en gång och han har fortfarande ont efter det..."
Hennes ögon fylldes med tårar som hon snabbt torkade bort.
"Det är fruktansvärt...det är inte likt honom alls..."
Varför skulle han vilja skada djur?! Det kunde Link inte förstå alls! Pojken kände en växande ilska då han undrade om Ingo hade skadat Malon också. Men även om han saknade sociala erfarenheter visste han att det inte var rätt fråga att ställa. Han var så bekant med hur det kändes att tänka på smärtfyllda upplevelser.
Förvirrad över förklaringen var det Navi som svarade.
"Finns det ingen anledning? Hände det något som påbörjade det här? Visst måste det ha varit något, eller?" sa hon då hon ville tro att det var något som satte igång detta istället för att Ingo skulle bli så grym.
Malon förhastade sig medans hon gröpte tag i sin klänning och verkade osäker om hon skulle säga något alls.
"Jag kan inte vara riktigt säker, men...jag tror att min farbror jobbar för Ganondorf. Det är därför ranchen alltid har varit så säker..."
"Va?!" utbrast navi utan att mena det. Hon harklade sig och försökte igen. "Förlåt. Det är bara...det verkar som en väldigt stor anklagelse. Vad fick dig att tro att han ens skulle göra det?"
"Som jag sa, jag kan inte vara säker," påminde Malon pojken och älvan. "Men jag har sett honom prata med misstänksamma personer, pratade om mat leveranser och även om att hitta en 'ersättarhäst' åt någon. Inget namn nämndes men...vem annars har den sortens pengar nu för tiden? Inte ens Kakarikobyn från vad jag har hört."
En ersättarhäst? Genast kom Link ihåg den massiva hästen som fantomen red på inne i Skogens Tempel...och hur han hade dödat den. Minnet ihop med själva Templet gjorde pojken illamående, men han tvingade tillbaka dom känslorna.
"Nu förstår jag..." mumlade han, chockad över tanken av att någon hylian ens vill jobba åt Ganondorf frivilligt. "Jag menar jag vet inte vad annars det kunde vara."
Malon nickade och gröpte tag en handfull av sin klänning medans hon andades tungt och såg ut att hålla tillbaka tårarna.
"Jag vet bara inte vad jag ska göra! Jag kan inte rymma...fältet är för farligt och jag är rädd att om jag ger mig av kommer Ingo att skada alla djuren! Han slår redan hästarna, som jag sa, men han kan även börja att döda dom! J-Jag gillar inte att prata om min farbror på det sättet men som han uppför sig...det han säger..."
Det var tydligt med tonen för varje ord att Malon tvingade tillbaka sina känslor. Hon stammade även lite och hon fortsatte att svälja medans hon vred på klänningen i mild panik.
Link tyckte synd om henne...han förstod att hon kände som han gjorde när han var under stress eller kom ihåg något obehagligt. Det var en fruktansvärd känsla som om världen krympte runt om honom och som om en hand kramade om hans hjärta.
Försiktigt la han sina händer på hennes axlar och kände medkänsla då hon ryckte till.
"Vi hjälper dig...jag vet inte hur, men vi kommer att ta hand om det här," lovade pojken bestämt.
"Talon sa att han skulle möta oss här...förhoppningsvis är han redan på väg just nu..." tillade Navi som också tyckte synd om den unga kvinnan. Älvan gillade Malon, den rara och i vanliga fall energiska bondflickan. Hon gillade henne speciellt för hur mycket Link tydligt brydde sig om henne så djupt.
Malon nickade igen och släppte sin klänning och verkade mer lugnare av Links beröring.
"Hjälper ni mig verkligen? Och min far är på väg hit...?" snyftade hon och harklade sig då hon lyckades hålla tillbaka tårarna. "Åh, Älvpojken...fröken Älva...Jag vet inte vad jag ska säga...tack så mycket...!"
Åter igen kände Link hur hans ansikte hettades till lite men han tvingade tillbaka sin nervositet, eller försökte åtminstone. Han hoppades verkligen att hans ansikte inte var för rött!
"Öh...S-Självklart. Jag menar, vi är väl vänner," sa han. "Men, öh...vet du hur vi ska göra det?"
Han kände sig fånig av att fråga men han kunde inte komma på något.
Det verkade inte som om Malon blev upprörd av att Link inte hade någon plan.
"Jag kan berätta en sak för dig...jag vill inte att farbror Ingo skadas. Han har gjort fruktansvärda saker, men...han är fortfarande familj. Jag kan se hur beväpnad du är men jag vill inte att du använder dom emot honom," sa hon.
Det skulle Link aldrig göra! Han dödade monster och odjur om det så behövdes, men att döda en hylian, en äkta person, var oacceptabelt för honom.
Förutom, kanske, ett undantag...
"Oroa dig inte, det kommer vi inte att göra," sa Navi för dom båda. Hon kände Link väl för se att han aldrig ens skulle försöka att skada en annan person om han kunde låta bli. Även om dom gjorde fruktansvärda saker som Ingo.
"Just det. Jag skulle aldrig skada honom så..." höll Link med i en nickning och försökte att försäkra Malon då han tog bort sina händer från hennes axlar. "Men vad tror du att vi borde göra istället?"
Bondflickan suckade av lättnad.
"Åh, tack, båda två..." sa hon innan hon började att tänka med armarna i kors. "Som jag sa, inget våld. Farbror Ingo har blivit rätt arrogant den senaste tiden...det är en stor svaghet..."
Navi grubblade ihop med Malon för att komma på en plan.
"Kanske en slags vadslagning," erbjöd älvan. "Tror du att han skulle satsa ranchen eller djuren i någon slags tävling?"
Hon kunde inte komma på bättre alternativ utan att lägga till våld. Hon tvivlade på att dom kunde lura Ingo på något annat sätt. Varken hon eller Link hade ens föreställt sig att hjälpa till att återta en ranch från en förrädisk bror!
"Det tror jag att han gör..." mumlade Malon och tänkte en stund. "Jag vet inte om han kommer att satsa på ranchen, men...vänta..."
Hon flämtade plötsligt av en fruktansvärd insikt.
"Epona! Minns ni om vad jag sa om en 'ersättarhäst' innan? Jag tror att Epona kan vara den hästen! Hon är mycket snabbare och stabilare än dom andra...och hon är den enda som Ingo aldrig har lagt hand på!"
Link var åtminstone lite glad av att Epona var vid liv och välmående. Han visste inte hur länge hästar levde och han var rätt fäst vid djuret.
"Så...om vi slår vad och tar Epona, kommer det att hjälpa?" frågade pojken.
"Det tror jag!" sa Navi som fångade upp av vad Malon tänkte på. "Om Ingo inte har sin prisbelönta häst kommer han säkert att ge upp ranchen och fly eller något. Jag är säker på att det skulle förarga Ganondorf om jag vore han..."
"Då har vi en plan! En hästkapplöpning skulle vara ditt bästa val," sa Malon som såg ut som om en tung börda hade lyfts från hennes axlar och gett henne mer hopp i ögonen. "Han anser sig sjäv vara en skicklig ryttare så han kommer nog att satsa i en kapplöpning!"
En kapplöpning?
"Men jag vet inte hur man rider en häst," sa Link, men det hade inte sett så svårt ut dom gånger han hade sett någon annan göra det. "Är det svårt?"
"Tja, i normala fall behöver du mycket träning men Epona rider som en dröm. Om du använder henne i kapplöpningen kommer du att vinna utan problem!" försäkrade Malon honom, uppenbarligen självsäker på både Link och sin favorithäst.
"Då är det avgjort, vi utmanar honom på en kapplöpning," sa Navi som var glad över att dom kunde planera tillsammans! Hon önskade bara att Talon var där eftersom det säkert skulle vara till mer hjälp i situationen. Men trotts Ingos skumma förhandlingar skulle säkert ord från hans bror skulle knappast tynga ner honom.
Malon strålade åt paret, speciellt åt Link.
