A/N Lite kort kanske. Hoppas att du har märkt att jag har ändrat lite in de föregående kapitlen.

Kapitel 3.

Jag sökte mig till den sista kupén i vagnen där Slytherin eleverna brukade samlas. Jag hade på mig ett par tajta mörka jeans och en slapp t-shirt lätt i stoppad bakom ett skärp. Mitt hår var uppsatt i en konstig frisyr med hjälp av min trollstav. Sista kupén, jag stannade till och lade handen på handtaget och tittade mig omkring. Korridoren var tom förutom en osorterad nykomling som förtvivlat letade efter en sittplats. Tydligen hittade hon en plats för hon försvann in i en kupé lite längre bort. Jag drog sakta upp kupédörren och tittade in. Kupén var inred i rött och på varsin sida av kupén fanns sittplatser, lagom för att man kunde ligga utsträckt på dem. På den vänstra sidan satt Draco och tittade ut genom fönstret. Han log mot mig när jag stängde dörren efter mig. Han gjorde en gest med sin vänsterhanden att jag skulle sitta ner mittemot honom. Tyst gick jag fram och satte mig. Han betraktade mig när jag snabbt tittade ifrån honom och ut igenom fönstret och såg de vinkade föräldrar. Det hakade till och en vissling ljöd, tåget sattes i rullning och flyttades sakta framåt. Jag mötte Dracos blick och log lugnt när tåget började gå snabbare och snabbare.

"Hur mår du?" Frågade han och fortsatte titta på mig.

"Har varit bättre." Mumlade jag och log försiktigt.

"Tänker du fortfarande på honom?" Hans röst var mjuk.

"Vad menar du?" Frågade jag.

Han satt tyst och tittade på mig, sen skakade han på huvudet och tittade upp genom fönstret. Vi satt under tystnad i flera minuter innan jag tvingade mig själv att säga något.

"Du vet…" Började jag och kastade en kort blick på honom bara för att märka att han blundade.

"Fortsätt." Viskade han utan att öppna ögonen.

"Hela sommaren har jag fått brev ifrån någon som kallade sig M." Sa jag och tittade ut genom fönstret, men jag såg ändå att han ryckte till och tittade för en kort sekund på mig, men slöt sedan sina ögon igen.

"Till en början tyckte jag att han var en komplett idiot... Men ju fler brev jag fick ju svagare blev jag för hans ord."

"Hur vet du att det är en han?" Frågade Draco men sammetslen röst.

Jag skrattade. Draco öppnade ögonen, lutade sig fram och tittade upp på mig. Han lät hans händer vila ner från hans knän. Hans högerhand var instucken i en svart skinnhandske men inte hans vänsterhand. Fundersamt tittade jag på honom utan att säga något.

"Hur vet du att det är en han?" Draco upprepade frågan.

Jag lutade mig fram precis som honom, vi satt så nära att vi nästan kunde ha tinning mot tinning, och lägga våra händer på varandras knän. Utan att säga någonting rörde jag vid hans högerhand. Han rörde sig inte, ryckte inte undan handen eller vred sin blick mot mig.

"Vad har hänt?" Frågade jag.

"Om du svarar på min fråga svarar jag på dig. Okej?" Sa han utan att titta mot mig.

Jag suckade och sade:

"Som om jag har något val?"

Han skrockade.

"Klart att du har ett val..." Svarade han.

"Nä, inte om jag vill veta vad som har hänt med din hand." Svarade jag.

"Hur vet du att det har varit en man som skrivit till dig?" Frågade han.

"Handstilen." Log jag.

Det ryckte i hans mungipa innan han sa:

"Och det kan du säga ifrån en handstil?"

"Handstilen i breven är snirklig men inte tillräckligt snirklig för att vara en kvinnas." Mumlade jag. Han lade sitt huvud på sned och nuddade mitt.

"Nå, berätta vad som hänt." Viskade jag tyst.

Draco stönade och satte sig upp och tittade ut genom fönstret.

"Jag vet att det är du som har skrivit breven till mig." Sa jag utan att titta upp på honom.

"Hur kan du vara så säker på det?" Viskade han osäkert.

Jag reste mig upp utan att säga någonting och gick mot kupédörren. När jag lade en hand på handtaget hörde jag ett snabbt ljud och kände sedan närhet. Han stod bakom mig utan att röra mig. Jag kände hans andetag mot min nacke. Han drog undan mitt hår och lutade sig ner mot mig, han drog med sin nästipp mot mitt skinn och kände sedan hans läppar. Han drog med sin vänsterhand längst min arm och tog min hand. Han fick mig att snurra runt och titta upp på honom. Han log och smekte min kind.

"Hur kan du vara så säker på det?" Frågade han med sammetslen röst.

"Du skulle inte ens titta mot mitt håll om det inte var du som skrivit breven." Viskade jag.

Han skrockade. Jag rörde försiktigt vid hans kind, han blundade och njöt. Sen tittade han ner och mötte min blick. Utan att bryta ögonkontakten drog han av sin svarta skinnhandske. Han fingrade vid mitt nyckelben. Sen suckade han. Jag tittade ner på hans hand och drog efter andan. Den var sårig och torkad. Rosa och röd blandades med svart förkolnad hud. Stanken spred sig.

"Äckligt eller hur" Sa han och drog på sig handsken igen.

Jag kunde inte svara. Jag blev stående och tittade på honom när han bakade ifrån mig och satte sig ner. Tyst satt han och studerade min mållöshet sedan drog han blicken ut genom fönstret och mumlade:

"Säg någonting Lillian."

Jag andades lätt och försökte komma på någonting att säga. Jag satte mig tyst bredvid honom. Han fortsatte titta ut genom fönstret. Varsamt lutade jag mig mot hans axel. Han satt stabilt kvar utan att röra sig.

"Vad vill du att jag ska säga?" Viskade jag.