Hon kände filtens tyg mot sina bara armar och den kändes så mjuk, ja som siden. Hon vände sig om och tänkte först fråga Jezebel om filten var av siden men, glömde snart bort det. Frågan försvann ort med vinden som svalkade hennes hy. Solen hade äntligen letat sig fram och de hade passat på att lägga sig ner på filten och bara vara. Det höga gräset runt dem dolde nästan helt och hon kände sig lättad, som om världen runt henne inte fanns. Allt var så fridfullt att hon aldrig ville lämna denna plats. Jezebel hade knackat på hennes dörr tidigt på morgonen och Draco hade inte varit hemma, hon antog att han var hos Astoria, hans senaste flickvän. Det gjorde henne inget, han fick göra vad han ville så länge hon inte var inblandad. Hon hade följt med Jezebel och han hade faktiskt överraskat henne när de inte gått till deras vanliga mötesplats utan till en dold trädgård. Och det var där de låg nu och bara såg på molnen
"Kan du inte lämna honom?" frågade Jezebel och hon visste att de alltid skulle ha den här diskussionen
"Jag kan inte. Hade jag kunnat hade jag gjort det Jezebel det lovar jag dig" sa hon och suckade och han satte sig upp så han kunde se på henne
"Han kommer bli din död och det vill jag inte. Jag ser hur ledsen han gör dig. Vi kan fly tillsammans och aldrig komma tillbaka" sa han uppriktigt och såg på henne
"Jag hoppas jag lever till att se morgondagens ljus" sa hon och log svagt "och det är väll klart att han gör mig ledsen" sa hon och tystnade sen. Hon var faktiskt förvånad över Jezebels ord, han hade aldrig sagt något sådant innan. Sen log hon upp riktigt mot honom "Jag hade gärna flytt härifrån med dig, varje dag om jag kunnat. Men jag kan inte överge…honom" sa hon bara lågt
"Klart du kan, han klarar sig. Ni får aldrig tillbaka det ni haft och det vet du med. Han får skylla sig själv i fall du lämnar honom" sa Jezebel uppriktigt
"Jag menade inte Draco, jag vet att han inte blir den han var igen och jag bryr mig inte längre om vad som händer för honom" sa hon och skakade sen på huvudet "nej han har nån jag bryr mig om och tills jag vet om han lever eller inte kan jag inte lämna Draco" sa hon lågt
"Jag visste inte." sa Jezebel sorgset och kramade hennes hand "men varför dödar vi honom bara inte?" frågade han
"För att då får jag aldrig veta och om han lever och vart han i så fall är, det kommer Draco aldrig avslöja förens han är nöjd" sa hon lågt och Jezebel drog upp henne från filten och kramade om henne. Hon visste inte vad det var som gjorde det men allt brast och tårarna rann
"Så ja det är okej" sa Jezebel och tröstade henne och hon visste inte vad hon skulle göra, hon ville så gärna lämna Draco men hon kunde inte och det visste han. Hon torkade tårarna och mumlade ett
"Förlåt" och hon kände sig som ett litet barn
"Du behöver inte be om ursäkt, mina tårar tog slut för länge sedan men du verkar ha några kvar och du får gärna gråta ut om det får dig att känna dig bättre" sa Jezebel och log svagt mot henne och hon bara nickade och lutade sig mot honom
"Tänk om vi hade kunnat fly både du och jag. Tänk om vi hade kunnat lämna dem som plågade oss, du från din far och jag från Draco" sa hon lågt
"Det låter som en overklig dröm" sa Jezebel och log lite svagt, de bara satt där tysta i gräset en stund, och drömde om de liven de kunde haft. Jezebel strök undan en blond hårslinga från hennes ansikte och såg på henne "Vi kanske inte kan fly från staden men vi skulle kunna flytta från dem, vi skulle kunna flytta någon stans där det bara var du och jag. Jag skulle komma bort från min far, han kommer hitta mig men jag slipper bo med honom jämt och du skulle slippa träffa Draco jämt, han skulle inte kunna skada dig varje gång du är hemma. Du hade ara behövt träffa honom när du var tvungen" sa Jezebel och det lät som en underbar värld, en värld där hon skulle slippa träffa Draco varje dag "vad säger du? Skulle du vilja bo med mig?" frågade Jezebel lågt och hon såg på honom
"Du hade inte behövt fråga" sa hon och kramade om honom, de var dem mot världen och de behövde varandra nu hon visste det. De skulle aldrig överleva utan den andra
"Det är ett steg i rätt riktning" sa Jezebel
"Ja ett stort steg, en dag kanske vi till och med kan bli kvitt dem" sa hon drömmande
"En dag" sa Jezebel och de la sig ner på filten igen och återgick till att se på molnen under tystnad