Voldemort lyfte blicken från papperna och såg på Yaxley som tveksamt stod i dörröppningen
"Något nytt?" frågade han och åter gick sen till texten
"mm" svarade Yaxley tveksamt och Voldemort lyfte genast blicken åter, det där lät inte bra.
"Vad är det?" sa han allvarligt men Yaxley skruvade bara på sig "ut med språket"
"hon bad mig inte säga något" mumlade han
"Så du har pratat med henne, nå hur är det med henne?" sa han allvarligt, egentligen ville han bara ruska om Yaxley så han svarade men Voldemort behärskade sig och såg så lugnt han kunde på Yaxley
"Jag vet inte, hon var inte direkt välkomnande mot mig, men jag tror hon är mer ensam och sorgsen än hon erkänner och jag tror hon har ondare än vad hon visar" sa Yaxley försiktigt och Voldemort nickade svagt
"Har du kommit på vem det är som skadar henne? Är det den där Disraeli?" frågade han allvarligt
"Jezebel? Nej han verkar vara den som hjälper henne, jag har inte fått reda på så mycket om honom men hon verkar alltid gladare när hon kommer därifrån" sa Yaxley och tystnade sedan, han verkade tveka en stund innan han fortsatte "nej det är Draco som slår henne"
Voldemort såg först förvånat på Yaxley, sen chockat och tillslut argt på honom
"Malfoy" morrade han och samlade tankarna innan han transfererade sig till hennes lägenhet, och knackade på dörren. Han ville inte skrämma henne genom att spränga dörren i fall Malfoy inte var hemma. Han hörde steg inifrån lägenheten, han hörde Malfoys röst
"Vi är inte klara" sa han och Voldemort ville inte ens veta vad han planerade. Han öppnade dörren och Voldemort stormade in och slängde crucio över Draco, han hörde Malfoy den yngre skrika och han hade all rätt, mörkrets herre var argare än på länge. Någon stans i ögonvrån såg han sin dotter närma sig och innan han hade hunnit förstå vad som hänt låg hon på golvet framför honom och han tog genast bort förbannelsen, det var inte hon som skulle plågas utan Malfoy. Sedan såg han på henne
"Flytta på dig" morrade han
"Nej" sa hon sammanbitet och Voldemort såg att hon grät, egentligen ville han bara hålla om henne och säga att allt skulle bli bra nu.
"Jag lovade att jag skulle döda den som skadade dig" sa han allvarligt och hon satte sig ansträngt upp
"Då får du döda mig först" sa hon och Voldemort bara stirrade på henne, hon kunde inte mena det där.
"Var inte korkad, flytta på dig" sa han och rösten var iskall men hon satt bestämt kvar och de bara stirrade på varandra, och han förstod inte varför hon var så envis, men till slut log han ett knappt synligt leende "som du vill, men du stannar inte här" sa han bestämt och drog upp henne på fötter och omfamnade henne, han var glad över att han henne nära sig där Malfoy inte kunde skada henne, men hon verkade vara helt likgiltig
"Om du någonsin kommer nära henne igen dödar jag dig Malfoy" sa han allvarligt och han transfererade dem till sitt kontor, Yaxley var inte längre kvar. Han såg oroligt på henne
"Skadade han dig?" frågade han och såg sen på armen men hon backade undan från honom, han förstod inte varför hon hatade honom så. Han kanske inte hade varit den bästa fadern men han brydde sig och han hade faktiskt räddat henne.
"Du förstörde allt! Jag har kämpat i flera år för att få tillbaka honom och nu har du förstört allt! Jag hatar dig verkligen! Nu kommer han döda honom!" skrek hon förkrossat och han blev helt paff, han förstod inte vad hon pratade om
"Döda vem?" frågade han förvirrat
"Min son! Vem annars? Du kunde inte låta mig vara va? Jag hatar dig verkligen!" sa hon och stormade ut ur rummet och han lutade sig förvånat mot skrivbordet, son? Sen när hade hon en son? Voldemorts tankar snurrade, vem skulle döda hennes son? Malfoy? Men varför skulle han det? han försökte förstå helheten, men det gick inte. Vad han dock förstod var att han antagligen hade gjort mer skada än nytta. Han visste inte vad han skulle göra? Han önskade att han kunnat säga att allt skulle bli okej, att hon skulle klara sig men han kunde inte det, för han visste inte alls hur det skulle bli okej. Han reste sig upp och gick mot uggleburarna, han bestämde sig för att skriva till den där Jezebel ihop om att han skulle kunna hjälpa henne, han förstod att hans dotter för tillfället var utanför hans räckvidd. Men han tänkte inte släppa henne, han tänkte hjälpa henne vad hon än sa. han skrev ner brevet och band sedan fast det vid en uggla och såg den försvinna
"Håll ut" sa han till sig själv och tänkte på sin dotter