Draco gick längs gatan och log för sig själv, ännu en del i hans plan hade lyckats och snart var hon helt ensam. Nu var det bara den där Jezebel kvar
"orr, varför kom han och förstörde allt" sa Draco argt för sig själv. Han kom lite väl lägligt för henne och olägligt för honom, och som om det inte vore allt visste han vad hon gick igenom. Draco sprängde några soptunnor i ilska men lugnade sig sedan, hon kunde ändå inte fly och hon var tvungen att göra som han sa, snart skulle han ha makten. Han log elakt och svängde in på en gränd och gick in i ett övergivet hus. Han var fortfarande förvånad över att allt hade gått så bra som det gjort. Han stannade i hallen och tänkte en stund, ibland var han förvånad över hur långt han tagit det. En gång hade han älskat henne, det kunde han inte förneka och ibland smärtade det honom att skada henne, men han stängde ute de känslorna, de hade helt enkelt blivit två olika människor och egentligen borde de gått skilda vägar. Nu var det bara så att Draco behövde och villa ha vissa saker som bara hon kunde skaffa åt honom och därför kunde han inte låta henne gå. Han fortsatte gå och gick mot källaren och låste upp dörren och gick sen in och låste den noga innan han fortsatte ner för trapporna och stannade vid en annan dörr och återupprepade processen och väl inne i rummet tände han facklorna och på golvet en bit ifrån honom satt en välbekant person. Han var mager och kurrade ihop sig när han såg Draco. Det var egentligen inte konstigt, Draco gav honom inte mer mat än han behövde och när han besökte honom var det knappast artighetsvisiter.
"Hon gjorde mig besviken igen och du får ta din del av straffet" sa Draco kallt och såg in i ett par skrämda blåa ögon och log
"Hon gjorde säkert sitt bästa" sa den andra lågt
"Jag har ju sagt åt dig att inte tala till mig" sa Draco och gav honom en örfil och såg förnöjt på när den andra fick hålla tillbaka tårarna. Han förstod aldrig varför han skulle försvara henne, det var ju hennes fel att han satt här, hade det varit Draco hade han varit rosenrasande. Han tog upp staven och kastade crucio över den andra som snart låg och vred sig på golvet och Draco följde honom med blicken och slutade sedan
"Jag kan tyvärr inte döda dig, för då har jag ingen nytta av dig" sa han och log elakt "men du skall vara glad som lever avskum" sa han och spottade på honom innan han gick mot dörren och njöt av de kvidande ljuden den andra gav ifrån sig. Han låste upp dörren och gick sen ut och förseglade den ordentligt. Draco lämnade kvar facklorna, de brann aldrig särskilt länge och det var ett annat sätt att plåga honom, aldrig veta när han fick se ljuset eller var fast i mörkret. Draco låste igen den sista dörren och gick sen ut på gatan och log nöjt, han trängde undan skuldkänslorna, de hade sig själv att skylla båda två, precis som det var Voldemorts fel att det hamnat där, allt och hans dumma krig. Hade han bara låtit hans familj vara hade det här aldrig hänt. Men hämnden är ljuv, snart var det Draco som hade makten och då kunde han göra vad han ville. Han gick tillbaka mot lägenheten men bestämde sig för att åka till Astoria i stället, hon var i alla fall underhållande