"Jag har sådan tur att ni två är tillbaka! Jag vet att du kan göra det, Link," sa hon och rodnade lite av att säga pojkens riktiga namn. Bondflickan betonade det till och med.
"T...Tack. Jag ska göra mitt bästa," lovade Link som själv kände sig generad. "Men var är Ingo?"
"Han gör nog sina ronder just nu," sa Malon som tog sig samman. "Jag tror att han är ute hos hästarna. Bara gå dit och utmana honom, han kommer säkert att acceptera."
"Oroa dig inte, Link. Jag sköter talet," föreslog Navi som visste att Link skulle ha det svårt att hantera det än henne.
Pojken kände sig lättad och tittade uppskattande på älvan. Han var fortfarande upprörd på henne för vad hon hade gjort och hade ännu inte förlåtit henne. Med det sagt var han tvungen att visa uppskattning över allt hon hade gjort för honom, som att ta hand om sociala situationer som han inte var beredd för.
"Tack, Navi."
"Lycka till, ni båda. Jag vet att ni kan klara det!" hejade Malon lite med en röst av stark förtroende för pojken och älvan.
Link kände sig lite förstummad och nickade stället innan han gick ut ur stallet med en fnittrande Navi efter sig.
"Jag är verkligen glad av hon är oskadd..." sa Link då han lugnade ner sig medans han stängde dörren efter sig. "Saker och ting har verkligen inte förändrats mycket här omkring. Jag menar, till skillnad från resten av Hyrule."
Och det var han tacksam över, om nu bara resten av kungariket kunde vara detsamma.
Navi kunde inte hjälpa att flina för sig själv då hon hela tiden kände sig road över hur Link var när han ar tillsammans med Malon. Han visste inte hur han skulle ta sig an en söt flicka och det visades mycket! Älvan fick undra om Link antingen blev gnerad av henne eller att han började bli lite småkär i bondflickan. Hon ville tänka på det sista, då hon hade på känn av att Malon var det också. Även efter sju år.
"Jag är också glad, Link," var allt hon sa. Det fanns gott om tid att småreta honom senare. Just nu fick dom fokusera! "Kom, så letar vi upp Ingo."
Link nickade medans han gick över till det håll Malon hade föreslagit, mot hästarna. Precis som ranchflickan hade sagt gick Ingo sina ronder. Mannen hade förändrats mycket sedan dom hade besökt ranchen. Han bar inte längre en smutsig overall och stövlar med en utmattad och oförskämd framtoning.
Istället var Ingo klädd som om han var av hög vikt. Han bar en stilig röd kostym med blåa ärmar ihop med en krage som Link tyckte var ovanlig. Den var vit och gick runt mannens hals. Med fläckfria vita byxor och spetsiga gröna skor var det tydligt att den nya ranchägaren hade pengar att spendera på. Hans mustascher och hår var välskött och hans ansikte var rent och det såg ut som om han inte hade lyft ett finger på flera år.
Men han ögon var mycket värre än innan. Innan hade Ingo för det mesta varit en otrevlig och korthuggen man med en irriterad blick. Nu hade den nya ranchägaren mer vassa, illavarslande ögon. Han tittade nästan hungrigt på hästarna som om han planerade att slackta djuren och sluka dom. Mannen mumlade något som pojken och älvan inte kunde höra men det var visst något han fann roligt då han skrockade lågt.
Det var inte förrän paret hade kommit närmre då Ingo såg dom. Han snodde runt huvudet och hoppade till lite då han insåg vad som hände. Den illavarslande blicken lämnade inte hans ögon och till skillnad från Malon verkade han inte känna igen Link och Navi. Förmodligen hade dom visst varit så oviktiga för honom att komma ihåg dom.
"Hm?! Va? Vad är det, vad vill ni?! Har inte sett er häromkring innan...speciellt en älva..." skällde Ingo som stirrade på Navi. Han muttrade något annat för sig själv som paret inte kunde höra, men ordet 'värdefullt' var en del av det.
Navi lyckades hålla tilbaka en rysning av obehag då hon kände att Ingo när som helst skulle ta fram en flaska och fånga henne. Hon bet sig i tungan och sa nästan ifrån den fruktansvärda mannen, men det skulle förstöra deras plan.
"Vi är nya här i trakten. Vi hörde att det fanns bra hästar på den här ranchen," förklarade Navi och såg på hästarna för att kunna välja vilken av dom som var snabbast. Hon upptäckte tillslut en bekant röd häst längre bort i inhägnaden, som bara måste vara Epona!
"På det viset?" svarade Ingo och lugnade ner sig lite över tanken på att kunna göra en vinst. "Dom flesta djuren här är inte värda det, men jag är säker på att jag kan behaga er."
Hans röst var len som om han hade varit en försäljare i hela sitt liv. Han tittade på Link och höjde nyfiket ett ögonbryn.
"Eftersom det är du som gör själva ridandet, vad är du ute efter? Du verkar ha mycket packning så en stark häst..."
Link var inte säker på vad han skulle säga så han höll med Ingo.
"D...Det stämmer. En stark häst. Och många av dom här hästarna ser rätt starka ut..."
Var det rätt sak att säga? Det lät lite knäppt för honom!
"Kan vi gå in och titta närmare? Jag tror att det skulle hjälpa oss att se vilken häst som passar," insisterade Navi lätt medans hennes blick inte lämnade Epona.
"Hmf. Jag antar det. Men försök inget lustigt. Jag har farliga vänner, bara så ni vet det," grubblade Ingo men ledde ändå paret till grinden, låste upp och klev in i inhägnaden. Några av djuren tittade på Ingo med rädlsa i sina ögon, vissa till och med klampade undan. Några av dom hade märken, svidande rester av misshandel av vad som kunde vara piskor eller bälten. Blotta åsynen förargade både Link och Navi.
"Vänner? Vad för slags vänner?" frågade Navi som höll tillbaka sina känslor och ville bekräfta om Ganondorf verkligen var inblandad eller inte. Det var ju ändå bra att ha den informationen.
Som tur var för Navi verkade Ingo självsäker på sig själv.
"Vet du inte? Den store Kung Ganondorf, så klart!" förklarade han, tydligen utan skam av att ansluta sig till en sådan skurk. "Medans han behandlar sig själv som gud är han fortfarande en vanlig människa precis som alla andra, i behov för mat och proviant för sig själv och hans följe. Vad han behagar kan jag ge honom, jag handlar med honom. Så försök inget lustigt, förstått?"
Link kände sig äcklad över Ingos monolog. Mannen hade verkligen ingen skam av att öppet erkänna att han jobbade för en sådan fruktansvärd person. Hade han verkligen varken skam eller medkänsla alls? Pojken hade den växande lusten att skrika åt Ingo, att smocka till honom och fråga vad han tänkte på. Men han svalde tillbaka sin vrede och nickade åt ranchägarens krav.
Även Navi fick hejda sig från att läsa lusen av Ingo. Han ville frivilligt ge bort mat och en ny häst åt Ganondorf? Var han verkligen så självisk och kortsynt? Trodde han verkligen att gerudon skulle skona ranchen för alltid? Liksom Link fick hon hålla humöret.
"Vi kommer inte göra något alls," var allt hon kunde få fram.
"Bra!" nickade Ingo och flinade som om han gjorde något modigt och fantastiskt istället för något så lågt och avskyvärt. "Då så, vilken häst vill ni ha?"
Älvan höll tillbaka ett äcklat läte av Ingos ton och såg sig omkring som om hon verkligen försökte besluta sig. Hennes blick föll åter igen på Epona och och pekade på märren som om hon hade sett henne för första gången.
"Vad sägs som den där? Den röda hästen?" sa hon.
Ingo tittade på Epona och knöp ihop ögonbrynen innan han skakande på huvudet vände sig till älvan.
"Nej. Den där är inte till salu!" sa han bestämt.
"Varför inte?" frågade Link som låtsades vara ovetande. Han var glad över att se sin djurvän igen men var tvungen att hålla tillbaka hans min av att känna igen henne.
