EPILOGEN
I Paris
Vi hade precis kommit tillbaka till Paris när jag skulle ta farväl av gänget.
"Carmelita ligger på centralsjukhuset här i Paris så jag tänkte hälsa på henne" sa jag till de andra.
"Gör det du." Bentley sträckte på sig. "All det där snacket om curry och värmen i Indien har gjort mig hungrig och törstig."
"Jag vet vad vi kan äta!"
"Vad bjässen?"
"Curry!" Murray skrattade och Bentley suckade.
"Kom igen Bentley, lite curry har väll inte skadat någon? Penelope, du kan väll övertala Bentley?"
"Visst Sly, jag kan alltid prova."
Jag kunde inte låta bli att skratta när Bentley suckade och skakade på huvudet.
"Inte ett till ord om den där gula...saken."
"Du menar curry?"
"Sly!"
"Förlåt." Jag skrattade igen och såg sedan på Dimitri. "Oy! Dimitri!"
"Vad är det mannen?" sa han och tog ut en hörlur ur ena örat.
"Vad lyssnar du på?"
"Varför skulle du bry dig?"
"Inget...bara undrar. Den där iPoden du har har väll bara 1 GB minne?"
"Ja, hurså? Du tänker väll inte ta min iPod mannen?!"
"Ingen fara. Jag vill inte ha din musik. Gillar du din iPod?"
"Vad är det med dig din tjuviga tvättbjörn?"
"Svara bara på min fråga."
Dimitri suckade.
"Ja, jag gillar min iPod."
"Synd...då vill du antagligen inte ha den här då" sa jag och tog fram den. Dimitri spärrade upp sina ögon och såg nästan upp som om han hade uppnått Nirvana.
"Är...det där...iPod 365 med 32 GB, widescreen och medföljande hörlurar i åtta färger?"
"Ehm...visst. Du kommer väll ihåg att jag lovade dig en ny iPod om du hjälpte till? Här, trodde aldrig att jag skulle säga detta men du förtjänar den Dimitri."
Dimitri ryckte paketet ur min hand och såg ut som en liten unge i en godisbutik.
"Sly, vet du ens vad du har gjort? Nu måste vi stå ut med hans musik ännu mera!
Jag log åt Bentley.
"Då är det upp till dig att ta hand om det" sa jag, tog min släktstav, hoppade ut genom fönstret och sprang på hustaken i det mörka Paris. Eiffeltornet lös med sin kraftiga belysning och stjärnorna på himlen var som pärlor. Jag är där snart Carmelita, tänkte jag. Jag gömde min släktstav i min jacka, bytte om till polisuniform och gick sedan in på sjukhuset.
"Bonsoir, qu'est-ce que je peux faire pour vous?" sa hon i receptionen.
"Ehm...jag talar inte franska."
"Hej, vad kan jag göra för dig?"
"Jag söker inspektör Carmelita Fox, hon kom visst hit efter sin behandling i New Delhi. Jag är hennes arbetskamrat och jag vill bara se till hur hon mår."
"Ta till vänster, tredje dörren till höger."
"Merci" sa jag och började gå. Den lilla asken jag hade i min bröstficka kändes ganska tung men lätt ändå. Jag öppnade dörren och såg att Carmelita låg där i sin sjukhus säng.
"Carmelita!"
"Åh, Sly! Du annar inte vad som har hänt mig!"
"Jag hörde allting."
"Har du?"
"Ja, en av dina medarbetare berättade det för mig. Vem vågar knocka dig? Om jag hade varit där så hade personen suttit bakom galler nu. Så hur var Indien?"
"Hur vet du att jag var i Indien."
"Polisen jag jobbade med, du vet här i Paris, berättade att du hade åkt till New Delhi på något jobb."
"Åh, det. Förutom att det var väldigt varmt var det väll helt okej...förutom att en av gästerna var lite udda."
Jag skrattade nästan.
"Jasså? Vem?"
"Någon som påstod sig vara någon jäkla prins från något afrikanskt land som hette Zackaariah. Nyfiken var han också. Ville också prata om att jag hade fångat den där tjuven, du vet, Sly Cooper."
"Just det! Festligt att vi delar samma förnamn." Jag borde verkligen berätta för Carmelita att jag inte led av amnesi. Men det skulle bli jättesvårt att säga så bäst att jag inte sa det medan hon låg på sjukhus.
Carmelita nickade.
"Så hur gick det för dig då?"
"Va?"
"Fallet! Du vet, rånar-fallet du arbetade på!"
"Åh, det! Det gick bra."
"Hur löste ni det?" Hon log.
"Vi...tittade på övervakningskamerorna och kunde med hjälp av vittnen ta fast förövaren. Något sådant."
"Åh, du är verkligen den bästa polisen."
"Tack Carmelita...du, skulle jag kunna få fråga dig en sak?" Jag hade fortfarande dåligt samvete efter att jag knockade Carmelita.
"Visst."
Jag gick ned på knä bredvid hennes säng och tog fram den lilla, safirblåa asken av satin.
"Vad gör du?" frågade hon som om jag precis proklamerade att världen skulle gå under.
"Carmelita, medan du var i Indien-" och jag med "-så köpte jag den här till dig." Jag öppnade asken och hörde hur Carmelita drog efter andan.
"Men...du...men...hur?"
Det var en ring. Med hjälp av några kontakter som Bentley hade via tjuvnet, hade de hjälpt mig att fixa en av de blå nepaliska nattdiamanterna i en silveromfattad ring. Diamanten var inte farlig längre, eftersom den som hade fixat ringen hade ordnat något med diamantens atomer. Sådant där fattade jag mig inte på. Bentley försökte förklara för mig men jag sa till honom att det lät som grekiska i mina öron.
"Den är till dig Carmelita."
"Åh...Sly!"
"Vänta lite, du får den om du svarar på min fråga."
"Okej."
Jag samlade mig och såg in i hennes ögon, lugnt och sansat.
"Inspektör Carmelita Montoya Fox...vill ni gifta er med mig?"
Carmelita spärrade upp sina ögon och såg på mig.
"Jag...jag..." Sedan svimmade hon.
"Jag tolkar det som ett ja." Jag log för mig själv och kysste henne på pannan, trädde på ringen på hennes ringfinger. Carmelita såg så fridfull ut där hon låg i sängen. Jag kunde svära att jag hörde några kyrkklockor ringa i närheten. Eller så inbillade jag bara mig.
"Carm..." viskade jag lågt. "Jag älskar dig."
Efterord
Att skriva den här novellen om Sly Cooper och gänget i: Indiens diamant var riktigt spännande och trevligt. Det var faktiskt första gången jag skrev en egen Sly Cooper novell. Vi får hoppas att fler kommer. Jag hoppas ni gillar berättelsen och kanske själv blir inspirerade av att skriva. Jag önskar att jag kunde ge er alla en varsin iPod 360 med 32 GB, widescreen och medföljande hörlurar i åtta färger.
Tack till:
Hela min familj som stöttade mig genom skrivandet, ett speciellt tack till min storasyster som kom med idéer och kommentarer. Tack till Jegomanga, för att du uppmuntrads mig att fortsätta att skriva, för att du rättade mina kapitel och för att du lät min novell vara på din fanficiton-konto. Tack till alla i Baka Angels och slutligen vill jag tacka till er som läste novellen: tack för kritiken och alla kommentarer! Ni vet inte hur glad jag blir :)
Tack!
/ Tokyoakira / Elisabeth Diljaj
