Ljusen i lampan började slockna men Voldemort la knappt märke till det, han stod och stirrade på en karta över Europa. Han hade redan makten över England och nu behövde han ett nytt projekt och sedan ville han se till att det inte fanns några stora makter som kunde stoppa honom. Han funderade på att börja med Frankrike, de hade inga mäktiga grannländer och låg nära, men det skulle bli ett svårt anfall. Han suckade och satte sig ner på stolen, han kände huvudverken komma smygande och egentligen borde han sova. Han hörde hur dödsätarna rörde sig på nedervåningen men han orkade inte gå ner och ha dem tassande runt sig. Han funderade på att kalla på Bella, han behövde muntras upp och hon ställde upp på det mesta, men han ändrade sig. Han hade behövt ha någon att prata med, någon att diskutera planen med. Det var sådana här stunder han ångrade att han dödat Snape, det hade självklart varit nödvändigt men han saknade att ha som kunde tänka själv runt sig. Han slängde en blick på fotografiet som stod på skrivbordet, det var en bild av henne. Han skakade på huvudet, han önskade att de fortfarande pratade, enda gången hon kom hit var när hon behövde en tjänst, han började tröttna på det, sen rörde alla tjänster Malfoy. Voldemort reste sig långsamt upp och gick mot hennes rum. Han förstod inte varför hon var så mån om att Malfoy skulle få så mycket makt, och vem var mannen hon hade haft med sist? Disraeli, han kände igen namnet men han visste inte från vart. Vad rörde sig i den flickans huvud? Han suckade lite och antog att ara gudarna visste det. Han tvekade vid dörren, och gjorde som alla andra gånger, han vände och gick därifrån. Han kunde helt enkelt inte gå in i hennes rum, det var ett minne från tiden då de varit far och dotter nu var de som två främlingar för varandra. Han stannade i korridoren och suckade lite
"Är allt som det ska herre?" frågade Yaxley som kom upp för trappan
"Du umgicks med henne det sita året när hon gick på skolan, sa hon något särskilt då?" frågade han och Yaxley såg uppriktigt förvånad ut
"öh…inte mycket, mest att hon var trött på kriget. Jag är ledsen herre men det är snart se år sedan så jag minns inte allt" sa Yaxley ursäktande och först tänkte han tortera honom för att han hade så dåligt minne men det skulle inte tjäna något till, han kom inte ihåg särskilt mycket hon sagt det året heller. Voldemort bara nickade och gick in till sitt rum. Han hällde upp ett glas vin till sig själv och smuttade på det, han funderade på om han skulle besöka henne, men vad skulle det tjäna till? Han satte sig ner i fåtöljen och försökte hitta en lösning på problemet, han kunde inte bara åka till henne och förvänta sig att hon skall prata med honom, han borde kanske ta hit henne? Han drack upp vinet och gick ut ur rummet och ner till köket där några av dödsätarna satt och åt, de ställde sig genast upp och bugade och han ara viftade med handen
"Yaxley, jag vill att du hämtar min dotter. Gör det nu och ta med henne till mitt rum" sa han befallande
"Som du vill Herre" sa Yaxley och försvann, Voldemort tog en tallrik med pasta och återvände till sitt rum, han tände några ljus och satte sig ner för att vänta. Egentligen tog det inte långtid men Voldemort blev ändå frustrerad, hur svårt var det att bara hämta henne. Det knackade på dörren och han svarade
"Ja" och den öppnades Yaxley kom in med henne och hon såg undrande på honom. "du kan gå Yaxley" sa Voldemort och dödsätaren bugade och försvann.
"Vad vill du?" frågade hon kallt och Voldemort såg på sin dotter, varför var hon så tvär?