"Därför att hon är till Kung Ganondorf och inte till dig!" snäste ranchägaren som om det var uppenbart. "Välj en annan!"
Men hon verkar vara perfekt för oss," sa Navi emot, försiktig av att inte verka allt för framåt. "Jag tror att vi kan engagera något."
Mannen var på väg att protestera högt åt dom två men då han hörde om ett engagerande verkade han nyfiken.
"Ett engagerande? Det här måste jag då allt höra..." sa han.
"Min vän är jätteskicklig på att rida hästar," ljög Navi och gjorde en gest mot Link. "Jag tror att vi kan slå vad! Jag slår vad om att vi kan slå dig i en hästkapplöpning. Om vi vinner får vi märren. Om du vinner...ger vi dig allt vi har och beger oss."
Hon la in det sista utan att tänka sig för då hon kände att hon lyckades locka Ingo.
"Om du tror att du kan slå oss, det vill säga."
"Links ögon spärrades upp då han vände sig till sin kompanjon. Det hade inte varit en del av planen! Vad tänkte Navi på?!
"Allt?" pep han utan att kunna hjälpa det.
Ingo ignorerade pojken med ögon som glimtade av tydlig girighet och självsäkerhet. Ett brett flin spred sig över hans ansikte då mannen skrockade och gned sina händer.
"Det är ett vad jag kan acceptera! Så du tror att du kan slå mig, va?" frågade han då Navis inte verkade förarga honom utan snarare uppmana honom. "Överens! Vi har en kapplöpning! Runt inhägnaden tre gånger! Och som generositet låter jag er välja den häst ni vill ha."
Han skrattade igen som om han visste något dom andra två inte gjorde. Ingo höll ut sin hand för att fastslå överenskommelsen.
Link svalde och förhastade sig en stund. Varför satsade Navi allt dom hade?! Var hon verkligen så säker på att han skulle vinna? Om han förlorade skulle Link aldrig göra något så dåraktigt som att ge bort allt han hade. Han skulle bara fly.
Utan att ens vilja röra Ingo, även med handske på, tvingade sig Link att skaka ranchägarens hand.
"Ö...Överens..." lyckades pojken tvinga fram.
"Överens!" ekade Ingo som gröpte hårt om pojkens hand innan han släppte. "Som jag sa, du får välja först. Du kan ha vilken häst som helst, men dröj inte för länge!"
Åter igen skrockade han som om han hade någon slags hemlighet.
Link gick genom inhägnaden medans Navi landade på hans axel då han gick mot Epna. han visste att han var tvungen att följa Malons råd och använda henne i kapplöpningen! Då han närmade sig gnäggade märren till lite och travade undan.
Det fick Link att fnysa av förvirring. Varför undvek Epona honom? Dom var ju vänner, eller? Kände hon inte igen honom?
"Epona...det är jag..." viskade han till hästen i tron att hon skulle förstå vad han sa. Det hade aldrig fallit honom av att djur inte förstod människospråk.
Men Epona verkade inte bry sig om vad Link sa utan fortsatte att trava längre bort från pojken.
Ingo skrattade skadeglatt åt situationen.
"Vad är det? Kan inte närma dig, va? Hon gillar ingen annan än den min värdelösa syskondotter!" skrek han. "Kung Ganondorf kommer att tämja henne, är jag säker på, men inte av dig!"
Det var vad han skrattade åt tidigare, fullt vetande om att just det skulle hända.
Link var orolig över vad som skulle hända men blev också ilsken på Ingo. Han visste inte vad mannen menade med 'syskondotter', men han fick anta att han talade om Malon!
Samtidigt var Navi ett steg före Ingo.
"Link, spela melodin. Du vet, den som Malon lärde dig?" viskade hon i pojkens öra. "Det kommer nog få henne att lugna sig. Det är jag övertygad om!"
Han hade nästan glömt bort Eponas Melodi! Men då Navi sa det fyllde noterna hans tankar...ihop med Malon som sjöng. Pojken tog fram Tidens Okarina från sitt bälte, tog djupa andetag och koncentrerade sig på att spela den ljuva melodin.
Noterna ekade genom ranchen, verkade nästan flyga över Hyrule med makten av Tidens Okarina som gav den sådan kraft!
Detta fick Eponas huvud att vända sig och stirra in i Link, mer lugnare än hon var tidigare. Hon travade fram lite, fortfarande osäker. Märren stannade igen och stirrade med spänd uppmärksamhet på Link som fortsatte att spela melodin. Efter en stund gav Epona ifrån sig ett mjukt läte, mer avslappnad. Hon travade över till Link och gned ömt sitt huvud på hans axel.
Link kunde inte låta bli att skratta lite av hästens beteende då han stoppade undan okarinan för att klappa Eponas hals med ett lyckligt leende.
"Det var bättre! Det gick faktiskt!"
Men Ingo var långt ifrån road då han gapade över åsynen innan insikt och igenkänning fyllde hans ansikte.
"Vänta lite! Det...det är du! Den där satungen för sju år sedan!" skrek han och pekade ett anklagande finger på Link. "Nu minns jag! Malon bara tjatade hela tiden om dig! Om dig och den där fördömda okarinan du spelade!"
Link och Navi kände tunga klumpar falla i deras magar då varken av dom tänkte på att Ingo skulle komma ihåg något sådant! Han hade ju trotts allt inte känt igen dom tidigare!
Älvan ryggade till lite men tog sig snabbt samman med armarna i kors.
"Tja, det har ingen betydelse. Vi fick Epona komma över till oss rättvist," sa hon.
"Ni fuskade! Ni är i maskopi med min värdelösa syskondotter, eller?!" befallde Ingo, praktiskt taget morrade då han stirrade in i pojken och älvan.
Link bet ihop tänderna en stund och blängde tillbaka mot Ingo med jämlikt förakt. Han hatade verkligen hur mannen talade om Malon på det sättet!
"Vi fuskade inte!" sa pojken emot. "Du sa att vi kunde välja vilken häst som helst och jag valde Epona!"
"Det stämmer! Vad är det, är du rädd att du kommer att förlora loppet?" tillade Navi som kände att förarga Ingo skulle ge dom en bättre chans att få honom att acceptera vadet. "Vi tog hand på det och allt, det är inte vårt fel av att du inte kände igen oss!"
Ingos hand ryckte till som om han var på väg att sträcka sig efter något på sig. Men istället tog han djupa andetag innan han gav ifrån sig ett elakt skratt och tog sig samman.
"På det viset?! Det har ingen betydelse. Även om du använder den hästen kommer jag fortfarande att vinna! Jag har aldrig förlorat en kapplöpning förut, så ni vet! Så skynda på och sadla henne!"
Sadla...? Link visste ju inte ens vad det betydde! Han vände sig till Navi för råd och älvan hjälpte Link att hämta en sadel från en hylla i närheten och la den på Epona. Han fumlade och kände en växande nervositet medans han gjorde märren redo för kapplöpningen. Som tur var var hästen väldigt tålmodig med honom, var stilla som en staty medans hans fumlade med fästet och allt annat.
Samtidigt hade Ingo sadlat färdigt sin häst och var redo innan Link ens var halvfärdig och skrattade åt sig själv medans pojken fick kämpa sig fram.
Tillslut var Epona och Ingos häst redo för kapplöpningen! Efter att tagit av sig sin utrustning och med hjälp av Navi satte sig Link på Epona. Det kändes rätt ovanligt för honom att rida på ett djur, inget han ens trodde att han skulle göra. Till hans överraskning var det inte så illa då Epona travade framåt medans Navi viskade instruktioner om hur man red, styrde och allt annat. Tydligen hade hon sett många hylianer rida förut...
Den fruktansvärda ranchägaren skrockade åt sig själv av att se hur Link hade det lite svårt och skakade på huvudet av klentroget nöje.
