Hon satt framför spegeln och studerade sig själv, läppen var sprucken, hon hade ett långt sår på kinden och hon fick inte stopp på blödningen, hon så på blåmärkena på armarna och skakade på huvudet. Draco hade varit riktigt arg och han hade druckit, då var han värre än vanligt, han hade ingen kontroll på sig själv då det var de gångerna hon verkligen fruktade för sitt liv, men hon hade på något sätt lyckas överleva den här gången med. Hon visste inte om hon skulle vara glad över det eller inte, hon var tvungen att överleva för Fais skull, hon kunde inte överge honom, men ibland orkade hon inte och då hade den lätta utvägen varit att ara somna in. Hon såg på märkena efter fingrar som började synas runt hennes hals. Hon tog upp parfymflaskan och kastade den i spegeln, en stark doft av regn spred sig över rummet, samtidigt som glassplittret från flaskan och spegeln ramlade ner på sminkbordet. Hon reste sig upp och gick fram till garderoben och öppnade dörren. Hon suckade och tog ansträngt på sig en svart kofta, hon var säker på att Draco hade knäckt några av hennes revben och hon var rädd att skada lungorna. Jezebel skulle få kolla på det när han kom hem, han hade gett sig av för att söka upp några, bekanta som han kallat det för att se om det visste något om Fai. Hur Draco hade fått reda på att hon var ensam hemma visste hon inte, men det gjorde henne det samma, han hade kommit dit i vilket fall som helst och nu stod hon i rummet och mådde illa. Hon visste inte om det var för att Draco skadat hennes organ eller om det var för den starka doften av parfym. Hon hoppades att det var parfymen och lämnade långsamt sovrummet och gick mot köket för att göra sig en kopp te. Hon stannade halvvägs och såg förskräckt på dörren när det bankade på hennes dörr. Ingen kom någonsin hit. Hon såg sig efter ett gömställe men han inte göra något innan dörren sprängdes i bitar och hon backade bort från röken som hade uppstått och såg med skrämda ögon på sin gamla lärare. Remus gick mot henne och hon försökte backa men ramlade på matten och hon hasade sig bakåt när han närmade sig henne med dragen stav, hon visste att han kommit för att döda henne. Hon visste inte varför men för henne spelade det inte så stor roll, kunskapen om varför hon skulle dö skulle inte hindra henne från att dö. Hon kände ryggen mot väggen och hon var fast, hon kunde inte försvara sig, men vad skulle det spela för roll, varför dra ut på det.
"Gör det bara fort" sa hon med sprucken röst till Remus och mötte hans blick. Han höjde staven och såg sedan på henne och stannade mitt i orden
"Vad har hänt med dig?" frågade han plötsligt och hon var förvånad över att han brydde sig när han ändå skulle döda henne.
"Jag ramla" ljög hon, det var nog den sämsta lögn hon någonsin dragit, men om hon ändå skulle dö ansåg hon att det inte spelare någon roll.
"Jag känner dig bättre än så. Vad har hänt?" frågade an och stoppade undan staven "du var alltid full med liv och glädje, så vad har hänt? Du skulle aldrig bara sätta dig ner och vänta på att dö" sa Remus allvarligt och gav henne en genom trängande blick men hon vek bort blicken. Remus reste sig upp och tog tag i henne och drog upp henne på fötter och hon skrek till av smärta, han tog inte tag i henne hårt men skadade henne ändå. Han såg allvarligt på henne och tog av henne koftan och flämtade till
"Nöjd nu?" sa hon kyligt och vände sig bort från honom och gick in i köket. Vad spelade det för roll om hon berättade sitt livs historia för honom, han kunde inte ändra något och han skulle ändå döda henne. Hon gick in i köket och bestämde sig för att ta den där koppen med te, skulle Remus inte döda henne med en gång kunde hon behöva den. Hon öppnade skåpet och såg på gifterna som stod där och tog ner ett av dem, skulle hon dö kunde hon lika väl välja att göra det för egen hand och ingen annans, hon skulle precis hälla det i tekoppen när Remus stoppade henne
"Det är inte värt det" sa han lågt och hon mötte honom med en trotsig blick "Tror mig det är inte värt det! Berätta i stället så kan jag kanske hjälpa dig"
Hon undrade varför han brydde sig helt plötsligt? De hade inte pratat på flera år och de senaste två gångerna de sett varandra hade han velat döda henne. Var det bara för att han helt plötsligt såg hur det var med henne? Hon ville inte att folk skulle tycka synd om henne
"Remus, du kan inte hjälpa mig och du har redan velat döda mig två gånger så lämna mig bara ifred eller döda mig med en gång" sa hon med sprucken röst, hon hade riktigt ont i halsen och det var väll inte så konstigt egentligen hon ställde tekoppen på bordet och tog tillbaka koftan från sin forna professor drog långsamt på sig den, innan hon slog sig ner i soffan
"Det är sant, men vi ville bara få dig ur vägen för att vi hörde att du planerade att döda hela orden" sa Remus och satte sig ner mitt i mot henne. Hur kunde de tro något sådant? Hade hon velat döda dem hade de redan varit döda. Nej hon skulle aldrig kunna skada dem, de hade varit hennes vänner, och hur mycket de än hatade henne kunde hon inte skada dem.
