Hon vaknade upp en stund senare och såg Draco sitta och stirra på henne
"Du vet varför jag gör det här" sa han bara och hon nickade och satte sig upp på golvet och huvudet snurrade fortfarande.
"Jag vill ha den där positionen, fixa den så blir jag vänligare" sa Draco och strök henne över kinden och hon nickade igen. Hon visste att det inte var sant men hon tänkte inte protestera, det gjorde det hela bara värre och inte för bara henne.
"Tvätta av dig nu så jag tål att se på dig" sa Draco och hon reste sig på ostadiga ben och gick mot badrummet. Hon ställde sig framför spegeln och sköljde av ansiktet i det iskalla vattnet. Det kändes uppfriskande och hon samlade sig.
"Jag önskar jag visste vad som gick fel. Allt kan väll inte bero på att jag ville ha honom?" sa hon undrande och tvättade bort blodet och såg på sin spegelbild och vände bort ansiktet och suckade. Hon gick ut igen och Draco var åter försvunnen, inte för att det gjorde henne något. Hon tog ner fotoalbumet och bläddrade igenom det. Minnena fick henne att le svagt, minnena av deras bröllop, deras skoltid, på den tiden de varit lyckliga. Hon la ner albumet och ställde sig i fönstret och såg ut. Det var verkligen dystert ute. London var inte vad det en gång varit, inga människor log, inga människor levde några lyckliga liv, särskilt inte om de var mugglare. Hon bodde numera i en spökstad där husen var förfallna, igen bommade, och ett minne blott. Allt som hade funnits här var nu historia. Hon bestämde sig för att lämna lägenheten Draco visste ju att hon skulle komma tillbaka, för vad hade hon för val? Hon kunde inte lämna honom, inte utan dåligt samvete för honom. Hon gick gatan ner och mugglarna ryggade undan, det hade all rätt. Hon såg ut som en demon och i deras ögon var hon väll en med. Hon var hans dotter och även om de inte hade mer kontakt än de var tvungna till kom hon inte undan honom. Folk flydde henne som om hon hade nån smittsam sjukdom, men egentligen var hon lika olycklig som dem. Hon bestämde sig för att ta en promenad i parken som låg närmast deras lägenhet eller det som var kvar av parken. Hon vek av till höger och gick igenom ett par fallfärdiga grindar och genom det höga gräset. Hon gick mot träden längre bort och var inte förvånad över att de var döda. Hon log lite, även om naturen var döende kunde den glädja henne. Hon njöt av ensamheten och passade på att le snabbt innan hon insåg att hon inte var helt ensam, några meter ifrån henne satt en man på marken, en man som verkade vara lite vilsen och olycklig som hon själv. Mannen liknade inte någon annan hon sett, någonsin. Han hade långt askblont hår, han verkade vara lång och han hade gammaldags kläder, nästan som om de var från 1800-talet. Först funderade hon på att återvända hem, men hon drog till mannen utan att veta varför. Kanske var det för att de verkade vara så lika, två trasiga själar som båda levde ett liv de inte ville men var tvungna att leva. Hon närmade sig honom långsamt och stod snart utan att veta hur det egentligen gick till framför honom. Hon såg ner på honom och mötte hans blick. Han hade klara blåa ögon och en tom blick, en blick som gjorde henne sorgsen. Hon ville se honom le.
"hej" sa hon svagt och var förvånad över att hennes röst höll, det var inte ofta hon använde den. Hon såg på honom och väntade på att han skulle säga något.
"Hej" svarade han lågt och hon tog det som ett välkomnande och satte sig framför honom och undrade vad hon skulle göra nu