"Äntligen beredd?" frågade Ingo som redan var uppe på sin egen häst. "Du kommer bara att se ryggen av mig och Mazura! Du har tydligen aldrig ens ridit i hela ditt liv!"
Han tittade ner på sin häst som verkade vara lika byggd som Epona men var mer vit och röd med en matchande man. Den verkade nervös, rädd till och med, som om den tydligen inte ville att Ingo red på den.
"Det får vi allt se! Kom igen, Link, lugnt och fint nu..." uppmanade Navi Link mjukt och hjälpte honom att styra Epona till startlinjen med Ingo och hans häst.
"Reglerna är enkla," började Ingo som såg självbelåten och självsäker ut som om han redan hade vunnit. "Som jag sa tidigare; tre rundor runt inhägnaden. Andra regeln är att du stannar kvar på stigen utan att komma utanför. Och slutligen...du blandar dig inte in!"
Det sista sa han till Navi med ett anklagande finger.
"Inget viskande i pojkens öra eller flyga i mina ögon eller liknande! Du stannar kvar vid startlinjen och om du förflyttar dig förlorar pojken!"
"Nu är du inte rättvis! Jag skulle aldrig flyga in i dina ögon!" bråkade Navi, men hon var ändå tvungen att undvika det för att Ingo inte skulle backa ur. Om hon trodde att hon skulle komma undan med det skulle hon blända den fruktansvärda mannen i ett hjärtslag! "Och det här är hans första ridning! Han behöver råd!"
"Så synd. Det är inte mitt fel att han aldrig har ridit förr!" fnös Ingo med armarna i kors. "Jag har ingen älva som hjälper mig med kapplöpningen, alltså har han inte heller!"
Han fortsatte att prata om Link som om pojken var för korkad att ens förstå vad han pratade om.
"Gå med på reglerna annars bryts avtalet!"
Navi kände att egga Ingo ännu mer, att säga att han var för feg att tävla om Link fick råd, inte var någon bra idé. Mannens ego kunde bara drivas så långt, det var åtminstone vad hon kände av. Med en suck flög hon över för att sätta sig på staketet.
"Som du vill. Vi har inget annat val. Kom bara ihåg dom råd jag redan har gett dig, Link," sa älvan.
Link svalde och kände sig avskild trotts att Navi bara var någon meter ifrån honom. Kunde han verkligen göra det här helt själv? Han förlitade sig så mycket för sin älvkompanjon, nästan i allt sedan han träffade henne. Men som hon sa så hade dom inget annat val. Navi hade gett honom råd under den korta tid hon kunde. Hon hade sagt hur han skulle göra för att hålla sig kvar på en springande häst, hur Epona skulle öka farten, hur man styrde och andra instruktioner.
"Okej...okej..." muttrade pojken för sig själv och försökte hålla sig lugn och samsad. Han gröpte tag i Eponas tyglar medans han tog djupa andetag. "Jag är beredd."
Ingo skrattade igen för sig själv då han verkade roa sig av Links oro.
"Då så! Var beredd nu! Tre...två...ett...!
Medans han räknade ner höjde han handen i luften. När nedräkningen avslutades smiskade han till Mazuras sida rätt hårt så att det stackars djuret gnäggade till och rusade iväg.
Det skrämde Link då Ingo fick sin häst att springa på ett annat sätt än vad Navi hade berättat för honom! Men han följde älvans råd, tryckte lätt vaderna mot Eponas revben och gav ifrån sig ett "Hjah!" för att måtta henne framåt. Och det gick! Märren började att springa framåt med en otrolig fart.
Pojken fann det svårt att sitta ordentligt men han högg tag i Eponas tyglar och höll sina ben hårt om hennes bål för att stanna kvar på märrens rygg. Till hans överraskning hann hon ikapp Ingo och dennes egna häst rätt snabbt. Precis som Malon hade sagt red Epona som en dröm och verkade veta vart hon skulle och hur hon skulle göra på egen hand. Men han fick fortfarande styra henne då kurvan närmade sig men han fann saker och ting lättare än förväntat!
Ingo verkade också överraskad då han tittade på Link medans hästarna red sida vid sida. Han morrade till, höjde handen och smiskade hästen igen, tjöt till medans han uppmanade den att springa snabbare. Det verkade som om den förrädiska ranchägaren inte hade förväntat sig alls att Link skulle hinna ikapp!
Link såg på hur hans motståndare började rida ifrån honom med hästen som gnäggade av smärta men som tydligen var för rädd att stå emot vad Ingo ville. Epona förgav sig inte men hann inte ikapp Mazura då paret närmade sig mållinjen.
Navi såg på från där hon satt och kände sig nervös då hon var tvungen att sitta på staketet och låta saker och ting vara. Hon skulle inte ha satsat alla deras ägodelar för den här kapplöpningen men hon fick panik! Hon höll tillbaka en rysning då dom två ryttarna red förbi henne och avslutade första rundan med Ingo i ledet. Älvan ville ropa några råd men kunde inte riskera att förlora loppet för dom båda...
Som tur var kom Link ihåg ett råd som Navi hade sagt till honom. Pojken lutade sig framåt, duckade ner för att hjälpa till med kapplöpningen. Älvan hade sagt att det skulle göra honom mer...tja, han kunde inte komma ihåg ordet men hon hade sagt att göra det skulle hjälpa dom att rida snabbare!
Det gick, Epona började komma ikapp Mazura, sprang även förbi honom! Ingo skrek av ilska då han fortsatte att smiska sidan av sin stackars häst så att djuret gnäggade om och om igen då den tog i för att hinna ikapp.
Men det lät inte Ingo att komma före som han ville då båda hästarna för andra gången red förbi Navi på samma gång.
Link kände sina ögonbryn bli våta av svett då den sista rundan började med honom och Ingo bredvid varandra då deras hästar fortsatte framåt. Malon hade rätt om Epona, märren verkade veta exakt vad som skulle göras som om hon visste vad som stod på spel. Men i Links panik drog han tyglarna fel så att dom vände.
Epona gnäggade till och stannade nästan som om hon trodde att Link ville. Pojken tjöt till av rädsla och använde sina ben för att måtta märren framåt igen men avståndet mellan dom två ryttarna hade blivit stort!
"Kom igen...Kom igen...!" viskade han i hästens öra som om det skulle hjälpa.
Den röda hästen galloperade framåt, tog i mer än Link ens hade menat. Ingo tittade framåt och skrattade åt sin uppfattade seger då han närmade sig den sista rundan runt inhägnaden! Ranchägaren skrek av ilska då Epona lyckades hinna ikapp honom och Mazura.
"Ditt dumma djur!" röt mannen och lutade sig faktiskt för att kunna sparka Link och Epona! Han träffade Link vid sidan, fortsatte att sparka Link medans han skrek ända från tårna med ansiktet rött av ilska.
"Sluta! Vad gör du?!" skrek Link som ryckte till och försökte att använda sitt eget ben för att blockera en spark som kom mot Eponas sida. Utan att tänka gröpte pojken tag i Ingos ben då han gick för en till spark och ryckte till sig den bara för att få Ingo att sluta!
Resultatet var mer drastiskt än vad pojken hade planerat. Med ett förskräckt läte föll Ingo av Mazura och rullade runt på marken med ett tjut av smärta. Den stackars hästen sprang ut ur spåret och stannade inte förrän han nådde ladan där han stannade för att vila.
Strax efter att detta hände korsade Link och Epona mållinjen och pojken drog i sin hästs tyglar med flit den här gången för att få henne att stanna.
Navi kunde inte kontrollera sitt hurrande då hon flög över till Link som hoppade av Epona.
"Du gjorde det, Link! Eller jag antar...du och Epona gjorde det! Ni vann kapplöpningen!"
"Men Ingo..." mumlade Link som tittade på den fallna ranchägaren. Mannen var fruktansvärd men dom lovade Malon att inte använda våld.
"Farbror Ingo?!" hördes Malons röst. Pojken och älvan vände sig om för att se att rödhättan hela tiden hade sett på i smyg! Hon rusade fram från bakom ladan till sin farbror som sakta rste sig upp.
