Hon låg i ett okänt rum, allt med de här väggarna var okända, hela lägenheten var. Hon antog att det var Jezebel som hittat den, han hade sagt att han skulle göra det sedan hon lovat att de skulle flytta ifrån dem som plågade dem båda. Men hon hade varit tveksam till att faktiskt flytta ifrån Draco, men det ändrades när han kom med Astoria och de båda gav henne kyliga blickar. Astoria hade gått i årskursen under dem, hon hade aldrig gillat Astoria eller hennes syster. Draco fann det dock ytterst roande att slå henne framför Astoria och visa att han kunde bestämma över henne. Det var inget nytt för henne men när han bjöd in Astoria att hjälpa honom och hon skadades värre än någonsin, förstod hon att de skulle kunna döda henne och det fick inte ske, hon var tvungen att överleva, annars var allt meningslöst. Astoria verkade dock finna det hela ytterst roande, särskilt eftersom Astoria egentligen hade lägre ställning än henne.
"Vad händer om hennes far får reda på det då?" frågade Astoria
"Det får han inte, de pratar knappt och hon vet vad som händer i fall hon säger något" sa Draco kyligt och kastade crucio över henne och hon försökte att inte skrika, men det var inte lätt. De lämnade henne i rummet och hon tänkte på sin far. Hon undrade vad som gick fel där? Han hade alltid sagt att han skulle hjälpa henne och finnas där men vart var han nu? Vart hade han varit de senaste åren? Men alla löften var innan Voldemort vann, på den tiden då hennes far inte var känslokall. Alla problem började med kriget och hon önskade ibland att Harry hade vunnit. Hon hörde någon komma in i lägenheten och hur ett par händer hjälpte henne upp och la henne försiktigt på soffan och hon såg en grumlig syn av Jezebel
"Shhhy, jag skall hjälpa dig men var tyst så de inte märker att jag är här" sa han och strök henne över kinden och hon tackade sin lyckliga stjärna till att han kommit. Han gav henne smärtstillande och hon försökte le men gav snart upp den iden "Är du beredd att lämna honom nu?" frågade han och hon nickade svagt
"Ja, ta bara med dig albumen" sa hon lågt och vände blicken mot en låda som stod under soffan. Albumen var för henne den enda kopplingen till ett svunnet förflutet, där hon en gång varit lycklig. Jezebel nickade och tog upp lådan och ut albumen och gav dem till henne och hon kramade om dem innan han lyfte upp henne och de lämnade lägenheten bakom sig. Jezebels famn kändes så trygg och hon var tacksam för att han var hennes vän. Hon förlorade medvetandet och när hon vaknade igen var hon i det okända rummet. Hon låg i en mjuk säng och ren säng. Inget blod och inget glas syntes, allt verkade vara så vackert. Hon visste inte hur länge hon hade varit borta. Allt var tyst, inga ord, inga skrik och inga steg först undrade hon om det var så här det var att vara död. I så fall ville hon inte dö, hon klarade inte av den påfrestande tystnade. Dörren öppnades och Jezebel kom in med en bricka med mat på.
"Hur mår du?" frågade han när han satte sig på sängkanten och hon tänkte efter
"Jag kan inte minnas att jag har haft så här ont nån gång innan" sa hon lågt
"Det går över snart skall du se, men jag vågade inte ge dig mer morfin" sa han bara och hon nickade "Jag antog att du skulle vara hungrig" sa Jezebel och hjälpte henne upp i sittande ställning och hon log men slutade när det gjorde ont. Jezebel räckte över en skål med soppa och hon tittade på innehållet, kycklingsoppa och hon tog långsamt en sked och kände värmen i kroppen. Hon mötte Jezebels blick och såg sen på hans mat och upptäckte att han inte hade samma som henne. Hon la huvudet på sned lite
"Jag är vegetarian" sa Jezebel och hon nickade, det slog henne då att de egentligen inte visste så mycket om varandra, men hon bodde hellre med någon som hon inte kunde allt om än med Draco. De åt under tystnad och det gjorde henne inte så mycket, hon hade för ont för att prata. Hon ställde darrande ner skålen och Jezebel såg på henne
"Jag lovar att det snart går över" sa han vänligt och skulle just resa på sig när hon försiktigt tog i honom
"Kan du inte stanna?" frågade hon lågt och han nickade och ställde ner brickan på golvet
"Om du vill det och om det gör dig gladare så" sa han
"Det gör det" svarade hon
"Ja men då så my Lady" sa han skämtsamt och hon kunde inget annat än att le. Jezebel la sig bredvid henne och hon la huvudet mot hans bröst och han stelnade till och hon undrade om hon gjort något fel men han slappnade sen av och la en betryggande arm runt henne
"Försök siva lite så känns det bättre sen" sa han och hon nickade och ände sig för första gången på länge helt lugn