"Vem sa det?" frågade hon lågt och drack lite av teet och hostade sedan till, hon kunde inte svälja och teet skulle inte hjälpa
"Du borde kolla upp det" sa Remus
"Jezebel kommer hem snart" sa hon bara och fortsatte innan Remus hann ställa ytterligare en fråga "så vem sa att jag ville döda er?"
"Draco kom till oss och sa att han hade råkat höra dig och din far planera ordens undergång" sa Remus och egentligen var hon inte förvånad, hon hade någonstans vetat att Draco låg bakom det, han ville plåga henne på ytterligare ett sätt, och att hennes forna vänner ville döda henne var perfekt. Han visste hur ledsen hon skulle bli, och hade han tur skulle Jezebel dö när han ville rädda henne.
"Jag är inte förvånad" sa hon bara lågt
"Över att han avslöjade dig?" sa Remus och hon skakade på huvudet men hon sa inget mer "vem gjorde det här mot dig? Varför skyddade inte Draco dig? Eller är han inte hemma?" frågade Remus
"Nej det är ganska svårt för Draco att skydda mig om han är den som slår en" sa hon bara neutralt och reste sig upp, hon gick fram till fönstret och såg ut på gatan där nere
"Gjorde Draco det där mot dig? Men varför, vi trodde ni var lyckliga" sa Remus och hon skrattade torrt
"Vi har inte varit lyckliga på snart sex år" sa hon kallt
"Har han gjort det här mot dig i sex år?" sa Remus tyst
"Nej bara i tre år" sa hon som om det skulle vara någon tröst
"Men varför lämnar du honom inte?" sa Remus och för honom lät det så självklart
"Jag behöver inte någon som inte pratat med mig på snart sex år, skall komma in här och försöka styra upp allt. Jag bor inte med honom längre men jag kommer inte undan honom, du skulle inte förstå ändå" sa hon bara
"Vad hände med den tjej jag kände? Du gav dig aldrig, du slogs alltid för det du trodde var rätt och du måste anse det här fel? Och varför ber du inte din far om hjälp" sa Remus och hon bara skakade på huvudet
"Jag valde andra strider, tror du inte jag slås för något nu? Tror du jag bara har gett upp helt? Hade jag gjort det hade jag redan varit död. Det är väl klart jag anser det här fel, men ibland kan man inte göra något och min far är död han är nu bara Voldemort" sa hon kallt och vände sig mot Remus
"Finns det inget du kan göra då? Du kan inte leva så här!" sa han allvarligt
"Jo överleva tills i morgon, det är allt jag gör. Remus jag har levt så här de senaste åren, det är bara att acceptera det" sa hon enkelt och han tänkte protestera "Det är mitt liv. Jag spelar spelet efter de kort jag har, en dag tar det antagligen slut och har jag haft tur under spelets gång är det till min fördel. Men gå hem till din familj nu och glöm alltihop, glöm att vi sågs och allt jag precis sagt" sa hon bestämt
"Men…" började Remus
"Bara gå! Jag tänker inte dra ner dig i helvetet också, din familj behöver dig och jag har redan min hjälpande hand, Jezebel är den som tar emot mig när jag faller" sa hon
"Var det han som var med dig när vi attackerade dig?" frågade Remus och hon bara nickade "jag hoppas han är rätt person att ta emot dig" sa han tveksamt
"Han är rätt person. Jag ber dig inte förstå det heller" sa hon bara "gå nu innan Draco eller någon kommer. Gå nu innan du går in på en väg du inte vill, jag klarar mig" sa hon enkelt och Remus nickade och lämnade henne. Hon visste inte om det skulle glädja henne eller inte, Remus kunde ändå inte göra något och han hade en egen familj och hon ville inte dra in honom i något. Men hon önskade att någon skulle förstå, kanske skulle Remus prata med de andra och hade hon tur skulle de inte försöka döda henne. Hon lämnade sin plats vid fönstret och gick in i sovrummet, en hon stannade i dörren, doften av parfym var genom trängande och hon backade ut igen och gick bort till Jezebels sovrum. Hon gick försiktigt in, han hade säkert inget emot att hon lånade det. Hon tog av sig koftan och sedan klänningen och hon kröp försiktigt ner i sängen, hon försökte lägga sig så bekvämt hon kunde. Hon drog täcket runt sig, det luktade Jezebel och hon log lite svagt innan hon sjunk ner i en orolig sömn.