Link och Navi rusade också över till ranchägaren.
"Malon! Jag...förlåt, jag menade inte..." började pojken som kände sig skyldig.
"Åh, jag klandrar dig inte, Link. Jag såg alltihop!" försäkrade malon honom medans hon hjälpte Ingo upp på fötterna. "Mår du bra? Det var ett kusligt fall..."
Istället för att visa uppskattning för hjälpen slet sig Ingo ur malons grepp och skakade lite då han återhämtade sig. Han var åtminstone inte så illa skadad.
"Du...! Du knuffade av mig från min häst! Du fuskade! Du förlorar loppet!" skrek den skurkaktiga ranchägaren som lyckades blänga vilt in i Link trotts sitt skadade tillstånd.
"Inte så brått! Jag såg det också!" sa Navi med armarna i kors. "Du försökte sparka Link och Epona! Han försökte bara få dig att sluta! Du har bara dig själv att skylla på!"
"Jag avskyr att säga det här, fabror Ingo, men hon har rätt," sa Malon med en mjuk men ändå sträng ton för sin skadade familjemedlem. "Du fuskade först så Link vinner kapplöpningen rättvist!"
"Nej! Det tillåter jag inte!" röt Ingo som stoppade handen i skjortfickan för att dra ut en dolk. Han slet ut den ur skidan och väste på dom tre med sitt vapen pekande mot Link. "Jag behöver den där hästen! Stick härifrån eller så blir det synd för dig!"
Detta fick Link att drabbas av panik eftersom hans utrustning var inne i inhägnaden. För första gången hade han inga vapen mot en motståndare! Hur skulle han klara av en man med dolk när han inte hade något annat än sina bara händer?!
"Farbror Ingo! Va gör du?!" befallde Malon som backade undan med ett förskräckt ansikte. "Stoppa undan den där genast, har du tappat förståndet?!"
Navi skulle precis flyga in i mannens ögon då tunga fotsteg hördes. Alla fyra snode runt för att se Talon komma rusande rakt imot sin bror! Innan någon kunde göra något smockade den rättmätiga ranchägaren Ingo rakt i ansiktet så att mannen föll omkull på marken så att dolken flög ut ur hans hand.
"Talon?!" utbrast älvan, överraskad av räddningen. Hon hade inte ens sett eller hört den väldiga mannen komma!
"Far! Du är tillbaka!" utbrast Malon som kramade om sin far medan hennes farbror jämrade sig där han låg på marken med en blödande näsa.
Den rättmätiga ranchägaren andades tungt med svett i pannan.
"Jag beklagar att det tog så lång tid...dom där fälten är farliga..." svarade Talon då han kramade Malon tillbaka och gav ifrån sig en suck. "Trodde aldrig att jag skulle återvända för att se min egen bror dra en dolk så där!"
Ingo reste sig upp och morrade till då Link satte foten på dolken.
"Talon, din värdelösa latmask!" skrek han då han torkade bort blodet från sin överläpp. "Du kommer tillbaka just nu?! Försvinn! Du gjorde aldrig någonting för den här ranchen! Det var jag, den hårt arbetande Ingo, som gjorde allt! Jag förtjänar den här ranchen mer än du någonsin kommer att göra!"
"Jag kanske inte har arbetat tillräckligt..." erkände Talon då han släppte taget om Malon och ställde sig skydande framför henne ifall Ingo tänkte göra något. "Men att driva iväg din egen bror...det är inte rätt, Ingo!"
"Han tänkte sälja en häst till Ganondorf också..." tillade Navi som inte tyckte om hur skönt det kändes av att tala illa om Ingo. "Men vi vann Epona rättvist så du kan inte ge bort henne längre!"
"Och han slog också hästarna," sa Link med knutna nävar som också ville slå Ingo i ansiktet. Det var inte likt honom att vara arg på en annan hylian men det här var ett undantag!
Talon rynkade pannan, något ovanligt för den vanligtvis gladlynte mannen han var. Han såg nästan ut att vilja slå till Ingo igen.
"Se så! Stick! Tror du verkligen att den där fruktansvärda gerudon skulle skona ranchen för en häst?! Du är en större dåre än jag någonsin var! Se så! Försvinn!"
Ingo såg ut att vilja skrika igen, att skrika om sin brors dårskap eller försöka att komma åt dolken under Links fot. Men det verkade, hur som helst, att han insåg att han hade förlorat. Utan att säga något och med ett förskräckt ansiktsuttryck vände han om och rusade mot ranchens utgång utan att titta tillbaka.
Alla fyra bara stod där och såg på med blandade känslor av lättnad och sorg på deras ansikten. Mest sorgsna var Talon och Malon.
"Stackars farbror Ingo..." suckade bondflickan. "Han gjorde fruktansvärda saker, men...det är så farligt därute."
"Om han kommer tillbaka och ber om förlåtelse så får han stanna," sa Talon med en suck. Han höll om Malon i en sido kram innan han vände sig till Link och Navi. "Och jag har er två att tacka för att ha hjälpt oss!"
"Åh, nej...öh...jag menar det var Malons idé..." sa Link som rodnade åt berömmet och kliade sig i nacken.
"Och planen var att Ingo var så rädd av att förlora Epona att han skulle fly. Vem kunde veta vad som kunde ha hänt om du inte hade dykt upp?" höll Navi med som inte hade förväntat sig att Ingo skulle dra ett vapen så där. Han såg ut att vara den typen som hellre flydde vid första tecken på trubbel...
"Men du slog honom ändå i en kapplöpning, även om han försökte att fuska!" protesterade Malon som log tacksamt åt pojken och älvan. "Jag menar, det viktiga är att allt är tillbaka till det normala...det mesta i alla fall. Jag hoppas bara att farbror Ingo klarar sig..."
Talon suckade och klappade ömt sin dotters arm i ett försökt att trösta henne.
"Som jag sa, om han kommer tillbaka och ber om förlåtelse ger jag honom en andra chans. Han är ju min bror. Och...tja, han har rätt om en sak. Jag gjorde inte tillräckligt som ranchägare och det kommer jag att ändra på!" sa han och strålade mellan Malon och gästerna. "Men inte idag! Nu har vi ju chansen att hämta andan..."
"Visst!" sa Malon som lät mer gladare med all oro för det mesta borta från hennes ögon. En liten del kvarstod men den unga kvinnans empati var starkare. "Kom nu, Älvpojken, vi kan ta igen lite!"
Åter igen kände Link en växande rodnad i sitt ansikte men idéen var god. Men...så var det också om Vattnets Tempel.
Navi tog till orda före Link.
"Det låter bra. Men vi kan inte stanna här länge, bara tills imorgon bitti," sa älvan som visste att Link skulle vilja bege sig tidigt för att hjälpa Ruto...men han behövde vila. En äkta vila istället för att stanna i ett värdshus för natten eller i ett förfallet ruckel ute på Hyrule Fältet. Ruto lovade att hon skulle vänta på Link så en till afton skulle väl inte skada, eller?
Link hade på känn av vad Navi hade tanken och att säga emot skulle vara till ingen nytta. Han gav med sig då han tänkte likadant som älvan. Pojken hade saknat Malon så mycket och ett kort besök skulle vara härligt efter allt som hade hänt sedan han vaknade i sin nya kropp.
"J...Ja. Beklagar. Vi måste bege oss redan på morgonen," sa Link som kände sig skyldig då malon plutade lite.
"Aw, det är inte roligt! Vi har ju inte setts på länge!" gnällde rödhättan lite och tittad på Link med sina vackra blåa ögon.
Talon skrockade lite och klappade ömt Malons arm.
"Hörnu, han kan inte hjälpa det! Men jag låter er två vara. Jag går runt och ser hur resten av ranchen är," sa han och utan att vänta på ett svar gick den egentliga ranchägaren över till ladan och stannade för att trösta den fortfarande skrämda Mazura.
