KAPITEL 2. Födelsedagskalaset.

Det gick många år och Frodo blev vuxen. Bilbo blev naturligtvis ännu äldre än tidigare, men han såg konstigt nog fortfarande inte alls gammal ut. Sam blev större men var inte vuxen än. Frodo och Bilbo fyllde år samma datum, den 22 september, och Bilbo bestämde att de skulle ha en jättestor födelsedagsfest. De bjöd in Gandalf och massor av hober.

Det var många förberedelser som behövde göras inför en så stor fest; massor av svamptårtor, andra tårtor, godsaker och delikatesser skulle bakas, införskaffas och förberedas på olika sätt, och sedan skulle stolar, bord, parasoller, lyktor, tält och annat placeras ut på strategiska sätt. Bilbo och Frodo hade fullt upp i flera dagar! Sam hjälpte också till.

Det var så många som kom för att gratulera dem redan i förskott att Bilbo satte upp en skylt på dörren där det stod: "OBS! ENDAST KALASBUD!". Det var inte särskilt effektivt, för det var många som inte kunde läsa, och de som kunde läsa ansåg ofta att deras ärende var kalasbud fast inte Bilbo ansåg det.

Frodo och Sam kunde läsa, för Bilbo hade lärt dem det. Bilbo var en av de mest bildade hoberna i hela Fylke och hade lärt Frodo och Sam en massa historia, geografi och annat när de var små.

Nu skulle festen börja! Bilbo hade bjudit Otho och Lobelia också. De hade först tänkt att de inte skulle komma, men sedan bestämde de sig för att komma i alla fall.

Otho och Lobelia hade fått en son som hette Lotho. Han var ännu ett småbarn. Lotho var väldigt söt och hade en stor rödlockig kalufs som var nästan hopplös att kamma. Eftersom det var höst tog Lobelia på Lotho massor av varma kläder för att han inte skulle börja frysa. Lotho smågnällde otåligt och tyckte att det var väldigt nödigt med varma kläder. Sedan gick de iväg. Lotho orkade inte gå så långt, så Otho och Lobelia fick turas om att bära honom större delen av vägen.

Gandalf kom också och hade med sig ännu fler och ännu bättre fyrverkerier än förra gången. Gandalf tillverkade sina fyrverkerier själv, och de blev bättre och bättre ju fler han tillverkade. Alla hoberna tittade på fyrverkerierna och åt tårta och god mat. Många hade med sig presenter till Bilbo och Frodo, och Bilbo hade presenter åt alla gästerna också. Bilbo hade nämligen så mycket saker att de tog alldeles för mycket plats. Sam, Lotho och andra barn som var med på festen fick fina leksaker som hade tillverkats av dvärgar långt borta.

Lobelia var kleptoman och brukade stjäla silverskedar av Bilbo. Nu fick hon ett sett med silverskedar som present, men hon blev inte ett dugg glad för det, snarare tvärt om. Hon tyckte inte om att bli påmind om att folk visste att hon stal.

En stund senare skulle Bilbo hålla tal. "Jag skall inte tråka ut er med något väldigt långt tal", sade han, "utan bara tala om varför jag har bjudit hit er. För det första tycker jag så himla bra om er allihopa. Jag känner inte hälften av er så väl som jag skulle vilja, och hälften av er älskar jag bara häften så mycket som ni förtjänar. För det andra fyller både jag och Frodo år idag, och jag har beslutat att det är idag som Frodo skall tillträda sitt arv."

Otho och Lobelia blev så arga att de gnisslade tänder när de tänkte på att de inte skulle få ärva Baggerhus. Samtidigt undrade de om han menade med att Frodo skulle få ärva det redan nu - det verkade konstigt, tänkte inte Bilbo bo kvar där? Men Bilbo fortsatte att tala: "Och för det andra, mina kära vänner, skall jag göra ett TILLKÄNNAGIVANDE." Han gjorde en osäker min och drog någonting ur fickan och fumlade med det bakom ryggen.

"Jag är ledsen att behöva meddela er att detta alltså är, så att säga, slutet! Nu går jag min väg. Jag lämnar er, och jag gör det NU! Hej då!", sade Bilbo och nästa ögonblick var han bara borta, alldeles som borttrollad!

Alla hoberna ryckte till när de såg det. Det var knäpptyst en stund. Sedan var det många som sorlade missnöjt. Otho och Lobelia bestämde sig för att gå hem, men först måste de leta reda på Lotho, som tydligen hade försvunnit.

Lotho och en liten flicka som hette Rosa Kattun satt och lekte tillsammans med sina nya leksaker. De satt en bit bort och hade inte lagt märke till Bilbos försvinnande. När Lobelia kom och lyfte upp Lotho och sade att de måste gå hem började han skrika som ett småbarn. Han var ju ett småbarn också. Lotho ville inte gå hem, han ville fortsätta leka.

"Men kära lilla Lotho", sade Lobelia med ansträngt mild röst, "du måste gå och lägga dig, för annars blir du jättetrött."

"Jag vill inte!", skrek Lotho.

När familjen Säcksta-Bagger kom hem till sitt eget hus hade Lotho lugnat ner sig. Han sade: "Mamma, vet du vad?"

"Vadå?", frågade Lobelia.

"När jag blir stor vill jag ha en alldeles egen liten hob precis som du har mig, och då skall jag bestämma hur mycket kläder han behöver för att inte frysa och när han behöver lägga sig för att inte bli jättetrött. Då får jag bestämma jättemycket!"