A/N – ny kapitel 2, har ändrat slutet eftersom att de förra kapitel 2 inte funkade med mina nya idéer. OCH jag måste varna för kanske lite påträngande scen i början. R&R.

Kapitel 2. Quidditch final.

Vid en dold ingång till arenan där finalen i Quidditch. Jag stod upptryckt mot en stolpe. Jag blundade hårt när jag försökte hålla undan en hand ifrån att söka sig upp under min kjol. Jag gnydde till när jag kände handen mot insidan av mitt lår. Mannen som med ena handen tryckte upp mig mot stolpen var gammal och hans haka var täkt av tre dagar gammalt stubb. Han log hotfullt och drog med sina läppar mot min kind. Jag gnydde åter och kände hur mina ögon fylldes med tårar. Ett plötsligt ljud fick honom att rycka till och titta sig omkring, jag andades häftigt till och önskade att någon skulle hjälpa mig.

"Ett ord om de här, sötnos. Och du kommer önska att du aldrig var född." Väste han, jag blundade och kände att han släppte mig och försvann.

"Lillian." Viskade en röst. Jag ryckte till och drog ett snabbt andetag. Rösten var lika mjuk som handen som snart drog försiktigt mot min kind. När jag slog upp mina ögon fick jag syn på en kille i min ålder. Det blonda håret hängde ner i hans ansikte. Hans ögon skymdes en aning men jag märkte snabbt oron i hans blick. Jag snyftade kraftigt till och flyttade mig mot honom, osäkert kramade han om mig och andades lugnande i mitt hår.

"Såja." Viskade han samtidigt som tårarna började strömma ner för mina kinder.

Vi stod tysta i flera minuter innan vi plötsligt hörde en röst eka över stadion:

"Tio minuter till matchstart!"

"Lillian." Hans röst var len när jag drog mig ifrån honom.

Jag torkade tårarna och tittade mig omkring när jag tittade upp på killen såg jag bara ett försiktigt leende placerat på hans smala läppar. Han drog min svart scarfs runt mina axlar och knöt den varsamt.

"Jag måste..." Viskade jag tyst.

Han gjorde en snabb rörelse som tydde på att han nickade.

"Spring iväg nu." Sa han med sammetslen röst och smekte mjukt min kind.

"Tack." Viskade jag när jag gick förbi honom rörde jag vid hans arm, han ryckte till och drog sig undan.

Det var bara två av ministerns gäster som ännu inte hade dykt upp. Bara några minuter innan matchstart kom Lucius och Draco Malfoy in och satte sig vid de lediga platserna. De hälsade endaste på de som satt runt omkring dem. Jag gick fram till dem och hälsade vänligt, de nickade bara som svar.

"Önskar ni någonting att dricka?" Frågade jag vänligt.

Lucius tittade upp och sade sedan: "Det finaste röda vinet ni har." Jag nickade som svar och tittade ner på Draco som tyst studerade mig.

"Vit vin skulle sitta fint."

Jag log och gick avsides och återkom med två vinglas och två flaskor rött respektive vitt vin. Jag hällde upp vinerna och ställde de respektive flaskorna på ett magisk osynlig bord mellan dem. Det var lagom lugnt under matchen och några timmar senare var det över. Men mitt jobb var inte över än. Fudge och hans gäster drog sig sakta men säkert undan. Men det var en gäst som dröjde sig kvar lite längre. Jag började städa de främre raderna.

"Du ser nervös ut." Sa han tyst.

Förvånad tittade jag upp och fick syn på Draco som satt kvar på sin plats och drack sitt vin. Jag log bara och fortsatte städa platserna. När jag kom upp till hans rad bjöd han in mig till att sitta bredvid honom. Jag tvekade men gjorde som han ville.

"Du har inte varit dig själv i kväll." Sa han och tog den sista klunken av sitt vin.

"Inte för att du vet hur jag brukar vara." Log jag och tog hans tomma glas, de försvann så fort jag rörde vid det.

"Självfallet inte." Skrattade han.

"Vad vill du Malfoy?" Frågade jag.

"Inget."

Jag skrattade, Draco tittade förvånad på mig.

"Stick här ifrån, jag har jobb att göra." Väste jag.

Han reste sig, och tittade ner på mig. Jag möte hans blick.

"Du fryser. Har du en jacka?"

Jag svarade honom inte. Han suckade och drog av sig sin jacka och kasta den i mitt knä och gick utan att säga något.

"Tack." Viskade jag för mig själv och lyfte upp hans jacka. Det pirrade i magen när jag kände lukten av honom sprida sig runt mig. Jag reste mig upp och drog på mig jackan, värmen spred sig mot mitt skinn.

Flera timmar senare stod jag lutad mot ett träd med utsikt mot fältet som för några timmar sedan var fyllt med tält och människor som firade en irländsk seger. Men nu prydde tältskeletten, Dödsätarna hade attackerat och lett oss till kaos och panik. De som kunde hade tagit sig därifrån men de som inte kunde eller fick tack vare deras ålder hade tagit sig till en skogsdunge i hop om att de skulle skydda dem. Vid mina fötter satt Ginny och Fred, Ginny sov mot Freds bröst. George vankade av och an en bit bort. Oroat tittade han på mig.

"Tror du att de kommer hitta honom." Frågade George.

"De klarar sig fint, George." Suckade jag.

"Hur kommer det sig att du är så lugn?" Frågade han och stannade för att stirra på mig. Jag drog Dracos jackan närmare intill mig och en ny doftsamlig borrade sig upp i min näsa och drogade mig igen.

"Jag går en sväng, försök att vila." Sa jag och gick iväg i mellan några träd. Tillslut kom jag fram till en glänta. Mitt i gläntan låg någon på marken. Varsamt gick jag fram och satte mig på huk bredvid personen. Han var svartklädd med blänkande ljust skinn. Han skjorta var sönderriven på flera ställen och några av dem syntes sår, fortfarandes blödande sår. Hans blonda hår låg ner i hans ansikte. Varsamt drog jag undan hans hår och fick syn på Dracos silvergrå blick. Tom och meningslös precis som om han var död. En klump bildades i min hals och jag kände hur tårarna samlades. Men försiktiga fingrar trevade jag vid hans kind. Hastigt andades jag in när han vred sin blick mot mig. När jag blinkade kände jag hur en tår tvingade sig ut på mina ögonfransar. Den föll och landade på Dracos kind. Tyst tittade han upp på mig. Jag drog mina fingrar ifrån hans kind i samma stund som han sträckte sin hand mot min kind, med en försiktig kall tumme torkade han bort de ensamma tårar som letade sig ner mot min kind.

"Varför gråter du?" Frågade han.

Jag snyftade till och blundade. Jag hörde hur han stönade och kände hans andetag mot min hals. Han placerade en kall hand om min midja och drog mig närmare. Förvånad andades jag ut och kände hans panna mot min, hans nästipp mot min, hans andetag mot mina läppar.