"J...Jag beklagar att jag inte kan stanna så länge," sa Link som verkligen kände sig skyldig av att göra Malon så besviken. "Men när jag är färdig kan jag komma och hälsa på igen!"
Det fanns ingen anledning om varför han inte kunde besöka ranchen ingen när...om...han lyckades stoppa Ganondorf.
"Lovar du?" frågade Malon med halvhjärtlig anklagelse i rösten. "Det ska jag komma ihåg, Älvpojken, och om du får mig att vänta i sju år till får jag banka in lite vett i dig!"
Link kunde i all ärlighet inte veta hur allvarlig den unga kvinnan var och la knappt märke till hur Navi fnittrade för sig själv då han plakadiskt höll upp händerna. Och han kunde inte klandra henne av att vara så arg.
"Ja, ja! Jag lovar!" sa han då han hoppades att han kunde hålla det löften den här gången. Han hade redan oavsiktligt brutit många löften sedan allt det här började...
Det verkade genast muntra upp Malon då den unga kvinnan tydligen inte var arg som hon hade verkat.
"Bra!" kvittrade hon. "Kom med in så fixar jag något att äta."
Det var just då som Link insåg hur hungrig han en snabb stund för att samla ihop sin utrustning följde han och Navi Malon in. Familjehemmet hade ändrats rätt lite under åren. Det var fortfarande hemtrevligt och bekvämt inuti och pojken kände en lättnad då han placerade sin utrustning vid dörren. Vid hörnet kom en bekant hund långsamt imot Link och sniffade på pojkens stövlar.
"Hej, Skampe...!" hälsade Link och klappade lugnt och försiktigt hunden då han kom ihåg hur Malon hade berättat om hans skada.
"Han verkar minnas dig lite!" sa Malon med ett tandigt leende. "Han rör sig bättre än igår också! Eller hur, Skampe?"
Hon gick till köksområdet och satte på sig ett förklädde.
"Ni två kan sätta er ner så gör jag iordning maten."
Tja, Link kunde knappt argumentera. Han visste ju knappt hur man gjorde i hylianska kök. Så han satte sig ner och tittade på Skampe som vilade sig vid pojkens fötter.
"Jag är glad av att saker och ting är mer...stabila här," kommenterade Link och tittade på Malon.
"Jag menar, i jämförelse med andra delar i Hyrule. Jag har sett ..." sa han, men förhastade sig och höll tillbaka en rysning. "Jag har sett riktigt fruktansvärda saker..."
Malon fnös och nickade dystert över pokens ord.
"Jag kan säga att jag inte har sett mycket av Hyrule på sistone, men jag tror det. Dom få besökare som kom hit dom senaste sju åren pratade alltid om dom värsta sakerna..."
Hon suckade medans hon gjorde iordning köksredskap och mat. Det verkade som om det var en andra natur för henne, chanserna var rätt tunna om att Ingo ens lagade sin egen mat.
"Det är förmodligen det värsta du har hört," svarade Link som inte kunde låta bli att få ut alla känslor lite över allt han hade sett. Åtminstone vagt. Att fylla i med mer detaljer var fortfarande rätt svårt för honom.
"Så är det det du har syssalt med? Gå runt Hyrule? Du verkar vara som en riddare med svärdet och skölden du har," sa Malon och sken upp lite av sitt skämt. "Förmodligen reser du runt och räddar jungfrur i nöd."
Hon skrattade lite för sig själv.
"Link höjde förvirrat ett ögonbryn.
"Öh...jungfrur?" frågade han. Vad betydde det ens?
"Du vet, damer i fara? Som jag. Det är lite av ett skämt, Älvpojken," förklarade Malon och skrattade igen.
"Åh...öh...inte egentligen..." sa Link som inte visste hur han skulle svara på det då minnen av Saria flöt i hans tankar vilket han genast tvingade bort.
Malon vände sig till Link med en förvirrad min.
"Jag vet att jag skämtade men var gjorde du egentligen? Det har gått sju år!"
"Det är komplicerat," beblandade sig Navi. Hon var nöjd av att låta dom två prata med varandra men hon hjälpte Link när han behövde det. "Och det är inte något trevligt så jag tror det är bäst att undvika ämnet."
Den unga kvinnan verkade överraskad av Navis avbrott som om hon hade glömt bort älvans närvaro.
"Jag anar att du har rätt. Saker och ting har inte gått väl för oss alla dom senaste åren. Kan ni åtminstone berätta vart ni ska den kommande morgonen?"
"Hyliasjön," svarade Link som kände att han var tvungen att svara men visste inte hur han skulle forma orden. "Saker och ting är...rätt dåliga där...och jag vill hjälpa till..."
Malon verkade lite frustrerad äver hans vaga förklaringar men nickade med en lätt suck.
"Du har verkligen ett stort hjärta, vet du det, Älvpojken? När jag var en liten flicka trodde jag att du skulle gå med vakterna eller armén eller något liknande. Det verkade vara rätt plats för dig," sa hon.
Link kände hur hans ansikte blev rött igen, berörd av hennes ord.
"Åh...öh...tycker du verkligen det?" frågade han.
"Ja! Det var vad jag först trodde att du gick till innan Ganondorf tog över allt. Du hade ett svärd, en sköld och allt. Du är en riktig raring, vet du det?" sa den unga kvinnan vars egna kinder fick en rosa nyans medans hon pratade.
Började det bli varmt härinne? Det kändes varmt härinne! Varför hade Malons ord sådan effekt på Link? Han kände sitt ansikte bli allt varmare men han kunde inte låta bli att le.
"Öh...T-Tack. Du är alltid rätt snäll du också...det är därför jag gillar dig så mycket," sa han och kände hur hans hals var fylld av bomull då han snubblade på orden och visste inte vad han skulle säga.
Samtidigt fick Navi hålla sina händer för sitt ansikte för att tvinga tillbaka sitt skratt. Åh, det här var bara för bedårande! När allt det här var över skulle älvan bara bli tvungen att lära Link hur man pratar med flickor! Eller en viss flicka.
Men Malon verkade gilla det vilket syntes av leendet som växte fram på hennes ansikte.
"Tack, Link...Älvpojken..." sa hon och rättade sig själv. "Jag hoppas att vad som händer att du klarar dig. Jag kan se att du har tränat mycket."
Det tog Link med häpnad då hans rodnande försvann och en fnysning dök upp på ans ansikte.
"Kan du det? Vad menar du?" undrade han. Vad det ett dåligt tecken? Det kunde han inte veta för hennes ton.
"Mhm! Jag kan se när någon har arbetat hårt. Det var så Ingo brukade vara...ja. Men med dig är det annorlunda. Du har den där utstrålningen om dig. Du ser trött ut, som om du behövde en lång vila," sa Malon nästan nonchalant då hon läste Link som en öppen bok medans hon förberedde maten.
Link kände hur det kramades åt i hans bröst av den väldigt exakta observationen. Var det så tydligt? Visst hade han dom fruktansvärda mörka skuggorna under sina ögon men ändå. Sväljande då han kände något i sin hals, nickade han.
"Du har inte fel, Malon. Men jag kan inte vila ännu."
"Men när du är färdig med det du håller på med kommer du genast tillbaka hit," krävde nästan Malon och tittade på honom som om han skulle få en smäll om han vägrade. "Du lovade, minns du väl?"
I all ärlighet visste inte Link hur han skulle känna sig. Hennes befall av att han återvände för att vila och koppla av berörde honom verkligen, även om Malon inte visste vad som pågick. Men det lät behagligt, att bo så på ranchen.
Kanske...det var där han kunde höra hemma när allt var färdigt. Han kunde inte återvända till Dom Förlorade Skogarna och folkmassan i Kakarikobyn eller vad som hade varit Slottstaden var för mycket för honom. Han skulle inte passa in, till och med hos goronerna och zorerna.
Men ranchen...det var så rogivande med så få människor...