"Sätt dig ner" sa han och det lät mer som en order än ett erbjudande
"Jag vill bara veta vad du vill och sedan åka" sa hon och gav honom en tom blick. Han såg på henne och märkte för första gången förändringen hos henne, hon var inte lika glad eller positiv som innan. Han la märke till såret på hennes kind och undrade vad hon hade gjort, han såg hennes tomma blick och reste sig upp. Det var inte kallt i rummet snarare lite för varmt ändå hade hon en tjock kofta på sig. Hon såg på honom och när hon inte backade undan tog han av henne koftan och han flämtade till, hon hade ett flertal blåmärken och sår. Hur kunde han undgå att märka det innan? Han visste svaret, han hade varit för upptagen med att styra England och helt enkelt glömt bort henne och när han sett henne hade han bara sett henne som vem som helst. Hur många av de här skadorna hade han gett henne?
"Skall du stirra länge till?" sa hon kallt och tog på sig koftan igen.
"Vem gjorde dem?" frågade han allvarligt och lovade sig själv att döda den människan. Han såg plötsligt sin lilla flicka framför sig igen trotts att hon var snart tjugofyra.
"Det angår dig inte. Ville du något eller kan jag åka hem igen?" sa hon bara och han såg att hon planerade att gå och han tog tag i hennes arm och höll hårt i den
"Det angår mig om jag vill det, du är min dotter" sa han bestämt och han såg att hennes blick blev helt tom och hon var knappt närvarande och han antog att hon var van vid hot "berätta nu" sa han och släppte greppet lite
"Du sa upp dig rätten att kalla dig min far för många år sedan. Du kan inte bara komma in här och tvinga mig att säga något. Jag vill inte ha hjälp från någon av er. Ni övergav mig allihop för många år sedan och ni kan inte välja att komma tillbaka in i mitt liv bara för att ni tillslut såg hur jag lever" sa hon neutralt och egentligen förstod han att han bara inte kunde komma tillbaka in i hennes liv som han ville, men att han inte brydde sig om henne var en lögn, han brydde sig det gjorde han.
"Jag ber om ursäkt för det, men jag vill hjälpa dig" sa han och kramade om henne och hon bara stod där och han förundrades åter över hur annorlunda hon var, det var hon som alltid kramade folk, fick dem att skratta och le. Han tvivlade på att hon hade lett på länge. Han undrade vem som behandlade henne så? Och om hon hade någon som kunde hjälpa henne? Han tänkte på mannen som varit med henne sist, kanske var det han som stod vid hennes sida nu? Men vad hände med Malfoy då? Hon var verkligen mån om att han skulle få det bra? Voldemort var verkligen förvirrad, hennes svar var så lågt att han knappt hörde det
"Jag vill inte ha din hjälp, jag vill bara att du låter mig vara" sa hon och backade
"Jag kan inte göra det, inte nu när jag vet att du inte är lycklig" sa han och gav henne en allvarlig blick
"Tog det dig sex år att inse? Jag klarar mig, jag vill inte bli sviken av dig igen" sa hon kyligt och han kunde inte klandra henne
"Du är min lilla flicka och jag bryr mig om dig även om du inte tror det" sa Voldemort
"Jag är inte din lilla flicka längre och jag klarar mig själv. Nej det gör du inte, min far dog för många år sedan nu är allt som finns kvar Voldemort" sa hon kyligt och gick mot dörren "farväl du och mörkrets herre, jag vill inte att du lägger dig i mitt liv igen lämna mig bara ifred" sa hon trött och sen var hon borta igen. Voldemort satte sig chockat ner i fåtöljen. Han såg henne för första gången på sex år, han såg vad han missat och borde sett för länge sedan. Hon hade rätt hans lilla flicka var för alltid borta men han visste att hans glada dotter fanns där inne någon stans, han skulle hitta henne igen, vad hon än sa. Han kallade på Yaxley igen som snart stod framför honom
"Jag vill att du tar reda på vem som skadar henne och sedan rapporterar till mig" sa han allvarligt och Yaxley bugade och försvann igen. Voldemort reste sig upp
"Vad du än säger så skall jag hjälpa dig. Jag tänker inte låta dig falla ner i mörkret och tina bort" lovade han sig själv. Han reste sig upp och bestämde sig att gå till Bellas rum, han behövde muntras upp och ha lite roligt och då var hon rätt person. Han stängde dörren till sitt rum och lät ljusen brinna ut av sig själv och snart lågt rummet i mörker och dess herre var borta.