Men det var lite för tidigt att tänka på det. Inget val Link skulle välja så lätt. Det var trots allt inte som att han blev inbjuden att stanna där eller så, det var bara ett önsketänkande från hans sida. Men det lät trevligt, något han gärna ville låta hända...
Pojken rycktes ur sina tankar då han kom ihåg Malon hade ställt en fråga.
"V-Visst. Jag kommer genast hit. Jag lovar," sa han och tänkte verkligen hålla det löftet, speciellt eftersom han redan hade gjort bondflickan upprörd med sin försening.
"Bra! Nu ska vi bara låta maten kokas en stund..." sa hon och mumlade det sista för sig själv och la något i vad som såg ut som en märklig låda på diskbänken, något Link inte insåg var en ugn. Efter det satte sig rödhättan vid bordet.
Därifrån gick det bra nog. Malon hade värmt upp lite kuukoner för båda två och dom njöt verkligen av den hemlagade maten när dom hade ätit upp. Det hade varit så länge sedan dom hade haft en sådan riktig måltid. Under deras äventyr hade dom för det mesta haft bröd, frukt, grönsaker och bär. Det var inget fel med dom men hemmalagad mat var praktiskt taget en kunglig måltid i jämförelse.
Resten av dagen fick Link den vila och avkoppling hade behövt ända sedan han hade dragit ut MästerSvärdet. Han hade gjort ett avbrott efter att ha misslyckats med att rädda Saria men den här gången upplevde han inte någon mental ångest.
Efter måltiden överraskade Link Malon genom att föreslå dom lekar dom kunde göra då bondflickan inte visste om att mannen framför henne hade mentaliteten av ett barn.
Men hon gick ändå med på det och började leka kull och Malon började verkligen komma in i det och nämnde hur skönt det kändes av att bara släppa loss som ett barn efter så lång tid. Dom hade också legat på rygg i gräset och tittat på molnen medans dom pratade, skötte om några hästar, även sjöng och spelade på okarinan för Epona. Link kände att flickans sjungande hade blivit bättre.
"Din röst är, öh...verkligen vacker..." stammade Link då han hade slutat spela och kände sig generad då han sa det.
Malon bara skrattade med ett tandigt flin.
"Tack, Älvpojken, du själv har blivit bättre på att spela okarinan," berömde hon.
Medans det pågick höll sig Navi undan och lät dom vara. Hon kände sig nästan som om hon var i vägen...och det var mer underhållande av att bara se på hur deras relation växte. Links omogna mentala tillstånd kunde bli ett problem men det var något som fick göras åt i slutändan.
Tiden gick fort, solen sänkte sig ner och stjärnorna trädde fram. Det fanns inga moln som kom i vägen och månen var full och vacker. Navi lät pojken och flickan vara och stannade kvar på ladans tak då hon också tittade på stjärnorna.
"Beger du dig verkligen imorgon?" frågade Malon och tittade på Link. "Jag antar att jag inte skulle knna få dig att stanna en dag eller två?"
Åter igen kände sig Link skyldig.
"Förlåt, men jag måste verkligen. Det går inte att vänta längre," sa han. Han kände sig verkligen skyldig av att låta Ruto vänta men han hade åtminstone melodin som snabbt skulle föra honom och Navi till Hyliasjön.
"Och du ger dig av tidigt imorgon bitti?" frågade hon och skiftade sig lite så att hon satt bekvämt på marken.
"Ja...jättetidigt. Förmodligen innan solen går upp," svarade Link och tittade på stjärnorna istället på Malon. Han kände sig...generad om han tittade på henne för länge.
Malon "hmmm"-ade och rynkade fundersamt på ögonbrynen. Vad hon än tänkte så kom hon tydligen fram till ett beslut med en lätt nickning för sig själv. Hon tittade upp mot stjärnorna igen.
"Och, om jag gissar rätt, så kommer jag inte kunna övertala dig om att sova i huset?"
Det ämnet hade kommit fram under dagen då Link valde att sova i ladan istället för i huset. Anledningen var för att han varvrädd av att han skulle få mardrömmar och skrika mitt i natten. Men anledningen han gav Malon var att han inte ville tränga sig på.
"Ja...förlåt. Det är bara för en natt så jag klarar mig. Jag har sovit i ruckel ute på fältet tidigare...så en lada kommer at kännas bättre i jämförelse," försäkrade Link bondflickan då han inte ville få henne att känna sig illa.
"Envis som en åsna..." mumlade Malon men log lite och sträckte sin hand och la den över Links då pojken hade tagit av sig sina handskar tidigare.
Navi fnittrade då hon såg på från taket då hon kunde se Links ansikte bli rött trotts det lila ljus från stjärnorna.
Strax efteråt sa hylianerna god natt och Malon gick till huset medans Link och Navi gick till ladan. Korna sov redan, allt var så tyst och behagligt då dom slog sig till ro i höet.
"Jag såg ditt ansikte därute, Link. Det var alldeles rött!" reatdes Navi då hon såg på Link som la sig ner och gjorde det bekvämt för sig.
Pojken fnös lite och tittade åt sidan istället för på älvan.
"Och? Det är väl inte så viktigt?" sa han.
Innan avslöjandet i Dom Förlorade Skogarna hade han i normala fall tyckt att hennes retande var toleranta...men för stunden ville han verkligen slippa dom. Han känslor för henne var fortfarande rätt röriga...
"Du, det är lugnt! Jag retades bara. Det är...naturligt att vara så," försäkrade älvan honom i ett försök att komma tillbaka på Links goda sida.
Var det naturligt? Det verkade rätt märkligt för honom men det var mycket av att vara en hylian som han inte visste. Med en suck nickade Link och stängde ögonen.
"Visst. God natt," mumlade han.
"...God natt," svarade Navi och höll tillbaka en suck då hon slog sig ner och somnade.
Mitt i natten vaknade älvan och stirrade in i den mörka ladan. Hon tittade mot dörren och kunde gissa av bristen på ljus under den att det fortfarande var natt. Hon vände och vred på sig lite, oförmögen att somna om igen. Hennes tankar fylldes av så mycket oro om alla svårigheter dom fortfarande fick gå igenom. Det var fortfarande tre Tempel kvar...och efter det skulle dom möta själva Ganondorf.
Men att säga 'dom' var inte rättvist för Link. Han gjorde allt arbete. Och det var alltid han som blev skadad under striderna. Navi önskade att hon kunde vara till mer hjälp för det...
Med en lätt fnysning flög hon upp i luften och susade mot dörren och trängde sig igenom så att hon var ute. Natten var stilla och himlen ovanför var molnfri så att stjärnorna och månen lyste över ranchen. Det var en ljuv lätt vind som gjord att natten fick lagom kyla.
Navi satt på dörrvredet till ladans dörr och suckade medans hon tittade upp mot himlen. Vad skulle hon göra med Link? Det var så många 'när allt det här var över' situationer som fortsatte att växa. Så mycket Link måste lära sig, så många aspekter av hur hylianer lever som han var tvungen att vänja sig vid. Som at skaffa jobb, ta vara på sina rupier, hitta en boplats, skaffa kontakter...
Hyrule skulle sakta men säkert komma på fötterna igen när Ganondorf hade besegrats och Link skulle ta sig an med det livet. Han var mentalt bara tio år så hur skulle hon lära honom om dom vuxnas värld? Skulle han mentalt åldras lika långsamt som han skulle göra normalt? Skulle det ta tio år till innan han mentalt var tjugo? Skulle han mentalt förbli ett barn resten av livet?
Älvan var in sådana djupa tankar att hin inte la märke till hur dörren till ranchens hem öppnas, bara när den stängdes försiktigt. Hon snodde huvudet åt det håll ljudet kom ifrån, överraskad av att se Malon där. Bondflickan var klädd i en enkel nattklänning som gick förbi hennes knän. Hon verkade väldigt nervös över något då hon tittade fram och tillbaka som om hon förväntade sig vakter som patrullerade på ranchen.
Malon rörde sig långsamt mot dörren till ladan och såg sig fortfarande omkring medans hon sträckte sig efter dörrvredet där Navi satt. Älvan ryckte till innan hon harklade sig högt så att rödhättan hoppade till. Med en mjuk flämtning såg Malon att hon inte var ensam och la handen på sitt bröst för att återhämta sig från chocken.
"Fröken Älva! Åh, du skrämde mig!" viskade hon högt och tog djupa andetag. "Vad, öh...vad gör du härute?"
Hennes ansikte var rött som om Navi hade kommit på henne att göra något privat.
"Jag tar bara lite frisk luft," svarade Navi som också andades fort av att nästan bli krossad av Malons hand. "Men jag kunde sälla dig samma fråga. Varför vill du smyga in i ladan?"
Malon strök fingertipparna och svalde innan hon svarade.
"Tja, jag hade hoppats av att få prata med Älv...med Link. Jag ville prata med Link."
"Mitt i natten? Han behöver sova," sa Navi som började bli misstänksam. Vad hade flickan i tanken? "Är det viktigt?"
"Jag vet att han sover," insisterade Malon och harklade sig medans hon fortsatte att stryka sina fingrar. "Men som jag sa, så är det viktigt. F-Faktiskt...jag avskyr at fråga men eftersom du är härute...kan du stanna kvar här? Eller så kan du flyga in i huset. Det är varmt och skönt därinne."
Det gjorde bara Navi ännu mer misstänksam. Hon flög upp till Malon och tittade förvirrat på henne.
"Inte såvida du berättar för mig vad som är så viktigt du behöver säga till honom. Ensam. Mitt i natten," sa hon bestämt. Visst tänkte väl inte rödhättan på att...
Det gjorde så att Malons ansikte blev ännu rödare och hennes händer gröpte tag i en handfull av sin nattklänning.
"Okej. Jag antar att du inte tänker flytta på dig såvida jag erkänner," gav bondflickan upp och tog djupa darrande andetag. "Jag vet inte när Link kommer tillbaka...speciellt när han var borta så länge. Jag hade...jag hade hoppats att göra saker och ting...minnesvärda för honom innan han begav sig. På ett sätt jag bara kan..."
Navi tappade hakan av Malons förklaring. Älvan hade velat att svaret var vad som helst utom det! Hon kände avsmak och ilska mot bondflickan, känslor hon visste inte var rättvist. Det var inte som om Malon visste om Links unika situation.
"Jag kan inte låta dig göra det, Malon. Du kan inte...förföra honom så där," lyckades hon säga i en jämn röst trotts sina känslor.
Flickan hoppade till av ordet 'förföra' som om att bara säga själva ordet var skandalöst för henne. Men hon besinnade sig och såg mer upprörd än nervös ut.
"Varför inte? Jag vet att han behöver vila men han kan somna om när vi är färdiga. Han kan även sova lite längre, eller?" insisterade Malon.
"Nej, du kan inte göra det, Malon. Han är inte redo för något sådant här," sa Navi som tyvärr inte kunde förklara. Hon var tvungen att förbli vag. "Det här är något som han inte kan hantera just nu..."
Det gjorde Malon ännu mer upprörd då hon släppte sin nattklänning och la händerna på sina höfter.
"Med all respekt, Navi," började hon och släppte smeknamnet helt. "Jag vill hellre höra det från Link själv. Han är en vuxen man nu så han behöver inte dig för att tala åt honom."
"Jag har känt honom längre än du har, Malon," sa Navi emot med en växande sträng röst. "Du såg hur han uppförde sig runt dig, hur nervös han är. Tror du verkligen att han har...erfarenheter?"
Det var inte huvudfrågan, men ändå relevant utan att ta upp tidsresor.
"Det gör inget. Alla lär sig vid något tillfälle. Inte som om jag har några erfarenheter själv," bråkade Malon och suckade för att lugna ner sig lite. "Men låt mig prata med honom. Som jag sa, jag vill höra det från honom själv. Om han inte är redo respekterar jag det låter honom vara."
"Tror du verkligen att han behöver oroa sig om känslor så här, eller vad ni skulle komma till att göra när han kommer tillbaka hit?" frågade älvan som verkligen började bi arg. "Det är farligt oavsett var vi än är i Hyrule så han måste fokusera! Ju mindre distraktioner han har desto bättre. Snälla, för hans skull, låt honom vila. Imorgon kommer det att bli ännu farligare och skrämmande än jag är säker på du knappt kan föreställa dig."
Om Vattnets Tempel var något som dom två tidigare kunde ord knappast mäta sig.
Malon var tyst en stund då hon tänkte på vad Navi hade sagt då hennes händer föll bredvid henne och gröpte tag i sin nattklänning igen.
"...Du har rätt. Jag är självisk just nu," mumlade bondflickan med en suck. "Det här var inte bara menat för honom. Jag menar...det var för honom men också för mig. Jag hade hoppats att om saker och ting slutade så här...skulle han vilja komma tillbaka hit så snart."
Navi suckade, glad över att Malon förstod.
"Hörnu, du är ingen dålig människa, Malon. Jag förstår vad du försöker att göra. Han är bara...inte redo. Det här är inget bra tilfälle för honom att hamna i sådana här situationer. Jag lovar att när allt är över ser jag till att han kommer tillbaka hit för att se dig igen," sa Navi. Link och Malon kunde fortfarande inte göra något oanständigt men Navi fick fundera ut något när tiden kom.
Det fick Malon att le lite.
"Visst. Tack, Navi. Jag är ledsen över...allt det här. Jag gr genast tillbaka till sängs igen...och håll allt det här mellan oss."
"Javisst. Jag säger inget till Link. Det blir vår hemlighet," lovade Navi som nu hade lugnat ner sig.
"Visst...visst..." mumlade Malon och harklade sig lite generat. "Jag vet inte om jag kommer vara uppe då ni två beger er. Lycka till, båda två, i vad det nu är ni behöver göra. Berätta för honom att jag sa det."
Efter att Navi lovade vände sig bondflickan om och gick försiktigt tillbaka till huset.
Med en suck flög älvan tillbaka in i ladan. Hon hade inte förväntat sig att det skulle hända och försökte att inte tänka på hur Malon hade närmat sig situationen om hon hade sovit.
Samtalet mellan dom hade tröttat ut Navi mer än hon insåg för bara några minuter senare somnade hon.
På morgonen hade solen knappt stigit upp då Link vaknade. När han satte på sig sin utrustning väckte han Navi så att dom hade en snabb frukost. Älvan verkade lite distraherad men hon insisterade att det inte var något. Så pojken ryckte på alarna.
När dom klev ut ur ladan såg sig Link omkring.
"Åh...Malon är inte här...jag hade hoppats att hon skulle vakna för att säga hej då," mumlade pojken.
"Det gör inget. Jag är säker på att hon förstår. Jag stötte faktiskt på henne under natten," sa Navi och harklade sig. "Vi behövde båda, öh...frisk luft."
"Verkligen? Vad pratade ni om?" frågade Link som inte hade lagt märke till att Navi hade stuckit. då han hade sovit under hela natten.
Vid Gudinnorna, det här var så pinsamt för den stackars älvan!
"Hon ville lyckönska oss, det var allt. Och...hon ville påminna dig om att du genast kommer tillbaka hit när allt är över."
Det sista hittade hon på men det skulle verka misstänksamt av att lyckönskningar var det enda dom pratade om.
Link kliade sig i nacken och försökte att inte le.
"V-Visst. Då så. Vi borde inte fördröja oss, Ruto väntar på oss!" sa han. Han hoppades åtminstone. Link behövde verkligen att hon väntade på honom utanför Vattnets Tempel...
"Ja! Kom så beger vi oss!" pressade Navi på och ledde honom ut ur ranchen.
Efter att ha lämnat ranchens ägor lyfte Link okarinan mot sina läppar. Efter att ha spelat Vattnets Serenad omgavs dom av klar safirfärgat ljus som svepte iväg dom...
